Magnus Callmyr och motkulturens presbyt om knarksnutar på Twitter

Magnus Callmyr har en blogg om missbruk och beroende. Han har kommenterat ett twitterinlägg från kontot @narkotikaroteln, en representation av narkotikapolisernas myndighetsutövning och kontakt med allmänheten. Han ifrågasätter det lämpliga i att poliser moraliserar över att narkotika dryftats i ett populärt televisionsprogram, detta med hänvisning till att det knappast är att romantisera att omvittna en personlig uppskattning av cannabis och till det uppdrag poliskåren ålagts av lagstiftaren. 

Det är giltiga poänger och föranleder motkulturens presbyt att kika närmre på twitterkontot ifråga. 

Tidigt i kontots flöde finns två lästips, det ena länkar till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och deras artikel om amfetamin och kokain. Det kan noteras att artikeln hävdar att kokain ofta används genom att brukaren andas in den, något som är mycket verklighetsfrämmande. Terminologin är över lag dålig, begrepp som sniffning och snusning används istället för de vanligare beteckningarna snortning respektive insufflering (CAN menar med sniffning vad som oftast kallas boffning eller att boffa, något man inte gör med amfetamin och därför åsyftas sannolikt snortning). Ökad hjärtverksamhet benämns som högre, ökad vakenhet benämns som förstärkt, minskad aptit benämns som sämre, och uttryck som "efter en kort tids användning kan amfetamin och kokain ge upphov till [...] en känsla av välbefinnande". De första exemplen är värderande och därmed osakliga, det citerade är ett faktafel. Det är i praktiken nästan helt säkert att både amfetamin och kokain ger upphov till välbefinnande mycket kort tid efter administrering, det är inte något som eventuellt sker efter en tids användning, det händer omedelbart i samband med intag. 

Anmärkningsvärt är också redovisningen av påstådda fysiska effekter korrelerat med relativa dosstorlekar, där det anförs att rodnad och darrningar är symtom på "MYCKET HÖGA DOSER", symtom som är vanliga även för låga doser. Överhuvudtaget är redogörelsen i den delen otydlig och förvirrad, uppdelningen i dosstorlekar är helt meningslös. Påståendet att kroniska användare av amfetamin och kokain inte erhåller något rus utan istället drabbas av lite av varje från psykostillstånd till rastlöshet är även det ljug, ingendera drog hade varit ett samhällsproblem om det var på det viset att en längre tids användning enbart gav upphov till allvarliga biverkningar. I beskrivningen av hur drogerna kan intas anförs att kokain kan intas genom slemhinnorna i analen, slidan och munnen, emedan det för amfetamin anförs att intravenös injektion eller så kallad sniffning är vedertagna administrationsvägar. Det är märkligt med tanke på att amfetamin mycket väl kan intas via vilken slemhinna som helst och med all sannolikhet också går bra att administrera subkutant (en administrationsväg som antagligen inte är rusframkallande för kokain, ändå tas den upp som intagssätt i artikeln). 

Det påstås också att amfetamin är vanligt i form av tabletter eller kapslar. För de allra, allra flesta användarna av amfetamin i Sverige är detta käpprätt fel, illegalt amfetamin levereras nästan alltid som ett pulverpreparat. Det förekommer tabletter, främst i form av legalt förskriven Metamina som sedan sålts vidare. I praktiken är det en förhållandevis ovanlig produkt på amfetaminmarknaden i vid bemärkelse. Att kapslar skulle vara möjligt att få tag på i Sverige kan säkert stämma men det är näppeligen vanligt eftersom det i praktiken skulle handla om amerikanska amfetaminpreparat (Adderall och liknande) eller asiatiska illegala preparat som vanligen innehåller metamfetamin och inte vad artikeln behandlar. Det finns mer att angripa i texten men det känns onödigt med tanke på att den uppenbarligen skrivits av en idiot och det är elakt att trakassera dem i onödan. 

CAN är en organisation som påstår sig syssla med insamling och förpackning av saklig alkohol- och narkotikainformation och menar sig inte ta ställning i drogpolitiska frågor. Detta är en så pinsam djävla lögn att man baxnar. Dels delar organisationen ut pris för så kallat förebyggande arbete, ett premierande av aktörer som tagit aktiv ställning för en viss drogpolitik, dels delar den ut pris till personer som bedrivit så kallad drogforskning (Fred Nyberg, en fantasifull figur, har fått det), det är fråga om personer som nått forskningsresultat som överenstämmer med bejerotlinjen i svensk drogpolitik. De har också en så kallad mediagranskningsgrupp som betygssätter drogpropaganda av olika slag, även detta ett drogpolitiskt ställningstagande. 

Det andra lästipset är hemsidan Drugsmarts så kallade faktasidor. Hemsidan är en filial till CAN som är riktad till ungdomar i skolåldern. Texterna är omarbetade versioner av vad CAN har på sin ordinarie hemsida, de är alltså på samma låga vederhäftighetsnivå men med ett än mer diffust och flummigt språkbruk. Särskilt sticker sådant i ögonen som att Drugsmart för vidare myten om att THC inlagras i fettvävnaderna i kroppen och fortsätter ge psykoaktiva effekter efter att ruset är över, vad nu det skulle innebära. En klargörande och välnotad korrigering kan läsas på Wikipedia. 

Knarksnutarna använder även twitterkontot för att marknadsföra sin egen intresseorganisation, SNPF eller Svenska narkotikapolisföreningen. Det är en klubb för knarksnutar som vilar på Nils Bejerots ovetenskapliga hypoteser om hur drogpolitiken bör utformas. På deras litteratursida är det särskilt tydligt, där marknadsförs Carnegieinstitutets uttryckligen politiska skrift om drogers egenskaper och diverse kåserande skrifter från medarbetare. Av intresse är också att i stort sett alla de retweets som kontot gör är av tendentiöst och drogpolitiskt material, bland annat flummig kritik av Högsta Domstolens tillrättavisande av underrätternas tidigare påföljdsbestämning i narkotikamål (den så kallade mefedrondomen, se tidigare inlägg här på Motkultur!). 

Mefedrondomen ett och två; vad har hänt? Del 1

Sommaren 2011 levererade Högsta Domstolen en riktig skräll. Efter ett par decennier av tabelldömande i narkotikamål bestämde justitieråden att det fick vara nog. 

Domen fick fort namnet 'mefedrondomen' och den har beteckningen NJA 2011 s. 357 på juridiska. Den markerar för underrätterna att de måste sluta utdöma straff för narkotikabrott baserat på art respektive mängd narkotika ensamt. Tidigare var det vanligt att domstolarna började med att kolla vad för knark det var fråga om i ett mål och sedan mäta upp hur mycket fängelse just den mängd knark som det var fråga om borde vara värd med hänsyn till tidigare rättspraxis. I praktiken blev det ett slags tabelldömande, där man helt enkelt kollade upp knark och mängd och fick fram straffets omfattning, oberoende av omständigheterna i övrigt. 

HD menade att det är ett rättsstridigt sätt att döma i narkotikamål. I det specifika fallet hade två personer fraktat och handlat med kilovis av mefedron, tingsrätten dömde dem till sex års fängelse vardera. Hovrätten skärpte straffen oerhört, till fjorton års fängelse vardera. När HD behandlade fallet togs särskilt fasta på varför personerna hade förvärvat narkotikan och att de avsåg försörja intresset i personligt bruk av den, bland några andra faktorer. Dessa återkommer vi till i senare artiklar i den här serien, då riksåklagarens tolkning av prejudikatet enligt en artikel i Svensk Juristtidning kommer att ges särskild uppmärksamhet. 

Det synes tämligen självklart att sådana faktorer som ett eget bruk eller missbruk av narkotika är väsentligt för hur straffvärt ett narkotikabrott är. Vad rättssystemet ska göra när det bevisats att en person har begått ett brott är att utdöma ett straff som ligger inom den skala lagen föreskriver och motsvarar hur klandervärd gärningen är. I praktiken innebär det att den sätts i relation till andra liknande gärningar och hur rättssystemet bestraffat dem. En person som begår narkotikabrott av upplevt nödtvång, för att slippa abstinens eller för att trygga sin försörjning genom narkotikaförsäljning har begått ett annorlunda narkotikabrott än den person som på ett affärsmässigt sätt och utan egna missbruksproblem eller sociala hinder avseende försörjning, &c., begår narkotikabrott. 

