Petzäll är skoj.

Bilden togs omkring tredje oktober eller så. Efter avhoppet.

Varför mephedrone kallas för krabba, räka och liknande.

Några besök på bloggen de senaste månaderna har kommit från Google-sökningar på frågor om varför rusmedlet mephedrone kallas för krabba och räka.

När preparatet var en ny storsäljare på internetmarknaden för oklassat knark levererades det i form av ett pulver som var ljusgrått eller rosatonat och lösningsmedelsfuktigt likt gatuamfetamin emellanåt är. Det hade också en mycket kraftig doft som påminde om räkskal. En mycket säregen doft som många av dem som fastnade för drogen då kom att associera till de positiva rusupplevelserna och gav upphov till slangbeteckningen räka. Med tiden ombildades det, särskilt i stockholmsregionen, till krabba och har hängt kvar.

Skolavslutningstiden är kommen.

Det drar ihop sig för sommarlov, då kommer givetvis de pseudopatriotiska lögnmaskinerna igång igen och antalet webbsökningar på 'förbud mot nationalsången' formligen exploderar. Senaste månaden har just sådana webbsökningar och länkningar hit från andra bloggar där ämnet behandlats varit den främsta trafikkällan, vilken i denna tid av passivitet från motkulturens presbyt ökat besöksmängden betydligt och tydligt.

Några påminnelser på det här temat.

Det är upp till varje enskild klassföreståndare, eventuellt under överinflytande från tillhörig skolledning eller i samarbete med kollegor, att välja vad skolbarnen ska sjunga på avslutningen. Det har aldrig funnits någon tradition av att sjunga Du gamla, du fria, utan vanligare har diverse religiös propaganda varit, främst psalmer av varierande kvalitet. Eftersom det inte går att påvisa att någonting inte finns, så är det upp till varje enskild nazirasistpopulist som hävdar att negerjudeislamisterna avtvingat skolor flagghissning och andra nationalistiska åtbörder att visa att Dybecks gamla visa har varit allmängods i skolorna (vilket blir himla roligt, att se en sådan försöka, historiekunskaper hör ju inte till det släktets paradgrenar). Idas sommarvisa är fin och neutral, har folklig förankring, den har dessutom under lång tid varit en favorit för grundskolorna att påbjuda avslutningsallsång av.

Sverige har inte någon officiell nationalsång eller nationalhymn. Då och då motioneras det till riksdagen om att den bör ges sådan status, med avslag som följd. Ett viktigt skäl för detta är att Du gamla, du fria inte egentligen handlar om just Sverige utan om ett samnordiskt rike där svenskarna förtrycker sina grannländer med handelsregler och militärmakt. Det kanske inte är en så himla attraktiv inställning idag, särskilt med tanke på att vi skulle behöva utträda ur EU, sedan påtvinga Finland utträde ur EU, och sedan annektera Norge (vad brukar man tycka om landet som försökte det senast? att gå nazisternas fotspår är inte att rekommendera, dessutom kommer NATO löpande till försvar). Island är täckt av aska och ingen vill ha det, så det kan vi lämna ur beräkningen. Så, en omöjlig romantiserande vision om ett stormaktssverige på toppen av ett nordiskt rike, är det vad som är svenskt idag? Föga troligt. Be nazistrasistpopulisten förklara det lockande i visans drömska innehåll också. Be sedan om att göra beskrivningen verklighetsförankrad och nutida.

