En liten Hartelius-klassiker.

Tänkte citera en liten Hartelius-klassiker för att fira att missbruksutredningen kommit fram till den briljanta slutsatsen att missbrukare troligtvis behöver vård och att Magnus Linton trätt fram som en företrädare för anti-Bejerot-linjen i massmedia.

Linton har tidigare skrivit en bok om kokain och i Sveriges Radios P1, i programmet Medierna, utpekats som knarkare och knarkliberal av en föredetta medarbetare.

Att Gerhard Larssons gäng inte föreslog att samhället först och främst behöver att de äckliga knarkarna låses in länge och väl kanske säger något om Bejerots slutsatser. Såsom att de var, och är, helt fel ute, baserades på kontorsfåtöljsspekulationer snarare än fakta och antagligen skadat långt fler än de minskat lidande för.

Det är alltså så att Carnegie-institutets hegemoni i svensk narkotikapolitik håller på att spricka lite i fasaden. Äntligen. Någon grävande journalist borde kika närmre på institutets relation till Hassela-rörelsen, för övrigt. Där kan det finnas ett och annat spännande.

Nåväl. Året är 1990 eller så, J. B. står åtalad för narkotikabrott. Det gäller LSD. Inför tingsrätten vittnar Carnegie-institutets tokjävige generalsekreterare och Bejerot-lärjunge Jonas Hartelius i egenskap av förment sakkunnig. Han sade:

" LSD är ett synnerligen högaktivt ämne som är verksamt i ytterligt små doser - från 25-50 mikrogram till uppemot 100 mikrogram. Ämnet är hallucinogent vilket innebär att verklighetsuppfattningen förvrängs. Exempelvis kan en person som intagit ämnet se ljus och former som inte finns. LSD ger mångfacetterade verkningar på det mänskliga psyket. Rusupplevelsen är mycket stark och kan ta sig rent psykotiska former. Effekterna är ofta svåra att förutsäga; de är beroende bl a på den enskilda individens mottaglighet och tolerans samt omgivningens karaktär. Förvirringstillstånd har inte sällan lett till vansinneshandlingar med döden som följd."

Det var en vid det laget vederlagd myt att LSD mer ofta än sällan får människor att ta livet av sig. Genom att försöka flyga från tak och dylikt. Det vore intressant att få veta mer precist vilka fall Hartelius hade i åtanke, då det relativt mängden användning av LSD bara finns ett fåtal dödsfall som kunnat knytas till LSD. Erowid erbjuder en framställning av dödligheten hos substansen, som klarlägger att det i början på nittiotalet inte fanns stöd för vad Hartelius då påstod.

Effekterna av LSD är heller inte svåra att förutsäga. Substansen är en tämligen pålitlig psykedelisk drog, som på grund av sina starka dopaminerga egenskaper kan ge upphov till såväl euforiska som dysforiska upplevelser. Det vanliga är dock att ruset präglas av vördnad, främlingsskap och äventyr, snarare än glädje eller rädsla ensamt. Vad som är att betrakta som psykotiskt är vidare socialt konstruerat, den enda egentliga skillnaden mellan en drömupplevelse under sömn och LSD-ruset är att det senare har ett kontinuerligt verklighetsinslag, i kontrast till sömnens dissociation. Psykedelia är visserligen ofta förvirrande, vilket kan vara handikappande i sig under drogpåverkan, men att det skulle vara vanligt att trippande personer företar vansinneshandlingar är en lögn. Överhuvudtaget är det ovanligt att förvirring är utlösande av helt oöverlagda gärningar, snarast tvärtom, utan troligare är i sådant fall att skrämmande drogupplevelser är förknippade med skador eller betydande obehag.

Förväntningar är i det avseendet kritiskt, ett samhälle som ständigt säger till sina medborgare att drogupplevelser är farliga kan antas ge upphov till fler tolkningar av dessa som just farliga medan de pågår, om de har förvirrande eller annars perceptionsförändrande karaktär. Hartelius kan alltså befogat beskyllas för att vilja skapa risksituationer för användare av LSD genom sitt sakkunnigutlåtande och övriga verksamhet.

Nåväl. Det dröjer antagligen länge tills påföljdsprejudikatet i rättsfallet ändras, den påtryckning på underrätterna som Högsta Domstolen under det senaste året vidtagit för att få dem att sluta tabelldöma knarkbrottslingar lär inte omfatta LSD. Det är nämligen rätt ovanligt att säljare av LSD åker dit, bland annat eftersom de tenderar att inte ha missbruksproblem själva eller ha kunder med det, vilket är den främsta risken för alla som är i mer eller mindre regelbunden kontakt med narkotika. Staten tenderar att behandla dem mer omilt än de flesta populära droger gör och ett beroende eller liknande problematik präglas av risktagande och försummelse, det ligger liksom i fenomenets natur. 

Åklagarnas knarkkännedom.

Åklagarväsendet har tagit fram en lathund för farlighetsbedömning av narkotika, RättsPM 2009:1. Utöver att Hartelius och Bejerots politiska ingenjörsskap är huvudsakliga källor till mycket av den generella informationen finns några intressanta märkligheter i dokumentet.