Det är helt enkelt mer klandervärt att affärsmässigt utnyttja andra människors drogintresse för sin egen ekonomiska förkovran än att kapitalisera på samma drogintresse för att man själv är påverkad av drogers lockelser och risker. Detta kom inte tidigare till uttryck i påföljdsbestämningen i narkotikamål i sådan utsträckning narkotikastraffrättens förarbeten och prejudikat, samt 3 § narkotikastrafflagen om vad som ska anses utgöra grovt narkotikabrott, föreskriver. Tabelldömandet var alltså på sätt och vis olagligt och HD tillrättavisade underrätterna i tämligen skarpa ordalag. 

Man bör också fästa sig vid justitierådet Borgekes tillägg för egen del om avgörandets betydelse. Han är en av författarna till den bok som innehåller tabellerna som tidigare ofta låg till grund för påföljdsbestämningen i narkotikamål. I tillägget gör han klart att det inte är förenligt med gällande rätt att använda tabellerna som tidigare skett. Borgeke förtydligar också vissa hänsyn som domstolarna måste börja ta vid fastställande av straff för narkotikabrott, bland annat att det är främmande för det svenska rättssystemet att inte vinnlägga sig om att ha stora marginaler i straffskalan när man fastställer straff. Det innebär att domstolarna ska vara återhållsamma med att utdöma straff i övre delen av straffskalan annat än vid ytterligt grova brott. Detta är självklart; eftersom straffet ska återspegla hur klandervärd en gärning är blir det orimligt att straffa en narkotikabrottsling efter vilken art och mängd narkotika vederbörande befattat sig med. Med ökande mängd hamnar man mycket fort i övre delen av straffskalan, särskilt för vissa typer av narkotika (heroin, ecstasy och liknande). I sig är det inte särskilt stor skillnad mellan att befatta sig med ett eller fem kilo mefedron, vad man gör med det eller i vilken typ av verksamhet man hanterar det är långt viktigare etiska och juridiska faktorer. 

Justitierådet konstaterar också att man bör ifrågasätta tidigare rättspraxis i fråga om narkotikastraff. Som exempel nämns GHB och flunitrazepam, två droger som varit förenade med väldigt strängt straffansvar på grund av att de till art räknats till en viss tabellgrupp. Det är ett tema som återfinns i domskälen i mefedrondomen, bland annat hänvisas till den forskningsstudie som publicerades i The Lancet och graderade tjugo drogers samhällsfarlighet (länk till referat i The Economist), och återkommer i ett antal senare domar. 

För HD var inte klara i och med mefedrondomen ett, under hösten 2011 och våren 2012 publicerades flera klargörande domar som berör påföljdsbestämning i narkotikamål. Projektet är omfattande och inbegriper bland annat strafflättnad för innehav på grund av eget bruk och fastställande av att organiserad affärsmässig narkotikahandel ska straffas mycket hårt. Utvecklingen är mycket intressant och det finns en mängd saker att spekulera i. Till dessa hör hur kriminella nätverk kommer att hantera förändringarna, de kommer att vara betjänta av att ha droganvändare på riskfyllda positioner i langarleden bland annat. 

Givetvis har Jonas Hartelius gått i taket över den här utvecklingen. I praktiken har domstolsväsendet återtagit makten över påföljdsbestämningen i narkotikamål från åklagarsidan, som är den part i narkotikamål som brukar dra in Hartelius och hans gelikar för att avge utlåtanden om vilken strafftabell som bort användas. In your fucking face, skulle man vilja utbrista. 

En liten Hartelius-klassiker.

Tänkte citera en liten Hartelius-klassiker för att fira att missbruksutredningen kommit fram till den briljanta slutsatsen att missbrukare troligtvis behöver vård och att Magnus Linton trätt fram som en företrädare för anti-Bejerot-linjen i massmedia.

Linton har tidigare skrivit en bok om kokain och i Sveriges Radios P1, i programmet Medierna, utpekats som knarkare och knarkliberal av en föredetta medarbetare.

Att Gerhard Larssons gäng inte föreslog att samhället först och främst behöver att de äckliga knarkarna låses in länge och väl kanske säger något om Bejerots slutsatser. Såsom att de var, och är, helt fel ute, baserades på kontorsfåtöljsspekulationer snarare än fakta och antagligen skadat långt fler än de minskat lidande för.

Det är alltså så att Carnegie-institutets hegemoni i svensk narkotikapolitik håller på att spricka lite i fasaden. Äntligen. Någon grävande journalist borde kika närmre på institutets relation till Hassela-rörelsen, för övrigt. Där kan det finnas ett och annat spännande.

Nåväl. Året är 1990 eller så, J. B. står åtalad för narkotikabrott. Det gäller LSD. Inför tingsrätten vittnar Carnegie-institutets tokjävige generalsekreterare och Bejerot-lärjunge Jonas Hartelius i egenskap av förment sakkunnig. Han sade:

" LSD är ett synnerligen högaktivt ämne som är verksamt i ytterligt små doser - från 25-50 mikrogram till uppemot 100 mikrogram. Ämnet är hallucinogent vilket innebär att verklighetsuppfattningen förvrängs. Exempelvis kan en person som intagit ämnet se ljus och former som inte finns. LSD ger mångfacetterade verkningar på det mänskliga psyket. Rusupplevelsen är mycket stark och kan ta sig rent psykotiska former. Effekterna är ofta svåra att förutsäga; de är beroende bl a på den enskilda individens mottaglighet och tolerans samt omgivningens karaktär. Förvirringstillstånd har inte sällan lett till vansinneshandlingar med döden som följd."

Det var en vid det laget vederlagd myt att LSD mer ofta än sällan får människor att ta livet av sig. Genom att försöka flyga från tak och dylikt. Det vore intressant att få veta mer precist vilka fall Hartelius hade i åtanke, då det relativt mängden användning av LSD bara finns ett fåtal dödsfall som kunnat knytas till LSD. Erowid erbjuder en framställning av dödligheten hos substansen, som klarlägger att det i början på nittiotalet inte fanns stöd för vad Hartelius då påstod.

Effekterna av LSD är heller inte svåra att förutsäga. Substansen är en tämligen pålitlig psykedelisk drog, som på grund av sina starka dopaminerga egenskaper kan ge upphov till såväl euforiska som dysforiska upplevelser. Det vanliga är dock att ruset präglas av vördnad, främlingsskap och äventyr, snarare än glädje eller rädsla ensamt. Vad som är att betrakta som psykotiskt är vidare socialt konstruerat, den enda egentliga skillnaden mellan en drömupplevelse under sömn och LSD-ruset är att det senare har ett kontinuerligt verklighetsinslag, i kontrast till sömnens dissociation. Psykedelia är visserligen ofta förvirrande, vilket kan vara handikappande i sig under drogpåverkan, men att det skulle vara vanligt att trippande personer företar vansinneshandlingar är en lögn. Överhuvudtaget är det ovanligt att förvirring är utlösande av helt oöverlagda gärningar, snarast tvärtom, utan troligare är i sådant fall att skrämmande drogupplevelser är förknippade med skador eller betydande obehag.

Förväntningar är i det avseendet kritiskt, ett samhälle som ständigt säger till sina medborgare att drogupplevelser är farliga kan antas ge upphov till fler tolkningar av dessa som just farliga medan de pågår, om de har förvirrande eller annars perceptionsförändrande karaktär. Hartelius kan alltså befogat beskyllas för att vilja skapa risksituationer för användare av LSD genom sitt sakkunnigutlåtande och övriga verksamhet.

Nåväl. Det dröjer antagligen länge tills påföljdsprejudikatet i rättsfallet ändras, den påtryckning på underrätterna som Högsta Domstolen under det senaste året vidtagit för att få dem att sluta tabelldöma knarkbrottslingar lär inte omfatta LSD. Det är nämligen rätt ovanligt att säljare av LSD åker dit, bland annat eftersom de tenderar att inte ha missbruksproblem själva eller ha kunder med det, vilket är den främsta risken för alla som är i mer eller mindre regelbunden kontakt med narkotika. Staten tenderar att behandla dem mer omilt än de flesta populära droger gör och ett beroende eller liknande problematik präglas av risktagande och försummelse, det ligger liksom i fenomenets natur. 

Maria Larsson grillad i Sveriges Radio

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5049127

Maria Larsson skyller ifrån sig på landstingen, sandlådekverulerar om statistik och spåkulespekulerar om framtiden i Portugal och andra länder med liknande narkotikapolitiska reformförsök. 

Med tanke på att avkriminaliseringsprojekten nu har pågått i omkring ett decennium i Europa och visat sig tämligen lyckade i alla avseenden undantaget drogturismens baksidor, främst att turister passar på att knarka mycket när det går, är Larssons påhitt om att det kommer att vända helt under närmsta decenniet löjeväckande. 