Dessutom är hela projektet Den Stulna Nationalsången väldigt uppenbart mer en produkt av att en mer eller mindre politisk rörelse vill göra sin röst hörd i opposition mot ett visst fenomen (invandringspolitiken), än en effekt av att någonting har försvunnit. Begrunda det underliggande förslaget, att en viss visa ska sjungas mer ofta vid en viss skolhögtid, i ljuset av argumentet att det en gång har varit så under en tid då Sverige var bättre. På den tid då Sverige var bättre, enligt lite mer hårdnackade nationalister före parlamentarismens genombrott och demokratins framväxt, enligt Sverigedemokraterna och liknande sionistiska islamhetsare före nittiotalet, så byggde den svenska grundskolan i långt större mån på en kristen grund. Alla tvingades sjunga psalmer, om inte varje dag så åtminstone någon gång i veckan. Alla tvingades delta i bönestunder och beakta Jesu högst verkliga och betydelsefulla avrättning. Inslag som dessa var långt mer definierande för den tidens grundskola, de bör i första hand vara vad som eftersträvas av den som vill återgå till forna tiders skolsystem vad gäller innehåll och sedvänjor. Här har inte aga nämnts, men det var en central del i grundskolans fostrande metodik för inte alls så länge sedan. Dessa delar i den svenska grundskolepedagogiken har också försvunnit, åtminstone nästan helt fasats ut, tillsammans med den centrala styrningen av vad som är uppbyggliga sånger och vad som inte är det. Vem är att skylla för detta? Samhället i stort och utvecklingen i världen de senaste sextio åren, givetvis. Är det negerjudeislamisternas fel? Nej. Så varför nämns negerjudeislamisterna? För att den som hävdar att nationalsången är stulen vill föra dem på tal, snarare än sjunga en taffligt författad visa om ockupation av våra grannländer.

Det finns två äldre inlägg här på Motkultur! som behandlar ämnet, här och här.

Allan Rubin i Svar Direkt.

http://www.youtube.com/watch?v=KVDmy27qLLc&feature=related

Se gärna hela programmet, inte bara Allan Rubin är där och låter sitt snille spekulera om förhållandet mellan icke-kristen nyandlighet, ockultism och rockmusik. Den digra gästlistan innehåller namn som Eva Lundgren, sedermera starkt kritiserad professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet, Thomas Karlsson som tillsammans med Christofer Johnsson (som sitter i stolen vid Öholm och försvarar en nakenbild) grundlade ordenssällskapet Dragon Rouge, Håkan Arlebrand som återkommande har kommenterat nyandliga rörelser med en varierande träffsäkerhet ur ett utifrånperspektiv (och antagligen är den bäst säljande på området, trots sina magra kunskaper), med flera, bland annat en specialist på gengångarföreställningar och två proffs på lögner om ritualvåldssällskap vid sidan av Lundgren, nämligen ett påstått offer (som svamlar osammanhängande och antagligen ljuger från början till slut) och den nitiske pingskostympredikanten Stanley Sjöberg.

De flesta av huvudkaraktärerna i det här programmet är fortfarande verksamma inom samma områden. Lundgren försöker, mer eller mindre synkat med Erik Rodenborg, hävda att brott som inte begåtts behöver uppmärksamhet. Arlebrands bok säljs fortfarande i söt pocketutgåva. Thomas Karlsson är fortfarande central för Dragon Rouge. Christofer Jonsson turnerar fortfarande med Therion. Stanley Sjöberg tjatar fortfarande om sin pingstväckelses nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Allan Rubin försöker fortfarande hävda att hasch är en hallucinatorisk källa till primitiv och farlig andlighet under rockmusikens banér.

Malou Efter Tio, Federley och Maria Larsson i cannabisdebatt.

I Malou von Sivers talkshowprogram Efter Tio den åttonde december förra året debatterade Frederick Federley och Maria Larsson cannabis och narkotikapolitik.

Det intressanta tar vid en bit in i programmet, bit ihop genom diverse kontaktannonser.

Åklagarnas knarkkännedom.

Åklagarväsendet har tagit fram en lathund för farlighetsbedömning av narkotika, RättsPM 2009:1. Utöver att Hartelius och Bejerots politiska ingenjörsskap är huvudsakliga källor till mycket av den generella informationen finns några intressanta märkligheter i dokumentet.