I substansbeskrivningen för DMT, dimetyltryptamin, står följande att läsa på sidorna 67-68:

"DMT har samma huvudsakliga effekter som MDMA, både i fråga om rus och i fråga om skador eller störningar. DMT har varit sällsynt och den fulla skadebilden är ej utredd i detalj. Beroenderisken är ej kartlagd, men torde vara av samma betydelse som för MDMA. DMT bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. välkända referensen TiHKAL. Viss risk torde föreligga för självförvandling genom DMT:s förmåga att framkalla förlust av kroppsmedvetande." (presbytens kursivering)

Åklagarmyndighetens källor påstår alltså att DMT:s nedreglering av kroppsegen frisättning av serotonin via autoreceptorn 5-HT2a får samma huvudsakliga effekt som MDMA:s neuronterminaltömmande frisättning av kroppseget serotonin. Det säger sig självt att det är ett konstigt påstående. Redan det förhållandet att DMT huvudsakligen (likt serotonin, melatonin, m.fl. analoga molekyler) binder till befintliga serotoninreceptorer snarare än till transportenzymer, såsom amfetamin, MDMA, m.fl., utgör en radikal farmakologisk skillnad mellan de två påstått likartade substanserna.

Lejonparten av den autorapportering (exempelvis på Flashback) som finns angående DMT (liksom en välnotad Wikipedia-artikel) anger att substansen bör grupperas med andra psykedelia, inte med empatogenerna (där tryptaminer är hermeliner bland amfetaminerna). Till skillnad från MDMA orsakar inte DMT i sig potentiellt beständiga obalanser i neurokemin, åtminstone inte via abrupt och översvallande frisättning av neurotransmittorsubstanser. Erfarenheter från andra psykedeliska tryptaminer har visat att de generellt har benigna neurologiska biverkningar, om än mycket stark sinnespåverkan under rustiden (som hos DMT är relativt kort vid inhalation eller injektion). Farligheten är alltså marginell vid det enskilda ruset, och man kan också förvänta sig att toleransökningen följer den hos andra psykedeliska tryptaminer vilket medför att beroendepotentialen inte kan anses särskilt betydande. Med MDMA förhåller det sig annorlunda, substansen kan regelbundet användas som stimulant, om än inte som empatogen på grund av nedbrytningen av frisatt serotonin, som alltså behöver återbildas, och biverkningar i form av rubbningar i serotoninproduktionen.

Den faktiska farlighet som kan knytas till DMT har inte med substansen själv att göra, vilket har gått Åklagarmyndigheten helt förbi. Traditionellt, bland sydamerikanska indianfolk, intas DMT som en dekokt. För att ha rusgivande egenskaper vid sådan administration måste substansen intas tillsammans med ett eller flera monoaminoxidashämmande (MAO-inhiberande, MAOI) medel, som dämpar den kroppsegna nedbrytningen av drogen vilken annars vid den magvägen långsamma upptagningen medför att avsedd påverkan uteblir. Den här typen av drycker eller dryckeskombinationer betecknas allmänt ayahuasca och förekommer i betydande omfattning som administrationsmetod även i Europa. Användning av MAO-hämmande läkemedel eller andra substanser medför vissa risker, som följd av att kroppens egna hjärnstädningsmekanismer sätts ur spel kan skadliga koncentrationer av neurotransmittorsubstanser och farmakologiskt aktiva substanser enklare uppnås. Exempelvis kan ätande av vissa ostar samtidigt med MAOI leda till allvarliga biverkningar och skador, abstinenssymtom kan också uppstå efter regelbunden påverkan av MAOI-preparat, såsom vid avbrytande av antidepressiv läkemedelsbehandling med exempelvis Selegiline.

En annan potentiell risk med DMT finns i den eventuella affiniteten för 5-HT2b-receptorn, aktivering av vilken i hjärtmuskulaturen kan stimulera celldelningar och därmed på sikt betydligt försvagad hjärtfunktion. Att varken detta eller riskerna med monoaminoxidashämmande preparat upptas som farlighetsfaktorer (när de är de mest framträdande) torde allvarligt rubba förtroendet för Åklagarmyndighetens sakkunnande i narkotikafrågor (om nu inte det ständiga inropandet av Jonas Hartelius gör det, vill säga).

Det är också rimligt att ifrågasätta påståendet att DMT är sällsynt. Enligt länk ovan finns tiotals rapporter som direkt eller indirekt skildrar substansen på Flashback, dess utbredda bruk i Sydamerika tillsammans med dess rykte som affärsmannatripp från sextiotalets Förenta Staterna och de vanligt förekommande rapporterna om användning på trancemusikfestivaler runt om i Europa tillbakavisar Åklagarmyndighetens påstående. Vad gäller forskning så anges på substansens Wikipedia-sida (länk enligt ovan) flera handfullar studier som påvisat likartade egenskaper som hos andra psykedeliska tryptaminer (fem bara angående 5-HT2a-receptoraktivitet). Även detta kan alltså betraktas som en vanföreställning.

Idén om att ett vid inhalation och injektion kraftigt dissocierande rusmedel skulle kunna ersätta empatogena kram-och-dansdroger som MDMA framstår som mycket verklighetsfrånvänt. Användare av MDMA tenderar att uppskatta hur den drogen påverkar kontakten med andra människor på så vis att den lättare etableras och får ett upplevt större emotionellt djup, präglat av stark tillit, samt att förnimmelserna av rörelse och beröring erfars som mycket känslomässiga och euforiserande. Dessa egenskaper förekommer i allmänhet inte hos psykedelia, där ett okänt ansikte kan få såväl lyckogivande som skräckinjagande upplevelser till följd. Ayahuasca har inte samma akut dissocierande egenskaper, utan påminner mer om meskalin, LSD och psykedeliska psilocinsvampar. De drogerna förekommer visserligen i sammanhang av fest och dans till elektronisk musik, men rusen präglas starkt av introspektiva sinnestillstånd och svårigheter att kommunicera de egna erfarenheterna, såväl under påverkan som efteråt, vilket starkt avskiljer MDMA från dessa.