En era går i graven, Paul McCartney lägger cannabis på hyllan

Enligt en artikel på Aftonbladets webbplats har Paul McCartney rökt cannabis regelbundet, kanske dagligen, i nästan ett halvt sekel (1967-2012 är 45 år, sextiotalets mitt kan mycket väl ligga tidigare i saken).

Är det skadorna av drogen som får honom att lägga av? Nej, enligt artikeln är det relationen till hans åttaåriga dotter som ligger till grund för beslutet.

Frågan man ställer sig blir då denna, om en gammal rock- och popräv som Paul McCartney klarat av att driva en av nittonhundratalets mest exceptionella artistkarriärer parallellt med en vardaglig cannabiskonsumtion, varför skulle inte de flesta människor vilka har långt mindre krävande sysselsättningar klara av det?

Malou Efter Tio, Federley och Maria Larsson i cannabisdebatt.

I Malou von Sivers talkshowprogram Efter Tio den åttonde december förra året debatterade Frederick Federley och Maria Larsson cannabis och narkotikapolitik.

Det intressanta tar vid en bit in i programmet, bit ihop genom diverse kontaktannonser.

Mer rättsröta på knarkpolitikens arena.

Motkulturens presbyt har i dagarna läst domarna i det här fallet. En man dömdes i tingsrätten för innehav av centralstimulanten MDPV, på grundval av den bekante Jonas Hartelius politiskt och rättsligt dubiösa åklagarhorande. Som vanligt redovisas hans bakgrund som fil. kand. i matematik och vetenskapsteori (och två år medicin på Karolinska Institutet, som visst inte passade herrn i fråga) jämte kompisskapet med Nils Bejerot (notera femte punkten i handlingsplanen, lås in de djävlarna står det där), nolltoleranspolitikens grand old man och den som framskaffat en aggressiv rättsosäker poliskår (som när den inte får ID på förfrågan säger 'du ser påverkad ut, ska vi åka till station och pissa eller hittar du legget nu?').

Jonas Hartelius knarkar ju såklart inte själv, så han har inte en djävla susning om hur substanserna han snackar och skriver om faktiskt känns. Därav, eller kanske något slags moralpanisk sedlighetsmani, klökar han upp detta smått fantastiska slutledningsövervägande (ha i åtanke att valet står mellan att bedöma MDPV som farligt i nivå med amfetamin, eller i klassen ovanför i farlighet tillsammans med koks och ecstacy):

"Det som är karaktäristiskt för MDPV och som gör att man bör gå längre och likna MDPV med ecstasy är att det finns en sexuell komponent, som är tydligare än vid amfetamin." (motkulturens presbyt fetstilade)

Rent krasst händer det inte att man sexar på MDMA eller känner ett tydligt sådant begär. Det är alldeles för flummigt, och alldeles för skönt att bara hålla handen och kramas i allmänt uppslukande känslosamhet. En del avviker från detta, men över lag är det en hug drug, inte en källa till tjackknull timme in och timme ut. Som antytt är amfetamin synnerligen snuskigt tillsammans med rätt partner, vilket även gäller metamfetamin, kokain, och diverse andra primärt stimulanta snarare än entaktogena droger. Vår ovän Hartelius snackar alltså skit, dock sväljer inte tingsrätten det med hull och hår utan konstaterar att det inte visats i målet att herr Jonas har rätt i sin analys.

Hovrätten tycker att Hartelius utläggning är lite tunn, så de slår en signal till Fregona Konsult (det lär inte finnas så många med det namnet i uppsalatrakten) och dess huvudman Fred Nyberg, professor i beroendemedicin. Det låter ju förtroendeingivande och så, men visar sig vara något av en hugskottsbenägen figur. Han inleder:

"Skriftligt utlåtande angående drogen MDPV

Mål nr B 1027-10

Metylendioxypyrovaleron (MDPV) är en psykotropisk drog som verkar som en

noradrenalin/dopamin återupptagshämmare. Substansen stimulerar frisättning av

dopamin i hjärnans belöningscentrum och ger därmed upphov till eufori och

skapar ett rus i likhet med amfetamin och ecstasy (MDMA). Den har funnits på

marknaden som en s k research chemical sedan 2007. Den är sedan 1 februari

2010 klassad som narkotika och finns med i Läkemedelverkets förteckning l."

Han har helt rätt i att det är en humörhöjande stimulant. Han har helt fel i att den rusmässigt och farmakologiskt är jämförbar med MDMA, ety den senare substansen är väldigt mycket ler och långhalm med SERT och den serotonerga neurotransmissionen i övrigt med (eventuellt) oxytocinfrisättande andrahandsföljder. Det ger den dess särskilda entaktogena känslomässigt frigörande egenskaper, emedan dess euforiserande och centralstimulerande dito har sina rötter i dopaminerg och noradrenerg påverkan. Detta är väl känt (läs noterna, och den här boken, och den här). Han har också fel i när MDPV introducerades på RC-marknaden, 2006 var den redan känd i den svängen och fick sin egen megatråd på det här knarkisforumet.

Han fortsätter:

"Bakgrund

Under det senaste årtiondet har ett ökande antal designade droger & research

chemicals (RC) introducerats för försäljning via internet. RC omfattar en grupp

nysyntetiserade droger som ännu inte hunnit testas på experimentdjur utan de

som köper dessa substanser får testa på sig själva. Många av dessa droger är

närbesläktade med kända narkotika och kan vara både beroendeframkallande

och toxiska. De kan säljas helt inom lagens råmärken eftersom de ej hunnit bliva

tillräckligt undersökta och bedömda för klassning avseende farlighetsgrad eller

narkotiska egenskaper. Metylendioxypyrovaleron (MDPV) dök upp som en RC

på marknaden först under 2007 i Tyskland. Den är ur kemisk strukturell synvinkel

nära besläktad med pyrovaleron (PV), ett läkemedel med centralstimulerande

effekter, som introducerades redan i slutet av 1960-talet och som användes vid

behandling av bl a kronisk trötthet och letargi. Numera förskrivs PV sällan på

grund av rapporter om missbruk och beroende (Deniker et al., 1975). l USA finns

den med i DEA:s förteckning V, där också kodein och etyl-morfin finns. MDPV

kan dessutom klassas i en grupp av beta-keton analoger av amfetamin och

ecstasy, dvs metylendioxy-met-amfetamin (MDMA). Därför kommer detta

utlåtande att fokusera på jämförelse mellan MDPV och ovan nämnda central-

stimulerande substanser. MDPV såväl som MDMA finns under förteckning 1

bland Läkemedelsverkets listade preparat medan amfetamin och met-amfetamin

finns i förteckning II. MDPV hamnade i förteckningen den 1 februari, 2010."

Notera det vidrigt akademikerplufsiga språkbruket, "ej hunnit bliva", den böjningsformen finns överhuvudtaget inte kvar i modern svenska. Den här professorn tar sig själv på groteskt allvar, tydligtvis. Anledningen till att pyrovaleron inte förskrivs är metylfenidatets framgångar, det läkemedlet verkar längre per dos och är i övrigt närmast identiskt från russynpunkt med PV och MDPV, inklusive fallenheten för dysfori och riktigt kokainlikt idisslarsinne vid högre doser. Vad som särskiljer MDPV från PV är metylendioxy-gruppen, som utanför idiotiernas skojfriska myndighetsklubb för inbördes analskäggsskådande bara hämmar metaboliseringstakten och därmed förlänger påverkan. Anledningen till att metamfetamin har markerade serotonerga egenskaper är inte att det sitter en metylendioxy-grupp på amfetaminet, för det gör det inte, utan att det finns en metylgrupp som justerar receptoraffiniteten. I sin tur justeras metamfetamin åt det serotonerga hållet av MD-delen av MDMA. Herr professor har inte gjort sin SAR-analys ordentligt.

Vidare:

"Egenskaper

MDPV har i likhet med andra centralstimulerande droger (amfetamin, met-

amfetamin, ecstasy) euforiskapande egenskaper genom att de kan stimulera

frisättning av signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem. Den

förstärker också vakenhetsgraden genom att stimulera frisättning av nor-

adrenalin. Många av de sidoeffekter som finns beskrivna för amfetamin och met-

amfetamin finns också noterade för MDPV, däribland ökad hjärtfrekvens, förhöjt

blodtryck och kärlsammandragning. Dessutom finns många effekter på mentala

funktioner rapporterade. Förutom ökad vakenhet och eufori finns ökad sexuell

lust, agitation, oro minskad aptit och minskat sömnbehov. Vid högre doser finns

flera neurotoxiska effekter rapporterade (se nedan)."