I substansbeskrivningen för DMT, dimetyltryptamin, står följande att läsa på sidorna 67-68:

"DMT har samma huvudsakliga effekter som MDMA, både i fråga om rus och i fråga om skador eller störningar. DMT har varit sällsynt och den fulla skadebilden är ej utredd i detalj. Beroenderisken är ej kartlagd, men torde vara av samma betydelse som för MDMA. DMT bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. välkända referensen TiHKAL. Viss risk torde föreligga för självförvandling genom DMT:s förmåga att framkalla förlust av kroppsmedvetande." (presbytens kursivering)

Åklagarmyndighetens källor påstår alltså att DMT:s nedreglering av kroppsegen frisättning av serotonin via autoreceptorn 5-HT2a får samma huvudsakliga effekt som MDMA:s neuronterminaltömmande frisättning av kroppseget serotonin. Det säger sig självt att det är ett konstigt påstående. Redan det förhållandet att DMT huvudsakligen (likt serotonin, melatonin, m.fl. analoga molekyler) binder till befintliga serotoninreceptorer snarare än till transportenzymer, såsom amfetamin, MDMA, m.fl., utgör en radikal farmakologisk skillnad mellan de två påstått likartade substanserna.

Lejonparten av den autorapportering (exempelvis på Flashback) som finns angående DMT (liksom en välnotad Wikipedia-artikel) anger att substansen bör grupperas med andra psykedelia, inte med empatogenerna (där tryptaminer är hermeliner bland amfetaminerna). Till skillnad från MDMA orsakar inte DMT i sig potentiellt beständiga obalanser i neurokemin, åtminstone inte via abrupt och översvallande frisättning av neurotransmittorsubstanser. Erfarenheter från andra psykedeliska tryptaminer har visat att de generellt har benigna neurologiska biverkningar, om än mycket stark sinnespåverkan under rustiden (som hos DMT är relativt kort vid inhalation eller injektion). Farligheten är alltså marginell vid det enskilda ruset, och man kan också förvänta sig att toleransökningen följer den hos andra psykedeliska tryptaminer vilket medför att beroendepotentialen inte kan anses särskilt betydande. Med MDMA förhåller det sig annorlunda, substansen kan regelbundet användas som stimulant, om än inte som empatogen på grund av nedbrytningen av frisatt serotonin, som alltså behöver återbildas, och biverkningar i form av rubbningar i serotoninproduktionen.

Den faktiska farlighet som kan knytas till DMT har inte med substansen själv att göra, vilket har gått Åklagarmyndigheten helt förbi. Traditionellt, bland sydamerikanska indianfolk, intas DMT som en dekokt. För att ha rusgivande egenskaper vid sådan administration måste substansen intas tillsammans med ett eller flera monoaminoxidashämmande (MAO-inhiberande, MAOI) medel, som dämpar den kroppsegna nedbrytningen av drogen vilken annars vid den magvägen långsamma upptagningen medför att avsedd påverkan uteblir. Den här typen av drycker eller dryckeskombinationer betecknas allmänt ayahuasca och förekommer i betydande omfattning som administrationsmetod även i Europa. Användning av MAO-hämmande läkemedel eller andra substanser medför vissa risker, som följd av att kroppens egna hjärnstädningsmekanismer sätts ur spel kan skadliga koncentrationer av neurotransmittorsubstanser och farmakologiskt aktiva substanser enklare uppnås. Exempelvis kan ätande av vissa ostar samtidigt med MAOI leda till allvarliga biverkningar och skador, abstinenssymtom kan också uppstå efter regelbunden påverkan av MAOI-preparat, såsom vid avbrytande av antidepressiv läkemedelsbehandling med exempelvis Selegiline.

En annan potentiell risk med DMT finns i den eventuella affiniteten för 5-HT2b-receptorn, aktivering av vilken i hjärtmuskulaturen kan stimulera celldelningar och därmed på sikt betydligt försvagad hjärtfunktion. Att varken detta eller riskerna med monoaminoxidashämmande preparat upptas som farlighetsfaktorer (när de är de mest framträdande) torde allvarligt rubba förtroendet för Åklagarmyndighetens sakkunnande i narkotikafrågor (om nu inte det ständiga inropandet av Jonas Hartelius gör det, vill säga).