Liknelsen vid MDMA återkommer för övrigt mycket ofta i dokumentet, exempelvis anges DOB ha samma huvudsakliga effekter, sidan 69, om än påtagligt "starkare" (se också sidan 95, ketamin anges ha samma huvudsakliga effekter som fencyklidin). DOB är en psykedelisk fenetylamin med egenskaper som påminner om LSD:s, men med långt allvarligare biverkningsprofil. Doseringssvårigheterna (1-5 milligram, för MDMA 80-200 mg), den groteska ruslängden (18-30 timmar, jfr. 4-6 timmar för MDMA), med mera, gör att jämförelsen med MDMA framstår som något slags bisarr myndighetshumor. "Höhö, snart ersätter General White Portion det beryktade China White i Europa, lovar, höhö, vitt som vitt, liksom. Det har Hartelius Bejerot sagt till mig personligen."

Lysergsyredietylamid, LSD, placeras också i samma farlighetsklass som MDMA. Den mycket korta sammanfattande bedömningen påstår att LSD är unikt på så vis att det är "verksamt i extremt små doser". Detta trots att vissa hallucinogena fenetylaminer som behandlas i samma dokument spelar i samma liga. Personen som sammanställt dokumentet har tydligtvis inte själv läst innehållet.

Vidare kan noteras att MDMA anges framkalla hallucinationer, sidan 108. Det anges som en huvudsaklig ruseffekt. Fem Internet och elva kakor utlovas härmed till den som hittar en trovärdig MDMA-rapport som upptar hallucinationer som en huvudsaklig ruseffekt och hänvisar till den i kommentarsfältet. Lycka till!

Mer rättsröta på knarkpolitikens arena.

Motkulturens presbyt har i dagarna läst domarna i det här fallet. En man dömdes i tingsrätten för innehav av centralstimulanten MDPV, på grundval av den bekante Jonas Hartelius politiskt och rättsligt dubiösa åklagarhorande. Som vanligt redovisas hans bakgrund som fil. kand. i matematik och vetenskapsteori (och två år medicin på Karolinska Institutet, som visst inte passade herrn i fråga) jämte kompisskapet med Nils Bejerot (notera femte punkten i handlingsplanen, lås in de djävlarna står det där), nolltoleranspolitikens grand old man och den som framskaffat en aggressiv rättsosäker poliskår (som när den inte får ID på förfrågan säger 'du ser påverkad ut, ska vi åka till station och pissa eller hittar du legget nu?').

Jonas Hartelius knarkar ju såklart inte själv, så han har inte en djävla susning om hur substanserna han snackar och skriver om faktiskt känns. Därav, eller kanske något slags moralpanisk sedlighetsmani, klökar han upp detta smått fantastiska slutledningsövervägande (ha i åtanke att valet står mellan att bedöma MDPV som farligt i nivå med amfetamin, eller i klassen ovanför i farlighet tillsammans med koks och ecstacy):

"Det som är karaktäristiskt för MDPV och som gör att man bör gå längre och likna MDPV med ecstasy är att det finns en sexuell komponent, som är tydligare än vid amfetamin." (motkulturens presbyt fetstilade)

Rent krasst händer det inte att man sexar på MDMA eller känner ett tydligt sådant begär. Det är alldeles för flummigt, och alldeles för skönt att bara hålla handen och kramas i allmänt uppslukande känslosamhet. En del avviker från detta, men över lag är det en hug drug, inte en källa till tjackknull timme in och timme ut. Som antytt är amfetamin synnerligen snuskigt tillsammans med rätt partner, vilket även gäller metamfetamin, kokain, och diverse andra primärt stimulanta snarare än entaktogena droger. Vår ovän Hartelius snackar alltså skit, dock sväljer inte tingsrätten det med hull och hår utan konstaterar att det inte visats i målet att herr Jonas har rätt i sin analys.

Hovrätten tycker att Hartelius utläggning är lite tunn, så de slår en signal till Fregona Konsult (det lär inte finnas så många med det namnet i uppsalatrakten) och dess huvudman Fred Nyberg, professor i beroendemedicin. Det låter ju förtroendeingivande och så, men visar sig vara något av en hugskottsbenägen figur. Han inleder:

"Skriftligt utlåtande angående drogen MDPV

Mål nr B 1027-10

Metylendioxypyrovaleron (MDPV) är en psykotropisk drog som verkar som en

noradrenalin/dopamin återupptagshämmare. Substansen stimulerar frisättning av

dopamin i hjärnans belöningscentrum och ger därmed upphov till eufori och

skapar ett rus i likhet med amfetamin och ecstasy (MDMA). Den har funnits på

marknaden som en s k research chemical sedan 2007. Den är sedan 1 februari

2010 klassad som narkotika och finns med i Läkemedelverkets förteckning l."

Han har helt rätt i att det är en humörhöjande stimulant. Han har helt fel i att den rusmässigt och farmakologiskt är jämförbar med MDMA, ety den senare substansen är väldigt mycket ler och långhalm med SERT och den serotonerga neurotransmissionen i övrigt med (eventuellt) oxytocinfrisättande andrahandsföljder. Det ger den dess särskilda entaktogena känslomässigt frigörande egenskaper, emedan dess euforiserande och centralstimulerande dito har sina rötter i dopaminerg och noradrenerg påverkan. Detta är väl känt (läs noterna, och den här boken, och den här). Han har också fel i när MDPV introducerades på RC-marknaden, 2006 var den redan känd i den svängen och fick sin egen megatråd på det här knarkisforumet.