Tjing. Han har rätt i sak, just angående dopaminerg transmission. Han har också fattat att snusklusten ökar av tjack, till skillnad från Hartelius. Vad "många effekter på mentala funktioner" avser beskriva framgår inte. Glad och fjuttad blir man iallafall av MDPV, där har han rätt, av MDMA taget ensamt brukar man däremot, särskilt vid höga doser, bli sömnig och flummig till sinnelag, inte pigg och speedad. Den här sidoeffekten av serotonerga substanser är väldokumenterad för exempelvis antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Kika på Sertralin i FASS. Här har han alltså också fel i sitt analysunderlag.

Vidare:

"Kemisk struktur

Som nämndes ovan finns det stora strukturella likheter mellan MDPV och

amfetamin, metamfetamin och MDMA, vilket förklarar många likheter mellan

deras farmakologiska egenskaper. Strukturen för MDPV utgår från pyrovaleron

(PV) som kompletterats med en metylendioxy-grupp på aromatringen som ger en

viss strukturell förändring som dock i föga grad har förutsättningar att påverka

molekylens egenskaper när det gäller att skapa centralstimulerande och

euforiska effekter. Det kan konstateras att metylendioxy-gruppen finns även hos

MDMA-molekylen.

Figuren nedan visar strukturen av stereoisomererna av PV, MDPV och MDMA." (metylfenidat, amfetamin, metamfetamin)

Här konstaterar han själv att MD-likheten mellan MDPV och MDMA för MDPV:s del saknar betydelse för rusupplevelsen, för att sedan peka ut likheten. Här börjar han alltså spåra ur på allvar, och skissera likheter som inte finns efter att han konstaterat att den inte finns (om han inte tror att pyrovaleron är entaktogent, vilket är välbelagt att det inte är sedan sextiotalet).

Vidare:

"Upptag och öde i kroppen

Den centralstimulerande effekten hos MDPV kan vara skönjbar efter 3-4 timmar

medan sidoeffekterna på hjärtfrekvens och blodtryck kan dröja kvar dubbelt så

länge. Moderstrukturen PV metaboliseras i blodet ganska snabbt genom

hydroxylering till en produkt med en halveringstid som är mindre är en timme

men både PV och dess metabolit kan detekteras i urin efter 18 tim (Shin et al,

1996). Amfetamin och dess derivat absorberas ganska snabbt från mag-

tarmkanalen och går snabbt in i hjärnan (Nestler, 2001; Rang & Dale, 2001).

Met-amfetamin går också snabbt in i det centrala nervsystemet och har en

halveringstid på 9-15 timmar. En huvudmetabolit är amfetamin som når sin

maximala koncentration ungefär efter 12 timmar. Andra metaboliter är 4-hydroxy-

met-amfetamin och 4-hydroxyamfetamin. MDMA tas upp på liknande sätt som

amfetamin och ger effekt inom 20-60 minuter. Den maximala koncentrationen i

blodet uppnås efter två timmar och effekten sitter kvar i 4-6 timmar.

Halveringstiden för MDMA är 7-8 timmar och en huvuddel (över 60%) av det

intagna MDMA förblir i sin intakta form efter elimination ut i urin. Bland

huvudmetaboliterna finns MDA förutom en del hydroxylerade metaboliter

(Garcia-Repetto et al., 2003). Bland de hydroxylerade metaboliterna finns 4-

hydroxy-3-metoxy-metamfetamin (HMMA) and 4-hydroxy-3-metoxy-amfetamin

(HMA). Det har också visats att genetiska skillnader när det gäller nedbrytning

och metabolisering av MDMA är betydelsefull för drogens toxiska effekter (De La

Torreetal., 2000)."

Se där, MD gör att PV stannar längre i verksamhet. Notera tidsangivelserna, "ganska snabbt" från matsmältningen, "snabbt" in i hjärnan sedan. Hur "ganska snabbt" och "snabbt" förhåller sig till varandra framgår inte. Att metamfetamin också är snabbt säger heller ingenting. Dessutom är administrationsmetod helt avgörande, inhalering av ångor ger omedelbar påverkan emedan insufflering och mumsande tar lite längre tid på sig. Helt irrelevant är hans snabbhetshittepå i farlighetshänseende hursomhelst. Att MDMA tar lite tid på sig, jämförelsevis, anger med stor farmakologisk tydlighet att dess rusgivande verkningsmekanismer är väsensskilda från MDPV:ts, här framfört av professorn själv. Betoningen på MDMA:s metabola steg är såklart helt meningslös för den egentliga bedömningen i sak, när MD-delen slagits av MDPV-molekylen (de som inte pissas ut, alltså) metaboliseras resten såsom PV har för vana att göra. Toxiska metaboliter av MDPV kan inte förutsägas med hänvisning till MDMA på det sätt Nyberg försöker sig på, att MDMA och metamfetamin (som egentligen är snäppet värre) i det mesta väsentligt delar neurotoxiska egenskaper förklarar hur det kan komma sig.

Vidare:

"Verkningsmekanismer

MDPV utövar sin euforiskapande effekt genom att likt amfetamin och met-

amfetamin stimulera dopaminfrisättning och påverka dopamintransportörer och

därmed hämma återupptag av dopaminet. Vid höga koncentrationer av

substanserna påverkas även serotoninsystemet. MDMA ger upphov till sina

tillskrivna effekter genom att påverka såväl signalsubstansen serotonin,

acetylkolin, noradrenalin som dopamin (Cole & Sumnall, 2003). l likhet med

amfetamin så utövar MDMA sina centralstimulerande effekter genom att påverka

både dopamintransportörer och frisättningsmekanismen för dopamin (Nestler et

al., 2001; Smith et al., 2002). Denna centrala påverkan på dopaminsystemet ger

upphov till drogens euforiska effekt. Vid sidan om denna påverkan utövar MDMA

också effekter på serotonintransportören (SERT) och drogen har dessutom hög

affinitet för serotonin receptor subenheten 5HT2. Effekterna på dessa båda

komponenter ger upphov till ökade serotoninnivåer i synapsen och i låga doser

till en moderat hallucinogen effekt som liknar den för LSD (Nestler et al., 2001).

MDMA tömmer nervceller på både dopamin och serotonin (Fornai et al., 2003).

Drogen har dessutom i experimentdjur visat sig destruera terminalerna hos

nervceller som producerar serotonin och mycket tyder på att detta också sker

hos människa (Kish et al., 2000). Denna effekt visar sig även ha stor betydelse

för de toxiska effekter som MDMA ger upphov till (Bai et al., 2001; Smith et al.,

2002). Den destruerande effekten av MDMA på serotoninets nervcellsterminaler

beror troligen på drogens effekt att generera fria radikaler (Drafters & Biello,

2003). Studier visar också att MDMA har en betydelsefull påverkan på GABA

systemet (Simantov, 2004). Vid höga koncentrationer av amfetamin och inte

minst met-amfetamin så förstörs på liknande sätt serotonerga nervceller

(Brennan et al., 2010)."

Han anger inte källa till påståendet att MDPV frisätter serotonin. Sedan svamlar han på och drar fram gamla djurtester (groteska doser på djur, uselt underlag att dra slutsatser om måttligt knarkande människor från, starkt kritiserade resultat, &c.). Eftersom han inte visat att MDPV är serotonergt, saknar hans skräckexempel från MDMA-forskningen helt relevans. Faktumet att MDPV rusmässigt är som amfetamin och metylfenidat snarare än metamfetamin eller MDMA ger empiriskt stöd för en hög svansföring och nedlåtande tonläge här.

Vidare:

"Bieffekter

Rapporterade bieffekter när det gäller MDPV är förutom effekter på det

kardiovaskulära systemet (hjärtklappning, högt blodtryck och vasokonstriktion) en

ökad sexuell lust, tydlig aptitmiskning, minskat sömnbehov, muskelsvaghet,

huvudvärk, trötthet, depression, ångest. Vid höga doser finns det även rapporter

om panikångest och psykos. Samtliga av dessa effekter, som uppges vara starkt

dosberoende, liknar de som erhålls av amfetamin, met-amfetamin och MDMA."

Alltså, den där repertoaren har glädjepiller också. Liksom ett extensivt sexualliv. Ingen källhänvisning, han har alltså hittat på de där biverkningarna själv tills motsatsen bevisats.