Det är också rimligt att ifrågasätta påståendet att DMT är sällsynt. Enligt länk ovan finns tiotals rapporter som direkt eller indirekt skildrar substansen på Flashback, dess utbredda bruk i Sydamerika tillsammans med dess rykte som affärsmannatripp från sextiotalets Förenta Staterna och de vanligt förekommande rapporterna om användning på trancemusikfestivaler runt om i Europa tillbakavisar Åklagarmyndighetens påstående. Vad gäller forskning så anges på substansens Wikipedia-sida (länk enligt ovan) flera handfullar studier som påvisat likartade egenskaper som hos andra psykedeliska tryptaminer (fem bara angående 5-HT2a-receptoraktivitet). Även detta kan alltså betraktas som en vanföreställning.

Idén om att ett vid inhalation och injektion kraftigt dissocierande rusmedel skulle kunna ersätta empatogena kram-och-dansdroger som MDMA framstår som mycket verklighetsfrånvänt. Användare av MDMA tenderar att uppskatta hur den drogen påverkar kontakten med andra människor på så vis att den lättare etableras och får ett upplevt större emotionellt djup, präglat av stark tillit, samt att förnimmelserna av rörelse och beröring erfars som mycket känslomässiga och euforiserande. Dessa egenskaper förekommer i allmänhet inte hos psykedelia, där ett okänt ansikte kan få såväl lyckogivande som skräckinjagande upplevelser till följd. Ayahuasca har inte samma akut dissocierande egenskaper, utan påminner mer om meskalin, LSD och psykedeliska psilocinsvampar. De drogerna förekommer visserligen i sammanhang av fest och dans till elektronisk musik, men rusen präglas starkt av introspektiva sinnestillstånd och svårigheter att kommunicera de egna erfarenheterna, såväl under påverkan som efteråt, vilket starkt avskiljer MDMA från dessa.

Liknelsen vid MDMA återkommer för övrigt mycket ofta i dokumentet, exempelvis anges DOB ha samma huvudsakliga effekter, sidan 69, om än påtagligt "starkare" (se också sidan 95, ketamin anges ha samma huvudsakliga effekter som fencyklidin). DOB är en psykedelisk fenetylamin med egenskaper som påminner om LSD:s, men med långt allvarligare biverkningsprofil. Doseringssvårigheterna (1-5 milligram, för MDMA 80-200 mg), den groteska ruslängden (18-30 timmar, jfr. 4-6 timmar för MDMA), med mera, gör att jämförelsen med MDMA framstår som något slags bisarr myndighetshumor. "Höhö, snart ersätter General White Portion det beryktade China White i Europa, lovar, höhö, vitt som vitt, liksom. Det har Hartelius Bejerot sagt till mig personligen."

Lysergsyredietylamid, LSD, placeras också i samma farlighetsklass som MDMA. Den mycket korta sammanfattande bedömningen påstår att LSD är unikt på så vis att det är "verksamt i extremt små doser". Detta trots att vissa hallucinogena fenetylaminer som behandlas i samma dokument spelar i samma liga. Personen som sammanställt dokumentet har tydligtvis inte själv läst innehållet.

Vidare kan noteras att MDMA anges framkalla hallucinationer, sidan 108. Det anges som en huvudsaklig ruseffekt. Fem Internet och elva kakor utlovas härmed till den som hittar en trovärdig MDMA-rapport som upptar hallucinationer som en huvudsaklig ruseffekt och hänvisar till den i kommentarsfältet. Lycka till!

Sionistdemokraternas bloggskribent omskriven.

Det verkar som att en inte alltför klipsk sverigedemokrat (är det här han?) varit återkommande skribent på den islamfientligt populistiska bloggen Politiskt Inkorrekt (som ju, egentligen, är politiskt ganska korrekt, jfr. med Faurisson eller Rami). Nationell.nu och Flashback vältrar sig litegrann i att han transvestitar lite på fritiden, uppmanar sina internetläsare att rösta på kommunisterna om inte SD duger och att han har judiskt (och eventuellt också romskt) påbrå.

Det verkar som att Expo var först med att göra scoop av det här.