Han fortsätter:

"Bakgrund

Under det senaste årtiondet har ett ökande antal designade droger & research

chemicals (RC) introducerats för försäljning via internet. RC omfattar en grupp

nysyntetiserade droger som ännu inte hunnit testas på experimentdjur utan de

som köper dessa substanser får testa på sig själva. Många av dessa droger är

närbesläktade med kända narkotika och kan vara både beroendeframkallande

och toxiska. De kan säljas helt inom lagens råmärken eftersom de ej hunnit bliva

tillräckligt undersökta och bedömda för klassning avseende farlighetsgrad eller

narkotiska egenskaper. Metylendioxypyrovaleron (MDPV) dök upp som en RC

på marknaden först under 2007 i Tyskland. Den är ur kemisk strukturell synvinkel

nära besläktad med pyrovaleron (PV), ett läkemedel med centralstimulerande

effekter, som introducerades redan i slutet av 1960-talet och som användes vid

behandling av bl a kronisk trötthet och letargi. Numera förskrivs PV sällan på

grund av rapporter om missbruk och beroende (Deniker et al., 1975). l USA finns

den med i DEA:s förteckning V, där också kodein och etyl-morfin finns. MDPV

kan dessutom klassas i en grupp av beta-keton analoger av amfetamin och

ecstasy, dvs metylendioxy-met-amfetamin (MDMA). Därför kommer detta

utlåtande att fokusera på jämförelse mellan MDPV och ovan nämnda central-

stimulerande substanser. MDPV såväl som MDMA finns under förteckning 1

bland Läkemedelsverkets listade preparat medan amfetamin och met-amfetamin

finns i förteckning II. MDPV hamnade i förteckningen den 1 februari, 2010."

Notera det vidrigt akademikerplufsiga språkbruket, "ej hunnit bliva", den böjningsformen finns överhuvudtaget inte kvar i modern svenska. Den här professorn tar sig själv på groteskt allvar, tydligtvis. Anledningen till att pyrovaleron inte förskrivs är metylfenidatets framgångar, det läkemedlet verkar längre per dos och är i övrigt närmast identiskt från russynpunkt med PV och MDPV, inklusive fallenheten för dysfori och riktigt kokainlikt idisslarsinne vid högre doser. Vad som särskiljer MDPV från PV är metylendioxy-gruppen, som utanför idiotiernas skojfriska myndighetsklubb för inbördes analskäggsskådande bara hämmar metaboliseringstakten och därmed förlänger påverkan. Anledningen till att metamfetamin har markerade serotonerga egenskaper är inte att det sitter en metylendioxy-grupp på amfetaminet, för det gör det inte, utan att det finns en metylgrupp som justerar receptoraffiniteten. I sin tur justeras metamfetamin åt det serotonerga hållet av MD-delen av MDMA. Herr professor har inte gjort sin SAR-analys ordentligt.

Vidare:

"Egenskaper

MDPV har i likhet med andra centralstimulerande droger (amfetamin, met-

amfetamin, ecstasy) euforiskapande egenskaper genom att de kan stimulera

frisättning av signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem. Den

förstärker också vakenhetsgraden genom att stimulera frisättning av nor-

adrenalin. Många av de sidoeffekter som finns beskrivna för amfetamin och met-

amfetamin finns också noterade för MDPV, däribland ökad hjärtfrekvens, förhöjt

blodtryck och kärlsammandragning. Dessutom finns många effekter på mentala

funktioner rapporterade. Förutom ökad vakenhet och eufori finns ökad sexuell

lust, agitation, oro minskad aptit och minskat sömnbehov. Vid högre doser finns

flera neurotoxiska effekter rapporterade (se nedan)."

Tjing. Han har rätt i sak, just angående dopaminerg transmission. Han har också fattat att snusklusten ökar av tjack, till skillnad från Hartelius. Vad "många effekter på mentala funktioner" avser beskriva framgår inte. Glad och fjuttad blir man iallafall av MDPV, där har han rätt, av MDMA taget ensamt brukar man däremot, särskilt vid höga doser, bli sömnig och flummig till sinnelag, inte pigg och speedad. Den här sidoeffekten av serotonerga substanser är väldokumenterad för exempelvis antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Kika på Sertralin i FASS. Här har han alltså också fel i sitt analysunderlag.

Vidare:

"Kemisk struktur

Som nämndes ovan finns det stora strukturella likheter mellan MDPV och

amfetamin, metamfetamin och MDMA, vilket förklarar många likheter mellan

deras farmakologiska egenskaper. Strukturen för MDPV utgår från pyrovaleron

(PV) som kompletterats med en metylendioxy-grupp på aromatringen som ger en

viss strukturell förändring som dock i föga grad har förutsättningar att påverka

molekylens egenskaper när det gäller att skapa centralstimulerande och

euforiska effekter. Det kan konstateras att metylendioxy-gruppen finns även hos

MDMA-molekylen.

Figuren nedan visar strukturen av stereoisomererna av PV, MDPV och MDMA." (metylfenidat, amfetamin, metamfetamin)

Här konstaterar han själv att MD-likheten mellan MDPV och MDMA för MDPV:s del saknar betydelse för rusupplevelsen, för att sedan peka ut likheten. Här börjar han alltså spåra ur på allvar, och skissera likheter som inte finns efter att han konstaterat att den inte finns (om han inte tror att pyrovaleron är entaktogent, vilket är välbelagt att det inte är sedan sextiotalet).