Vidare:

"Missbruk och beroende

Rapporter om missbruk och beroende av MDPV kommer främst från Europa och

särskilt Tyskland. Den ökade försäljningen som pågår över nätet manifesteras av

ökat antal rapporter om effekter och upplevelser på internetsidor. Rapporter om

euforikickar i likhet med de som fås av andra centralstimulerande kommer in och

även om drogen är tämligen ny så stärks experternas uppfattning om dess starka

beroendeframkallande effekter. Dessa har dock ännu inte i önskvärd omfattning

kunnat analyseras i prekliniska studier men de effekter som hittills kunnat noteras

hos de som använt drogen pekar otvetydigt mot en bekräftelse av det som kan

förväntas från en substans med MDPV:s struktur. De uppgifter som dock finns

talar dock tydligt för att jämförbarheten med de strukturanaloger som här tas upp

är helt adekvata. Och de pekar mot att MDPV är en drog med ytterst starka

beroendeframkallande egenskaper."

"Manifesteras av", what are you on, mandog? "Andra centralstimulerande" vadå för något? Dock, dock, dock, dock. Amfetaminerna är inte strukturanaloger. Självklart är det ett vanebildande preparat, men inte nämnvärt värre än metylfenidat (dosjusterad bedömning), som vi ju i Sverige matar barn med om de inte kan koncentrera sig i plugget. Dumhuvve. Han hittar på och hittar på och hittar på. Mefedron är sju resor värre och mer likt MDMA än MDPV är.

Vidare, ett långt sjok:

"Toxicitet och farlighetsgrad

De doser som beskrivs användas när det gäller MDPV har uppgivits variera

mellan 5-20 mg. Förmodligen är de mycket högre. När det gäller MDMA så ger

en dos från 50 mg och upp mot 150 mg eufori och de toxiska effekterna (t ex

hallucinationer) kan dyka upp när doser går upp mot 200 mg.

Höga doser av amfetamin, met-amfetamin och MDMA är neurotoxiska (De Letter

et al., 2006). De förstör både dopaminerga och serotonerga nervceller vilket

medför flera allvarliga skadeeffekter. Höga doser (överdoser) av samtliga av

dessa substanser kan vara livshotande. Det finns nyligen inkomna rapporter (från

t ex Finland) om att MDPV har resulterat i dödsfall. Andra rapporter som nyligen

kommit in från polisen i olika delar av Sverige beskriver vådliga effekter på såväl

fysisk som mental hälsa som föranlett uppsökande av akutmottagningar inom

sjukvården.

l doser som går upp mot 10 ggr den normala dosen som ger eufori är intag av

MDMA livshotande (Smith et al., 2002). Det som särskilt har framhållits när det

gäller toxiciteten hos MDMA är hypertermi (Kalant, 2001; Teter & Guthrie, 2001;

Drafters & Biello, 2003; Finsterer et al., 2003; Kunitz et al., 2003; Simantov,

2004). Det finns exempel på individer som efter överdos gått upp till över 43

grader i kroppstemperatur (Kunitz et al., 2003). Den hypertermiska effekten hos

MDMA kan vara en följd av att drogen har en tydlig påverka på GABA, en

signalsubstans som har en betydelsefull roll i termoregleringen (Simantov, 2004).

Andra allvarliga toxicitetseffekter representeras av livshotande leverskador,

njursvikt, hjärtarytmier och rabdomyolys (upplösning av muskler) (Caballero et

al., 2002; Finsterer et al., 2003; Green et al., 2003; Kunitz et al., 2003). En annan

toxicitetseffekt orsakas av hjärnödem ( smith et al., 2002). Många fall då MDMA

använts vid suicid (t ex Hinkelbein et al., 2003) eller varit inblandat i dödsolyckor

(Kalant, 2001) finns rapporterade, l England rapporterades 202 ecstasy-

relaterade dödsfall mellan 1996-2002 (Schifano et al., 2003).

Vid upprepat intag av MDMA kan även vid normaldoser drogen ge upphov till

skador på minne och kognitiva funktioner (Parrott, 2000; Gouzoulis-Mayfrank et

al., 2003; Jacobsen et al., 2003). Med hjälp av magnet resonans kamera (MRI)

och beteendestudier kunde man fastställa att MDMA användare hade försämrad

kognitiv förmåga och förändrad aktiveringsprofil i hippokampus (hjärnans

minnesrelä) i jämförelse med drogfria individer (Jacobsen et al., 2003). Det finns

även djurexperimentella försök som bekräftar MDMAs negativa påverkan på

hippocampus.

De förändringar som MDMA på sikt åstadkommer på t ex serotonin systemet

inklusive förstörelse av nervterminalerna orsakar depression, panikattacker och

även psykoser (Parrott, 2000; Kalant, 2001; Smith et al., 2002; Finsterer et al.,

2003; De Win et al., 2008). Liknande effekter finns beskrivna även vid överdoser

av amfetamin och met-amfetamin (De Letter et al., 2006).

Användande av MDMA kan vidare medföra oförutsägbara effekter som kan vara

livshotande. Det finns i arvsmassan hos vissa individer förändringar i de gener

som uttrycker metaboliska enzym som deltar i nedbrytning och metabolism av

droger och läkemedel och i fallet med MDMA kan detta få stora konsekvenser

(De la Torre et al., 2000). Detta kan alltså innebära att hos vissa personer bryts

inte MDMA ned som det förväntas utan ackumuleras i höga toxiska doser, vilket

kan medföra stora risker. Vidare så har man visat att nedbrytningsmekanismen

för MDMA inte är linjär. Det betyder att vid ökade doser ökar biotillgängligheten

mycket snabbare och toxiska koncentrationer av MDMA i blodcirkulationen

uppnås vid lägre doser än förväntat. Nedbrytning (metabolisering) av MDMA kan

också variera beroende på kön. Allt detta gör att det kan vara svårt att prediktera

vad som händer med en individ som t ex intar ecstasy för första gången. Med

hänsyn till de likheter avseende struktur och farmakologiska egenskaper som

hittills kunnat fastställas mellan MDMA och MDPV finns det stor sannolikhet att

oväntade effekter även kan uppkomma vid intag av den sistnämnda substansen.

Faktum är att det finns uppgifter som indikerar att MDPV är svårdoserad och

detta kan bl a resultera från varierande metabolism hos olika individer.

En annan svårberäknelig faktor är att i kombination med andra droger (alkohol,

opiater eller något stimulantia) kan ge upphov til l vådliga oförutsedda effekter.

Flera dödsfall då MDMA tillsammans med andra droger påträffats vid

obduktionen har rapporterats (t ex Raikos et al., 2002). Helt nyligen

rapporterades från Helsingfors om sex dödsfall som satts i samband med

användande av MDPV (HBL, Helsingfors)."

Han ljuger om de påstådda dödsfallen, folk som dött har i alla fall hittills varit fjuttade eller bänga på andra substanser också. Det finns ingen som vet ungefär hur stor en dödlig dos MDPV är. Sannolikt följer toleransutvecklingen den hos amfetaminet, missbrukare kan skjuta i sig tio-femton gram per dygn och fortsätta livet som vanligt, en tjacknaiv klappar ihop av ett par gram på kort tid. Även här slarvar han omkring med MDMA som jämförelse trots att den substansen i allt väsentligt saknar gemensamma primära egenskaper med MDPV. Djävla skrämselpropaganda, helt enkelt.

Slutsatsen kommer sedan:

"Slutsats

MDPV är en relativt ny drog som under de allra senaste åren dykt upp som en

centralstimulerande drog som tillhandahålles genom försäljning via internet. Den

tillhör en grupp av kemiska substanser som har stora strukturella och

farmakologiska likheter med centralstimulerande medel som amfetamin, met-

amfetamin och MDMA. Mekanismen för den euforiskapande och beroende-

framkallande effekten hos dessa tre substanser är lika medan MDMA i sin tydliga

påverkan på det serotonerga systemet har en tydligare profilering för skapande

av hallucinogena effekter. MDPV, som inte på långt när varit föremål för liknande

prekliniska studier som MDMA, har i högre grad strukturella likheter med denna

substans än med amfetamin och dessutom tanke på de rapporterade effekterna

hos MDPV har jag valt att jämställa substansen med MDMA. Jag har därför i

detta utlåtande givit särskild tyngd åt de effekter och egenskaper som påvisats

hos MDMA (ecstasy).

Härvid har jag riktat in min redogörelse på MDMA och denna baseras på

tillgänglig och aktuell vetenskaplig litteratur om ecstasy/MDMA som författats av

välrenommerade internationella forskare. Jag har i referenslistan tagit med

endast en liten del av den litteratur som samstämmigt bekräftar de väsentliga av

de toxiska effekter som tillskrivits drogen. MDMA tillhör ett av de farligaste

narkotiska preparat som kommit ut på den illegala marknaden. Drogen är

förrädisk eftersom den hos vissa kan användas till synes utan allvarligare

bieffekter medan den hos andra kan ge upphov till livshotande toxicitet. De

skadeverkningar som litteraturen ger exempel på är så pass allvarliga att man

bör med kraft avråda dess användande. Den tydliga likhet som hittills kommit

fram när det gäller MDPV är tillräcklig för att rikta en skarp varning för denna

drog och dess nuvarande placering i läkemedelverkets narkotikaförteckning är

enligt min uppfattning väl motiverad."