Vidare:

"Upptag och öde i kroppen

Den centralstimulerande effekten hos MDPV kan vara skönjbar efter 3-4 timmar

medan sidoeffekterna på hjärtfrekvens och blodtryck kan dröja kvar dubbelt så

länge. Moderstrukturen PV metaboliseras i blodet ganska snabbt genom

hydroxylering till en produkt med en halveringstid som är mindre är en timme

men både PV och dess metabolit kan detekteras i urin efter 18 tim (Shin et al,

1996). Amfetamin och dess derivat absorberas ganska snabbt från mag-

tarmkanalen och går snabbt in i hjärnan (Nestler, 2001; Rang & Dale, 2001).

Met-amfetamin går också snabbt in i det centrala nervsystemet och har en

halveringstid på 9-15 timmar. En huvudmetabolit är amfetamin som når sin

maximala koncentration ungefär efter 12 timmar. Andra metaboliter är 4-hydroxy-

met-amfetamin och 4-hydroxyamfetamin. MDMA tas upp på liknande sätt som

amfetamin och ger effekt inom 20-60 minuter. Den maximala koncentrationen i

blodet uppnås efter två timmar och effekten sitter kvar i 4-6 timmar.

Halveringstiden för MDMA är 7-8 timmar och en huvuddel (över 60%) av det

intagna MDMA förblir i sin intakta form efter elimination ut i urin. Bland

huvudmetaboliterna finns MDA förutom en del hydroxylerade metaboliter

(Garcia-Repetto et al., 2003). Bland de hydroxylerade metaboliterna finns 4-

hydroxy-3-metoxy-metamfetamin (HMMA) and 4-hydroxy-3-metoxy-amfetamin

(HMA). Det har också visats att genetiska skillnader när det gäller nedbrytning

och metabolisering av MDMA är betydelsefull för drogens toxiska effekter (De La

Torreetal., 2000)."

Se där, MD gör att PV stannar längre i verksamhet. Notera tidsangivelserna, "ganska snabbt" från matsmältningen, "snabbt" in i hjärnan sedan. Hur "ganska snabbt" och "snabbt" förhåller sig till varandra framgår inte. Att metamfetamin också är snabbt säger heller ingenting. Dessutom är administrationsmetod helt avgörande, inhalering av ångor ger omedelbar påverkan emedan insufflering och mumsande tar lite längre tid på sig. Helt irrelevant är hans snabbhetshittepå i farlighetshänseende hursomhelst. Att MDMA tar lite tid på sig, jämförelsevis, anger med stor farmakologisk tydlighet att dess rusgivande verkningsmekanismer är väsensskilda från MDPV:ts, här framfört av professorn själv. Betoningen på MDMA:s metabola steg är såklart helt meningslös för den egentliga bedömningen i sak, när MD-delen slagits av MDPV-molekylen (de som inte pissas ut, alltså) metaboliseras resten såsom PV har för vana att göra. Toxiska metaboliter av MDPV kan inte förutsägas med hänvisning till MDMA på det sätt Nyberg försöker sig på, att MDMA och metamfetamin (som egentligen är snäppet värre) i det mesta väsentligt delar neurotoxiska egenskaper förklarar hur det kan komma sig.

Vidare:

"Verkningsmekanismer

MDPV utövar sin euforiskapande effekt genom att likt amfetamin och met-

amfetamin stimulera dopaminfrisättning och påverka dopamintransportörer och

därmed hämma återupptag av dopaminet. Vid höga koncentrationer av

substanserna påverkas även serotoninsystemet. MDMA ger upphov till sina

tillskrivna effekter genom att påverka såväl signalsubstansen serotonin,

acetylkolin, noradrenalin som dopamin (Cole & Sumnall, 2003). l likhet med

amfetamin så utövar MDMA sina centralstimulerande effekter genom att påverka

både dopamintransportörer och frisättningsmekanismen för dopamin (Nestler et

al., 2001; Smith et al., 2002). Denna centrala påverkan på dopaminsystemet ger

upphov till drogens euforiska effekt. Vid sidan om denna påverkan utövar MDMA

också effekter på serotonintransportören (SERT) och drogen har dessutom hög

affinitet för serotonin receptor subenheten 5HT2. Effekterna på dessa båda

komponenter ger upphov till ökade serotoninnivåer i synapsen och i låga doser

till en moderat hallucinogen effekt som liknar den för LSD (Nestler et al., 2001).

MDMA tömmer nervceller på både dopamin och serotonin (Fornai et al., 2003).

Drogen har dessutom i experimentdjur visat sig destruera terminalerna hos

nervceller som producerar serotonin och mycket tyder på att detta också sker

hos människa (Kish et al., 2000). Denna effekt visar sig även ha stor betydelse

för de toxiska effekter som MDMA ger upphov till (Bai et al., 2001; Smith et al.,

2002). Den destruerande effekten av MDMA på serotoninets nervcellsterminaler

beror troligen på drogens effekt att generera fria radikaler (Drafters & Biello,

2003). Studier visar också att MDMA har en betydelsefull påverkan på GABA

systemet (Simantov, 2004). Vid höga koncentrationer av amfetamin och inte

minst met-amfetamin så förstörs på liknande sätt serotonerga nervceller

(Brennan et al., 2010)."

Han anger inte källa till påståendet att MDPV frisätter serotonin. Sedan svamlar han på och drar fram gamla djurtester (groteska doser på djur, uselt underlag att dra slutsatser om måttligt knarkande människor från, starkt kritiserade resultat, &c.). Eftersom han inte visat att MDPV är serotonergt, saknar hans skräckexempel från MDMA-forskningen helt relevans. Faktumet att MDPV rusmässigt är som amfetamin och metylfenidat snarare än metamfetamin eller MDMA ger empiriskt stöd för en hög svansföring och nedlåtande tonläge här.

Vidare:

"Bieffekter

Rapporterade bieffekter när det gäller MDPV är förutom effekter på det

kardiovaskulära systemet (hjärtklappning, högt blodtryck och vasokonstriktion) en

ökad sexuell lust, tydlig aptitmiskning, minskat sömnbehov, muskelsvaghet,

huvudvärk, trötthet, depression, ångest. Vid höga doser finns det även rapporter

om panikångest och psykos. Samtliga av dessa effekter, som uppges vara starkt

dosberoende, liknar de som erhålls av amfetamin, met-amfetamin och MDMA."

Alltså, den där repertoaren har glädjepiller också. Liksom ett extensivt sexualliv. Ingen källhänvisning, han har alltså hittat på de där biverkningarna själv tills motsatsen bevisats.

Vidare:

"Missbruk och beroende

Rapporter om missbruk och beroende av MDPV kommer främst från Europa och

särskilt Tyskland. Den ökade försäljningen som pågår över nätet manifesteras av

ökat antal rapporter om effekter och upplevelser på internetsidor. Rapporter om

euforikickar i likhet med de som fås av andra centralstimulerande kommer in och

även om drogen är tämligen ny så stärks experternas uppfattning om dess starka

beroendeframkallande effekter. Dessa har dock ännu inte i önskvärd omfattning

kunnat analyseras i prekliniska studier men de effekter som hittills kunnat noteras

hos de som använt drogen pekar otvetydigt mot en bekräftelse av det som kan

förväntas från en substans med MDPV:s struktur. De uppgifter som dock finns

talar dock tydligt för att jämförbarheten med de strukturanaloger som här tas upp

är helt adekvata. Och de pekar mot att MDPV är en drog med ytterst starka

beroendeframkallande egenskaper."

"Manifesteras av", what are you on, mandog? "Andra centralstimulerande" vadå för något? Dock, dock, dock, dock. Amfetaminerna är inte strukturanaloger. Självklart är det ett vanebildande preparat, men inte nämnvärt värre än metylfenidat (dosjusterad bedömning), som vi ju i Sverige matar barn med om de inte kan koncentrera sig i plugget. Dumhuvve. Han hittar på och hittar på och hittar på. Mefedron är sju resor värre och mer likt MDMA än MDPV är.

Vidare, ett långt sjok:

"Toxicitet och farlighetsgrad

De doser som beskrivs användas när det gäller MDPV har uppgivits variera

mellan 5-20 mg. Förmodligen är de mycket högre. När det gäller MDMA så ger

en dos från 50 mg och upp mot 150 mg eufori och de toxiska effekterna (t ex

hallucinationer) kan dyka upp när doser går upp mot 200 mg.

Höga doser av amfetamin, met-amfetamin och MDMA är neurotoxiska (De Letter

et al., 2006). De förstör både dopaminerga och serotonerga nervceller vilket

medför flera allvarliga skadeeffekter. Höga doser (överdoser) av samtliga av

dessa substanser kan vara livshotande. Det finns nyligen inkomna rapporter (från

t ex Finland) om att MDPV har resulterat i dödsfall. Andra rapporter som nyligen

kommit in från polisen i olika delar av Sverige beskriver vådliga effekter på såväl

fysisk som mental hälsa som föranlett uppsökande av akutmottagningar inom

sjukvården.

l doser som går upp mot 10 ggr den normala dosen som ger eufori är intag av

MDMA livshotande (Smith et al., 2002). Det som särskilt har framhållits när det

gäller toxiciteten hos MDMA är hypertermi (Kalant, 2001; Teter & Guthrie, 2001;

Drafters & Biello, 2003; Finsterer et al., 2003; Kunitz et al., 2003; Simantov,

2004). Det finns exempel på individer som efter överdos gått upp till över 43

grader i kroppstemperatur (Kunitz et al., 2003). Den hypertermiska effekten hos

MDMA kan vara en följd av att drogen har en tydlig påverka på GABA, en

signalsubstans som har en betydelsefull roll i termoregleringen (Simantov, 2004).

Andra allvarliga toxicitetseffekter representeras av livshotande leverskador,

njursvikt, hjärtarytmier och rabdomyolys (upplösning av muskler) (Caballero et

al., 2002; Finsterer et al., 2003; Green et al., 2003; Kunitz et al., 2003). En annan

toxicitetseffekt orsakas av hjärnödem ( smith et al., 2002). Många fall då MDMA

använts vid suicid (t ex Hinkelbein et al., 2003) eller varit inblandat i dödsolyckor

(Kalant, 2001) finns rapporterade, l England rapporterades 202 ecstasy-

relaterade dödsfall mellan 1996-2002 (Schifano et al., 2003).

Vid upprepat intag av MDMA kan även vid normaldoser drogen ge upphov till

skador på minne och kognitiva funktioner (Parrott, 2000; Gouzoulis-Mayfrank et

al., 2003; Jacobsen et al., 2003). Med hjälp av magnet resonans kamera (MRI)

och beteendestudier kunde man fastställa att MDMA användare hade försämrad

kognitiv förmåga och förändrad aktiveringsprofil i hippokampus (hjärnans

minnesrelä) i jämförelse med drogfria individer (Jacobsen et al., 2003). Det finns

även djurexperimentella försök som bekräftar MDMAs negativa påverkan på

hippocampus.