Som avrundning gör han alltså ett fult felslut och drar till med sin hittills huvudsakligen underförstådda tes. PV blir MDMA av MD för det tycker professorn verkar bra att, eh, tycka. Han har inte härlett eller visat att MDPV delar MDMA:s serotonerga och neurotoxiska potential, utan pekar ut att det finns en gemensam molekylgrupp, metylendioxy-grejen. Han förklarar inte varför metamfetamin har empatogena, serotonerga egenskaper eller hur dessa förstärks av MD-tillskottet, emedan MDPV remarkabelt nog saknar dessa neurologiska färdigheter. Den likhet han hävdar finns inte. Vem som helst kan läsa rapporterna på Flashback och därmed vederlägga herr professors hittepå.

"Uppsala den 2010-05-14

Fred Nyberg

Professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala Universitet"

Hovrätten skiter i sanningen och skärper straffet. På grundval av lögner något pseudoproffs på knark spökat ihop mot betalning.

Det tåls att nämnas, killen som dömdes hade ett par hekto MDPV i sin ägo, knarkade friskt, och satt också på tjack och gräs vid husrannsakan. Ingen duvunge, alltså.

Vem fan är Jonas Hartelius?

Inspirerad av den här titeln, följer nedan en liten exposé över en allvarlig brist i den svenska rättssäkerheten. Utgångspunkten är en hovrättsdom från 2008, där en påstått sakkunnig person ger en bild av ett dödsknark som varandes mindre farligt än egentligen och bland andra källor tillstyrker felaktig information.

Domen gäller innehav av Bromo-Dragonfly, en man har efter en fällande dom för narkotikabrott blivit av med narkotika och utpressas av kriminella fordringsägare till att förvara vad han tror är narkotika men han vet inte vilken substans han tvingas inneha. Hotet han utsätts för inbegriper kroppsstympning, med mera. För bedömning av den exotiska substansens straffvärde inkallas en man vid namn Jonas Hartelius som uppgiftslämnare, vilken själv anser det finnas en sannolikhet att han är jävig i mål som detta. Han har en fil. kand. och en utländsk MoS-examen, men verkar inte ha någon medicinsk eller psykiatrisk utbildning, däremot har han jobbat med Nils Bejerot under många år. Bejerots bakgrund och livsgärning var starkt präglad av legalförskrivningsförsöket som delvis behandlas här och här, han å sin sida utgick benhårt ifrån att straff och nolltolerans är det enda som biter på missbruk, sysselsättning och social trygghet förekommer överhuvudtaget inte som missbruksfaktorer i hans epidemiologiska teoribildning. Den här ståndpunkten framstår som både Bejerots och Hartelius raison d'etre på opinionsbildarscenen, där Hartelius dessutom jobbar och jobbat för en tendentiös kapitalstark organisation.

Tingsrätten och senare också hovrätten plockade alltså in en fanatisk lobbyist som proffstyckare, vilken själv ansåg att risk för jäv förelåg. I förhör säger Hartelius detta:

"Bromo-Dragonfly (BDF) syntetiserades så sent som 1998, drogen har missbrukats under 7-8 år och blev narkotikaklassad först i år. BDF tillhör samma grupp som LSD, Meskalin, Psilocybin och MDMA vilka tillhör gruppen hallucinogener. Gemensamt för dessa droger är att de framkallar hallucinationer, vanligen synhallucinationer. Han har jämställt BDF med LSD såvitt gäller farlighet. I denna bedömning bör emellertid tydligt markeras att de olika substanserna som inordnats i samma grupp kan variera oerhört i doser som leder till ett tydligt rus."

Inledningsvis inget konstigt. Sedan inleds föredragningen gällande farlighet, och då redovisas kunskapsbristen i all sin pinsamhet. LSD, meskalin och psilocybin kan praktiskt taget inte döda den som använder preparat innehållande dessa substanser. Det förekommer bara inte. MDMA har visat sig riskabelt under vissa omständigheter, då kroppstemperatur och vätskebrist är de riktiga bovarna, men som substans är den inte särskilt mycket kliniskt farlig än sertralin, den verksamma substansen i Zoloft och en del annan antidepressiv massförskriven medicin. Inför rättsväsendet sitter alltså den här karlen och ljuger ihop en historia i linje med sin egen verklighetsfrånvända politiska ideologi, som domstolarna sedan sväljer rakt av. Han lurar i dem att man missbrukstrippar på hundra mikrogram BDF, vilket är gränsvärdet för att överhuvudtaget märka av påverkan för någon som inte har tolerans mot droger som binder till serotoninets autoreceptor. Vilket för oss in på nästa sakfel, grupperingen av MDMA med psykedeliska droger. MDMA orsakar inte synhallucinationer i gängse doser. Det förekommer säkert att synupplevelser förstärks vid mycket stora doser, rapporter därom florerar här och där på Internet, men substansen gör ju det rakt motsatta på en klinisk nivå relativt de andra nämnda substanserna. De binder ju till 5HT-2a, som därmed minskar frisättning av serotonin, MDMA gör precis det motsatta och via en annan mekanism. Det här vet alla farmakologer, men inte den sakkunnige svenska rättsväsendet från tid till annan köper politiska tjänster av. Dessutom, det finns forskningsstudier kring BDF, vetenskapen känner till substansen och det är bara förstockade opinionsbildare som vägrar ta del av det materialet.

Det är mycket talande att Google Scholar inte indexerat en enda peer-review:ad artikel av Jonas Hartelius. Han har antagligen aldrig skrivit någonting vetenskapligt hållbart på området som berörs i förra stycket. Ändå har han större makt än läkemedels- och narkotikaforskare i Sverige. Detta är synnerligen pinsamt för Sverige, som anser att narkotikafrågorna hör till de viktigaste folkhälsoproblemen att lösa (trots att det finns tio gånger så många med alkoholproblem enligt Gerhard Larsson och hans missbruksutredning).

Se också Läkartidningens artikel om substansen, och något av detta. Försök hitta ett enda dokumenterat fall av att någon har dött av LSD.

Intet nytt på knarkfronten, del 2.

Sidorna 87-91, se referens i föregående inlägg:
"UNGDOMARS SYN PÅ NARKOTIKAN

Ungdomen av idag är vaken och narkotika är någonting som debatteras överallt där ungdomar träffas.

Vi har bett ett gäng ungdomar bland dem, som varit aktiva bl.a. som demonstranter och därför får anses som opinionsbildare och opinionsförmedlare, att ge sin syn på narkotikan.

Här kommer deras opus utan någon grov redigering:
Dan Israel, 16 år, gymnasist:
Legalisera haschischen. Det kommer att förhindra, att haschischen blir ett led mellan alkohol och vanebildande narkotika. Dels kommer det att innebära, att inte profitörerna, som nu, kan göra stora pengar på hasch.

Samtidigt skall narkomanerna behandlas som sjuka och inte som brottslingar.

Ge ordentlig hjälp till RFHL och ta pengarna från försvaret. Ge 20 till 30 procent av försvarsprutning-arna till RFHL, 70 procent till u-länderna.

Stoppa dessutom storhandlarna. Mellanhänderna säljer för att själva kunna skaffa knark.

Lägg också pengar på forskning som resulterar i icke vanebildande preparat.
Legalisera haschishen så försvinner glorian kring den och ungdomen tycker inte längre, att den är märkvärdig. Det är precis samma som med alkohol under förbuds- och motbokstider.

Leif Hidmark, 17 år:
Många av de narkotiska preparat, som nu börjar bli populära hos ungdomen, har helt andra effekter och verkningar än de äldre preparaten, heroin, opium, kokain m.fl.
LSD, för att ta ett exempel, har ingen nedbrytande effekt på kroppsfunktionerna.

Hasch kan vara ett alternativ för det stora antal latenta narkomaner, som vi har i samhället. Den kan också som njutningsmedel vara ett lämpligare alternativ till den traditionella alkoholen.

Gunnar Santesson, 17 år:
Själv kom jag i kontakt med narkotika, när jag låg på sjukhus och fick morfin. Sedan dess har jag inte prövat på det själv. Men jag har sett, hur många kamrater köper hasch och det är en hel rit bakom dessa "hemliga" kontakter.

Min åsikt är, att det inte är missbrukarna, som ska straffas, utan försäljarna. De tjänar pengar på att kasta in alltfler i fördärvet.

Narkotikans negativa sida ligger mycket på det ekonomiska planet. Narkomaner blir tjuvar för att få pengar till mer narkotika.

Eva Bjärenäs, 23 år:
Jag anser, att narkotikaproblemet är stort idag. Främst för att narkotika börjar användas allt längre ned i åldersgrupperna.

Samhället borde nog sätta in bevakning utanför skolorna, så att inte langarna så lätt som nu kan få kontakt med skolungdomar.

Det är bra att naroktika inte får annonseras, men man borde nog ge större upplysning i TV och i skolorna om narkotikans fysiska och psykiska skadeverkningar.

Barbara Hernze, 18 år:
Användandet av narkotika kommer att öka katastrofalt inom den närmsta tiden, om inte upplysning sätts in.

Många säger, att hasch som röks av så många ungdomar nu inte är vanebildande, men jag har sett annorlunda.

Hasch väcker nyfikenheten och så börjar man pröva starkare preparat, många gånger av lättja. Det börjar med hasch och så fortsätter det med Preludin eller Ritalina.

Upplysningen ska inte bygga på skrämselmetoden. Det gör den i de skolor, som börjat med upplysning. I stället ska man ge saklig information.

Många ungdomar har svårt att anpassa sig i samhället och så använder de narkotika för att kunna fungera.

Dessa ungdomar, som redan är narkomaner, bör ges legal ranson.

Användandet av narkotika ligger i tiden. Tekniken gör att man inte känner sig som en levande människa utan som en mutter i en maskin. Man tänker då med glädje på Huxleys "Du sköna nya värld".

Ge ungdomen en saklig syn på narkotikan.

Susanna Vestin, 15 år, gymnasist:
Det finns en stor mängd sjuka i Sverige, som be-traktas som brottslingar för sin sjukdoms skull, och det är läkemedelsmissbrukarna, eller narkomanerna. Javisst, de har dr Åhström att vända sig till, men dr Åhström har kanske inte alltid myndigheternas fulla stöd, för att uttrycka det milt.

Det sägs att de flesta narkomaner har sig själva att skylla genom att de börjar med haschisch, trots att denna i och för sig inte kan räknas som narkotika.

Låt oss legalisera hascisch och pat, så att det förbjud-nas lockelse försvinner och profitintresset hos storlangarna kan minskas, åtminstone en smula.

Det är dags för en ordentlig statlig insats för de verkligt sjuka i den här härvan.

Att gömma undan problemet som om man skämdes för att ett sådant förekommer i välfärdsstaten Sverige, är att stjälpa narkomanerna.

Ge pengar till forskning på området, men ge framförallt pengar till dr Åhström.

Göran Åman, 16 år:
Ett samhälle bör byggas på individuellt ansvar. Individen måste själv få avgöra om hon vill röka, dricka, använda narkotika elle begå självmord. Lagar bör baseras på individens självständighet. Allting som inte skadar en annan människa ska vara tillåtet.

Således ska det finnas trafikregler, sociala regler etc., lagar mot mord och mot reklam för tobak, sprit och narkotika. Samtidigt bör en kraftig statlig och kommunal upplysning mot dessa medel pågå. Var cigarett minskar vårt liv med 14 minuter. Alkohol är starkt nedsättande på alla organ, och är vanebildande.

Haschisch är inte vanebildande, och knappast över-huvudtaget farligt i sig självt, men det leder in bruka-ren i allt större narkotikabanor, genom kontakt med narkotikahajar. Allt detta är saker som var och en måste känna till, som ska inpumpas allt ifrån första klass i skolan. Sedan bör var och en själv ta ställning till sitt handlande. Alkohol, ofarliga narkotikaprepa-rat och LSD bör säljas i livsmedelsaffärerna, endast dödande preparat bör bara receptbelagda.

Alla massmedia måste ständigt utnyttjas för propaganda mot dessa preparat.

Erfarenheter från utlandet visar att t.ex. fri spritförsäljning är det rätta mot alkoholism. Jag var själv i bl.a. Paris och London i somras. Under hela resan såg jag fyra alkoholberusade svenskar, två narkotikaberusade svenskar och en alkoholberusad fransman. Det var dagen före nationaldagen."


Återkommande i citeringarna är förslaget om legalisering och avkriminalisering av åtminstone cannabis, i något fall utvidgat till att gälla alla ej direkt dödliga substanser. Argumentationen för detta som anförs pekar huvudsakligen på förväntade positiva narkotika- och välfärdspolitiskt ändamålsenliga följder för missbrukare och presumtiva sådana, vid sidan av allmännytta i profittransition från kriminella nätverk till det offentliga.

Till övervägande del är de hörda ungdomarna överens om att information om riskabla rusmedel bör föras ut till skolelever, särskilt verkar saklighet efterfrågas i kontrast till rädsloaffektiv form eller innehåll men i ett fall begärs, förvånande för motkulturens presbyt, brett statligt användande av massmedia som instrument för opinionsstyrning. Det vore ett mycket allvarligt grundlagsbrott om så skedde.
Cannabis och LSD omnämns i tolererande ordalag och huruvida cannabis är vanebildande verkar som en då aktuell tvistefråga, men inte enligt föreliggande material betraktad som skäl nog för kriminalisering av innehav och användning. Preludin utpekas som någonting långt farligare, så redan då verkar föreställningen om hierarkiska förhållanden mellan olika rusgivande substanser med en skiljelinje mellan ofarligt-farligt utbredd. Röka lite haschisch framstår alltså som tolerabelt, ett riskfattigare alternativ till alkohol, emedan tjacktabletter här förknippas med oönskade levnadsbetingelser och kriminellt leverne, om än uppfattat som en vårdmotiverande sjukdom snarare än ett aktivt beslut.

Legaliserings-/avkriminaliseringsopinionen har alltså funnits i snart ett halvsekel, i texten ovan citeras gymnasister vilka idag nog skulle kallas narkotikaliberala som framför argumentation mycket lik den ungdomar fortfarande försöker påverka sina omgivningar med i cannabis- och andra narkotikafrågor. Föreställningen om cannabis som ett ganska harmlöst alternativ till sprit är tydligtvis också gammal, idag finns ytterligare neurologisk och farmakologisk forskning som vid sidan av klarläggande av rusets bakomliggande verkningsmekanismer menar att cannabinoider har nervskyddande effekter, ändå föreligger samma narkotikapolitiska taktik nu som då med rättsliga påföljder som den mest akuta biverkningen av knarkkontakt in publicum.

Det är alltså en i Sverige svag strategi från legaliserings-/avkriminaliseringsförespråkarna, att tala om hur ofarligt och skojigt det är att knarka knark, sett till de senaste femtio årens svenska narkotikapolitiska historia. Kanske borde mer konkreta framställningar av sannolik samhällsnytta förbunden med avkriminaliseringen, realförankrad och med kostnads- respektive förtjänstkalkyler, användas istället för floskelutformade predikningar för lärare och skolkamrater, föräldrar, med flera. Bolagsintressen har långt större makt än vad medborgartycke och -smak kan uppamma, begripliga och sakliga framställningar av troliga kapitalförtjänster för företagare i avkriminaliseringens spår vore antagligen också verksamma för ändamålet ifråga.

Intet nytt på knarkfronten, del 1.

Excerpter ur Narkomanen, Sigvard Lindström och Gunnar Eriksson. Utgiven på TERMAC, tryckt 1966 på Vänersborgs boktryckeri.

I det här inlägget följer citering av två kulturpersonligheters dryftande av popmusik och sociala följder av de förhållningssätt till narkotika den påstås sprida. Hur facit bör tolkas och likheterna med senare argumentation mot rockmusik (Allan Rubin har bedrivit sådana dumheter sedan åttiotalet, Nils Bejerot satte krydda på debatten i samma veva som Narkomanen) överlåtes i den här textens fall till läsaren, nästa inlägg delger några dåtida ungdomars tankar om knarket och dess gryende popularitet med några kommentarer.

Sidorna 83-86:
"POP OCH KNARK

Vi träffas i TV:s lunchrum i barackerna vid A 1 och jag är medveten om att mannen på andra sidan bordet gör utmärkta TV-program. Vi pratar om knarkbruket i allmänhet, när han plötsligt säger:
- Du vet väl att Beatles använde LSD under läkarkontroll under den senaste filminspelningen?

Nej, den uppgiften var ny för mig och jag tillät mig tvivla. Sedan dess har den dock återkommit i olika sammanhang.