De förändringar som MDMA på sikt åstadkommer på t ex serotonin systemet

inklusive förstörelse av nervterminalerna orsakar depression, panikattacker och

även psykoser (Parrott, 2000; Kalant, 2001; Smith et al., 2002; Finsterer et al.,

2003; De Win et al., 2008). Liknande effekter finns beskrivna även vid överdoser

av amfetamin och met-amfetamin (De Letter et al., 2006).

Användande av MDMA kan vidare medföra oförutsägbara effekter som kan vara

livshotande. Det finns i arvsmassan hos vissa individer förändringar i de gener

som uttrycker metaboliska enzym som deltar i nedbrytning och metabolism av

droger och läkemedel och i fallet med MDMA kan detta få stora konsekvenser

(De la Torre et al., 2000). Detta kan alltså innebära att hos vissa personer bryts

inte MDMA ned som det förväntas utan ackumuleras i höga toxiska doser, vilket

kan medföra stora risker. Vidare så har man visat att nedbrytningsmekanismen

för MDMA inte är linjär. Det betyder att vid ökade doser ökar biotillgängligheten

mycket snabbare och toxiska koncentrationer av MDMA i blodcirkulationen

uppnås vid lägre doser än förväntat. Nedbrytning (metabolisering) av MDMA kan

också variera beroende på kön. Allt detta gör att det kan vara svårt att prediktera

vad som händer med en individ som t ex intar ecstasy för första gången. Med

hänsyn till de likheter avseende struktur och farmakologiska egenskaper som

hittills kunnat fastställas mellan MDMA och MDPV finns det stor sannolikhet att

oväntade effekter även kan uppkomma vid intag av den sistnämnda substansen.

Faktum är att det finns uppgifter som indikerar att MDPV är svårdoserad och

detta kan bl a resultera från varierande metabolism hos olika individer.

En annan svårberäknelig faktor är att i kombination med andra droger (alkohol,

opiater eller något stimulantia) kan ge upphov til l vådliga oförutsedda effekter.

Flera dödsfall då MDMA tillsammans med andra droger påträffats vid

obduktionen har rapporterats (t ex Raikos et al., 2002). Helt nyligen

rapporterades från Helsingfors om sex dödsfall som satts i samband med

användande av MDPV (HBL, Helsingfors)."

Han ljuger om de påstådda dödsfallen, folk som dött har i alla fall hittills varit fjuttade eller bänga på andra substanser också. Det finns ingen som vet ungefär hur stor en dödlig dos MDPV är. Sannolikt följer toleransutvecklingen den hos amfetaminet, missbrukare kan skjuta i sig tio-femton gram per dygn och fortsätta livet som vanligt, en tjacknaiv klappar ihop av ett par gram på kort tid. Även här slarvar han omkring med MDMA som jämförelse trots att den substansen i allt väsentligt saknar gemensamma primära egenskaper med MDPV. Djävla skrämselpropaganda, helt enkelt.

Slutsatsen kommer sedan:

"Slutsats

MDPV är en relativt ny drog som under de allra senaste åren dykt upp som en

centralstimulerande drog som tillhandahålles genom försäljning via internet. Den

tillhör en grupp av kemiska substanser som har stora strukturella och

farmakologiska likheter med centralstimulerande medel som amfetamin, met-

amfetamin och MDMA. Mekanismen för den euforiskapande och beroende-

framkallande effekten hos dessa tre substanser är lika medan MDMA i sin tydliga

påverkan på det serotonerga systemet har en tydligare profilering för skapande

av hallucinogena effekter. MDPV, som inte på långt när varit föremål för liknande

prekliniska studier som MDMA, har i högre grad strukturella likheter med denna

substans än med amfetamin och dessutom tanke på de rapporterade effekterna

hos MDPV har jag valt att jämställa substansen med MDMA. Jag har därför i

detta utlåtande givit särskild tyngd åt de effekter och egenskaper som påvisats

hos MDMA (ecstasy).

Härvid har jag riktat in min redogörelse på MDMA och denna baseras på

tillgänglig och aktuell vetenskaplig litteratur om ecstasy/MDMA som författats av

välrenommerade internationella forskare. Jag har i referenslistan tagit med

endast en liten del av den litteratur som samstämmigt bekräftar de väsentliga av

de toxiska effekter som tillskrivits drogen. MDMA tillhör ett av de farligaste

narkotiska preparat som kommit ut på den illegala marknaden. Drogen är

förrädisk eftersom den hos vissa kan användas till synes utan allvarligare

bieffekter medan den hos andra kan ge upphov till livshotande toxicitet. De

skadeverkningar som litteraturen ger exempel på är så pass allvarliga att man

bör med kraft avråda dess användande. Den tydliga likhet som hittills kommit

fram när det gäller MDPV är tillräcklig för att rikta en skarp varning för denna

drog och dess nuvarande placering i läkemedelverkets narkotikaförteckning är

enligt min uppfattning väl motiverad."

Som avrundning gör han alltså ett fult felslut och drar till med sin hittills huvudsakligen underförstådda tes. PV blir MDMA av MD för det tycker professorn verkar bra att, eh, tycka. Han har inte härlett eller visat att MDPV delar MDMA:s serotonerga och neurotoxiska potential, utan pekar ut att det finns en gemensam molekylgrupp, metylendioxy-grejen. Han förklarar inte varför metamfetamin har empatogena, serotonerga egenskaper eller hur dessa förstärks av MD-tillskottet, emedan MDPV remarkabelt nog saknar dessa neurologiska färdigheter. Den likhet han hävdar finns inte. Vem som helst kan läsa rapporterna på Flashback och därmed vederlägga herr professors hittepå.

"Uppsala den 2010-05-14

Fred Nyberg

Professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala Universitet"

Hovrätten skiter i sanningen och skärper straffet. På grundval av lögner något pseudoproffs på knark spökat ihop mot betalning.

Det tåls att nämnas, killen som dömdes hade ett par hekto MDPV i sin ägo, knarkade friskt, och satt också på tjack och gräs vid husrannsakan. Ingen duvunge, alltså.

Vem fan är Jonas Hartelius?

Inspirerad av den här titeln, följer nedan en liten exposé över en allvarlig brist i den svenska rättssäkerheten. Utgångspunkten är en hovrättsdom från 2008, där en påstått sakkunnig person ger en bild av ett dödsknark som varandes mindre farligt än egentligen och bland andra källor tillstyrker felaktig information.

Domen gäller innehav av Bromo-Dragonfly, en man har efter en fällande dom för narkotikabrott blivit av med narkotika och utpressas av kriminella fordringsägare till att förvara vad han tror är narkotika men han vet inte vilken substans han tvingas inneha. Hotet han utsätts för inbegriper kroppsstympning, med mera. För bedömning av den exotiska substansens straffvärde inkallas en man vid namn Jonas Hartelius som uppgiftslämnare, vilken själv anser det finnas en sannolikhet att han är jävig i mål som detta. Han har en fil. kand. och en utländsk MoS-examen, men verkar inte ha någon medicinsk eller psykiatrisk utbildning, däremot har han jobbat med Nils Bejerot under många år. Bejerots bakgrund och livsgärning var starkt präglad av legalförskrivningsförsöket som delvis behandlas här och här, han å sin sida utgick benhårt ifrån att straff och nolltolerans är det enda som biter på missbruk, sysselsättning och social trygghet förekommer överhuvudtaget inte som missbruksfaktorer i hans epidemiologiska teoribildning. Den här ståndpunkten framstår som både Bejerots och Hartelius raison d'etre på opinionsbildarscenen, där Hartelius dessutom jobbar och jobbat för en tendentiös kapitalstark organisation.

Tingsrätten och senare också hovrätten plockade alltså in en fanatisk lobbyist som proffstyckare, vilken själv ansåg att risk för jäv förelåg. I förhör säger Hartelius detta:

"Bromo-Dragonfly (BDF) syntetiserades så sent som 1998, drogen har missbrukats under 7-8 år och blev narkotikaklassad först i år. BDF tillhör samma grupp som LSD, Meskalin, Psilocybin och MDMA vilka tillhör gruppen hallucinogener. Gemensamt för dessa droger är att de framkallar hallucinationer, vanligen synhallucinationer. Han har jämställt BDF med LSD såvitt gäller farlighet. I denna bedömning bör emellertid tydligt markeras att de olika substanserna som inordnats i samma grupp kan variera oerhört i doser som leder till ett tydligt rus."

Inledningsvis inget konstigt. Sedan inleds föredragningen gällande farlighet, och då redovisas kunskapsbristen i all sin pinsamhet. LSD, meskalin och psilocybin kan praktiskt taget inte döda den som använder preparat innehållande dessa substanser. Det förekommer bara inte. MDMA har visat sig riskabelt under vissa omständigheter, då kroppstemperatur och vätskebrist är de riktiga bovarna, men som substans är den inte särskilt mycket kliniskt farlig än sertralin, den verksamma substansen i Zoloft och en del annan antidepressiv massförskriven medicin. Inför rättsväsendet sitter alltså den här karlen och ljuger ihop en historia i linje med sin egen verklighetsfrånvända politiska ideologi, som domstolarna sedan sväljer rakt av. Han lurar i dem att man missbrukstrippar på hundra mikrogram BDF, vilket är gränsvärdet för att överhuvudtaget märka av påverkan för någon som inte har tolerans mot droger som binder till serotoninets autoreceptor. Vilket för oss in på nästa sakfel, grupperingen av MDMA med psykedeliska droger. MDMA orsakar inte synhallucinationer i gängse doser. Det förekommer säkert att synupplevelser förstärks vid mycket stora doser, rapporter därom florerar här och där på Internet, men substansen gör ju det rakt motsatta på en klinisk nivå relativt de andra nämnda substanserna. De binder ju till 5HT-2a, som därmed minskar frisättning av serotonin, MDMA gör precis det motsatta och via en annan mekanism. Det här vet alla farmakologer, men inte den sakkunnige svenska rättsväsendet från tid till annan köper politiska tjänster av. Dessutom, det finns forskningsstudier kring BDF, vetenskapen känner till substansen och det är bara förstockade opinionsbildare som vägrar ta del av det materialet.

Det är mycket talande att Google Scholar inte indexerat en enda peer-review:ad artikel av Jonas Hartelius. Han har antagligen aldrig skrivit någonting vetenskapligt hållbart på området som berörs i förra stycket. Ändå har han större makt än läkemedels- och narkotikaforskare i Sverige. Detta är synnerligen pinsamt för Sverige, som anser att narkotikafrågorna hör till de viktigaste folkhälsoproblemen att lösa (trots att det finns tio gånger så många med alkoholproblem enligt Gerhard Larsson och hans missbruksutredning).

Se också Läkartidningens artikel om substansen, och något av detta. Försök hitta ett enda dokumenterat fall av att någon har dött av LSD.