LSD räknas ännu inte officiellt till de narkotiska preparaten, men har blivit till ett problem i USA, där en del universitet fått LSD-grupper med bland annat självmord som följd.

I Stockholm togs nyligen en 19-årig flicka in på sjukhus efter att under ett LSD-rus ha förstört sin lägenhet.

Men att Beatles använt LSD under läkarkontroll är alltså en oberäknad uppgift, som nu sprids i popkretsar.

Känt och bekräftat också, att trummisen i ett av de övriga engelska pop-banden över huvud taget inte kan spela utan att vara "tänd". Han tänder på ett centralstimulerande preparat.

Min gode vän, TV-producenten berättar:
- Jag var i England i höst och kunde då sitta med på en rad grammofoninspelningar av pop. Man kunde direkt se vilka som knarkade i popgängen och vilka som inte gjorde det. De, som inte knarkade, drack öppet sprit i studion.

Inom svensk pop finns två avskräckande exempel på band som varit i den verkliga toppen, men som sjunkit efter knarkmissbruk.

Dit räknar vi då inte bruket av den relativt oskyldiga haschen, som man visserligen kan tillvänja sig till psykiskt, men inte fysiskt. Och här en för många chockerande uppgift:
- Många av de svenska popbanden går helt eller delvis på hasch. Sprit blir man trött av i en varm och rökig lokal, men haschen ger stimulans.

Haschen har fått sitt verkliga genombrott i Sverige i popsammanhang under hösten 1966. Pop-bandens hasch-rökande har nämligen lett till att först fansen, sedan publiken i sin helhet blivit intresserade.

Jag är ledsen att oroa Hasse Lindblom på Nalen, men såväl där som på Hit House i Stockholm säljs det hasch och ibland Preludin. Inte öppet och inte i stor omfattning, men det säljs.

Det har t.o.m. hänt att tonåringar erbjudits hasch på T-banetåg under gång.
Optimistiskt kan man säga, att hasch är oskyldigt och att det inte ger någon medicinsk tillvänjningseffekt.

Negativt kan man säga, att om hasch bereder vägen så har vi snart en våg av preludinförsäljning i pop-bandens spår. Och då blir det farligt.

Många av de 14, 15, 16, och 17-åringar, som man i dag möter i Stockholms kvartar, började med hasch, och gick sedan över till P-tabletter genom munnen för att snart lösa dessa i vatten och ta dem intravenöst.

Min vän TV-producenten har konstaterat, att en den 15-åringar, som för ett halvår sedan började just med hasch, i dag sprutar i kvartarna.

Eftersom man inte är så noga med hygienen, d.v.s. rengörandet av sprutorna, kan de tråkiga följdverkningarna bli såväl medicinska som sociala.

Gulsoten lurar.

Värst är dock, att pop-publiken i kvartarna kommer i kontakt med de kriminellt belastade pojkar och flickor, som är på rymmen från ungdomsvårdsskolor och som man så ofta träffar just i knarkarkvartarna.

Värsta synen hittills: En 19-årig pojke som hade injicerat sig så mycket, att han måste börja leta nere i foten för att hitta en åder att pumpa i och som fick gå hela vägen upp till en fingertopp i på vänster lillfinger innan han hittade något att sätta sprutan i.

Pop och knark är en farlig kombination, därför att den snabbt sprider narkotikamissbruket över hela landet.

LSD-läget i december månad 1966 är det, att Medi-cinalstyrelsen tvekar om att ställa sig ansvarig för medicinska försök, avsedda att klarlägga LSD:s verkningar.

LSD är inte svårt att framställa och om "svarta pengar" sätts in på projektet och någon samvetslös kemist ställer sig till förfogande, har vi en LSD-våg att vänta under våren 1967.

Författarna till denna bok blir inte förvånade om det blir så."

Drogsocialism, en lovande idé.

Daniel Berg, Carl-Michael Edenborg och Ted Goldberg framlade i somras en debattartikel på Newsmill apropå Portugals uppluckring av förbudspolitiken mot narkotika. Det är ett bra inlägg i debatten om nolltoleranslinjen Sverige följt under fler år än vad som idag kan anses helt försvarligt, och med det föreslås en socialt medveten inställning kallad drogsocialism. I debattartikeln anförs fallet Portugal som ett praktiskt exempel på det sunda i att ersätta strafföreläggande och fängelse som påföljder för innehav av narkotikaklassade preparat med terapi och vård till de vilka inte mår bra av sina drogvanor, ett slagkraftigt argument om man ska tro den rapport herrarna källhänvisar till.

Att de internationella drogsmugglande nätverken är någonting djävligt dåligt håller nog alla utan inblandning i den profiterande änden av dessa med om, därför bör lagstiftning mot knarket finnas kvar. Det är viktigt att kunna angripa människohandlande utomsociala grupperingar, sådana vilka tvingar eller bedrar redan utsatta till att tjänstgöra som langare, prostituerade, utpressare med mera. Brottslagstiftning finns bland annat för att bemyndiga samhället ingrepp i människors liv, ambitionen med att ha lagar och förordningar bör inte vara att alla som bryter mot dom ska straffas, utan att det ska gå att straffa på ett rättssäkert sätt i de fall där människor eller egendom far illa och stipulera regler för hur samhället får övervaka eller undersöka individers leverne. Det får inte bli ett självändamål att sätta dit människor för brott, någonsin.

Den föreslagna drogsocialismen nyttjar ett perspektiv på inblandade i droghandel som påminner om den marxistiska klassteorin. Både säljare och konsumenter av narkotika ingår i den grupp av socialt utslagna, eller i riskzonen för svårigheter med samhället, som snarast får det svårare av rättsligt ingripande enligt nu gällande rutiner. Som exempel kan anföras personer utan marginaler i hushållskassan för böter eller de med ett smygberoende av läkemedel eller sedan ungdomsårens testande som riskerar att förlora jobbet om detta uppdagas. Att människor med ett liv i uppförsbacke dricker och knarkar mer än människor i trygghet är varken någonting konstigt eller motiverat att bestraffa för sin egen skull och redan risken för att åka på en narkotikaräkning eller kåkvolta förvärrar upplevelsen av den egna livssituationen. Rent krasst vill Sverige idag vara ett hot hellre än en hjälp för den här gruppen, en uppenbart inhuman inställning, dessutom i dessa fall kontraproduktiv om målet är att minska narkotikans destruktiva inflytande på människor och samhällsliv.

För lite mer än ett år sedan delgav folkhälsominister Maria Larsson en varning via Newsmill för att norrmännen kan komma att börja behandla heroinberoende missbrukare med heroin. Hennes ord om den här formen för missbruksvård är ännu ett bekräftande av att hon inte har en aning om vad det innebär att leva i beroende opioider, legalt eller med ett ständigt hot om att hon och hennes stat ska dyka upp med straffpåken:

"Förskrivning av heroin ger en signal: Om du inleder ett missbruk av heroin som du inte kan ta dig ur på egen hand (och det är mycket få som klarar), så kommer samhället att förse dig med din drog livet ut."

Klassiskt okvalificerat skitsnack från någon mycket fåkunnig om det verkliga livet utanför de yrkespolitiska hierarkierna. Den signal som säger att det är okej att knarka kommer från vänner och ovänner, människor av betydelse i det egna livet som man kan ta på, lyssna till och se. Ingen ung människa går till "samhället" och frågar 'är det okej om jag dricker sprit en gång i veckan?'. Ingen ung människa uppfattar försäljningen av nikotinläkemedel för cigarettavvänjning som att "samhället" säger att det är okej att röka cigaretter. En ung människa tar en cigarett för att en kompis erbjuder den, eller en äldre närstående röker och det verkar ingå i vuxenlivet, eller för att plågoanden i plugget har cigarett mellan fingrarna och framstår som rätt häftig mitt i allt hotfullt. Unga människor lyssnar inte på samhället och fattar övervägda beslut om sin egen framtid, och det är i allmänhet inte vuxna människor som börjar missbruka narkotika och orsaka problem för sig själva, staten eller närstående. Det är ungdomar och unga vuxna.

Även i Sveriges Radio P1 har Maria Larsson framträtt med den här inte särskilt verklighetsförankrade attityden, i programserien Knarket som sändes under förra året. Den är ett intressant och nyanserat inslag i den allmänna debatten kring narkotikapolitik. Häromdagen publicerade den allmänt eminenta bloggen Ekarkivet en intervju med Edenborg i egenskap av drogsocialist vilken är klart läsvärd och länkar vidare till andra texter med liknande budskap eller med relevans för intervjuns inriktning. Läs även Abel Backlunds kritik av folkhälsoministerns avsky inför skademinskningsinställningen till narkotika och missbruksproblem.