Rapportering om dödsknark i media

Expressens Kvällsposten och Göteborgs-Posten rapporterade i dagarna om ett tillslag polismyndigheten i Göteborg gjort mot en krögare, där misstanken var att det rörde sig om en stor mängd amfetamin. Ett kilo drog i ett kylskåp, som det av pseudojournalistiska återgivningar att döma verkar som att den medelålders krögaren själv trodde var klassiskt tjack.

Reaktionen från poliskommissarien Erik Blomstrand på att det inte finns en analog- eller euforilagstiftning mot rusmedelshantering och -bruk är direkt komisk, som om det vore en nyhet att enskilda substanser kriminaliseras av narkotikaklassificering:

- Det är helt osannolikt.

Även kammaråklagare Karl-Erik Esbos utsaga om substansen ifråga får motkulturens presbyt att dra på smilbanden: 

- Det största problemet är att detta för tillfället är ett lagligt knark, men precis lika farligt som vanligt amfetamin.

Påståendet att 4-flouroamfetamin är precis lika farligt som amfetamin, saknar stöd i farmakologisk forskning. Sedan flera år tillbaka råder vetenskaplig konsensus om att centralstimulanter som frisätter både serotonin och dopamin har en allvarligare neurotoxikologisk profil än de mer renodlade stimulanterna, vilka saknar serotoninfrisättande eller -återupptagshämmande egenskaper. Jämförelsen som Esbo gör låter sig heller inte göras med den intellektuella hedern i behåll, det ligger helt uppenbart en brist på kunskap till grund för den, annars hade påståendet varit att 4-FA är farligare än amfetamin eftersom studier av empatogener såsom MDMA visat på sannolika orsaker till neurologiska förändringar vilka mycket väl kan gälla för den från krögaren beslagtagna drogen. 

Båda nättidningarna har avstått från att göra research, och artiklarna har genomgående en sensationalistisk stil som inte bara gör våld på sanningen, den journalistiska kompetensen hos Peter Linné och TT kan också göras till föremål för kritik. Utöver att skribenterna i det här fallet undvikit att skriva med annat underlag än intervjumaterial som till dels helt tydligt är lögnaktigt har artiklarna inte korrekturlästs, vilket ytterligare understryker den bristande seriositeten i den här rapporteringen. Det är inte helt klart vad för ambitioner som finns bakom dessa artiklar, utöver det helt uppenbara, profitintresset. 

Göteborgs-Posten publicerade häromdagen också en artikel om den nya innedrogen i Njurunda, ett samhälle i Sundsvallstrakten, nämligen muskotnötter. Berusning med muskot köpt i gängse livsmedelsbutik fungerar mycket sällan som avsett, och även i det här fallet har TT kissat journalistisk researchtradition i ansiktet. Det påstås att myristicin, som inte ens stavats rätt i artikeln, är ett amfetaminliknande ämne, vilket inte stämmer alls. Molekylen innehåller däremot en metylendioxy-grupp vilket gör det till en möjlig, om än praktiskt taget olämplig, prekursor till metylendioxymetamfetamin/MDMA och kemiskt liknande substanser. På så vis liknar myristicin safrol, en substans som finns i relativ hög halt i olja från Sassafras-magnolior. Även i den här artikeln finns ett inslag av solid humor i form av citat:

- När vi fick klart för oss hur den kan användas tog vi bort den från hyllorna direkt, säger Anders Eriksson, butikschef på Ica Kvantum, till Dagbladet.

Jag ser fram emot att Anders Eriksson också väljer att ta bort alla etanol- och isopropanolhaltiga varor från hyllorna, som i denaturerad form ger ungefär samma kombination av halter av illamående och berusning som torra muskotnötter. T-Röd är garanterat nästa innedrog land och rike runt, och förslagsvis ser myndigheterna till att ta sitt ansvar för ungdomarnas väl och ve. Det drogpreparatet kostar ungefär fyrtio kronor per liter, och en liter räcker gott och väl för att berusa en handfull ungdomar långt bortom vett och sans. Alkoholerna måste omgående narkotikaklassas eller klassificeras som hälsofarliga varor, så att butiker slutar sälja detta slags knark till vem som än är intresserad av att köpa. 

Eller hur?

Blonda modeluder och deras försörjare, några korta reflektioner

En av de bästa symbolerna för den svenska samtidskulturens allmänna dekadens är Blondinbella, Isabella Löwengrip, som med sitt bloggande aktiebolag omsätter hundratusentals kronor i månaden, enligt hennes blogg. 

Motkulturens presbyt ser skäl till att betrakta företaget som lyckat i sig eftersom det innebär en bedrift att generera kapitalförvärv i sådan omfattning med så lite arbete, däremot utgör det ett extremt tydligt symtom på sociokulturell sjuklighet. Det finns varken bildning eller författarkvalitet bakom den aktuella bloggen, och texterna har i huvudsak dagbokskaraktär, detta i flera avseenden, dels avseende kvaliteten som klart kan anses undermålig relativt klassiskt författande, dels avseende innehållet eftersom Isabella praktiskt taget inte skriver om annat än den egna vardagens innehåll i lättsamma och ytliga ordalag. 

Det ständiga tjatet om så kallad självkänsla äcklar, inte bara motkulturens presbyt utan även den avundsjuka klandrande pöbeln, den senare saknar dock förmåga att sätta fingret på varför detta tjat uppfattas som så motbjudande och lögnaktigt vilket konkret innebär att dess försök till kritik får pueril såväl som plump karaktär. Barn och ungdomar saknar självinsikt, inte förrän någonstans mellan tjugo och tjugofem utvecklas hjärnan till förmågor såsom självrannsakan, självkännedom, väl övervägda beslut, med mera. Den neurofysiologiska forskningen som belägger detta kliniskt konstaterar att dessa personlighetsrelevanta områden i pannloben normalt sett myeliniseras först i nämnda ålder. Isabellas påståenden om självkänsla ekar alltså tomma, och likt annan reklam för varumärken, i det här fallet Isabella själv, finns en generell underton av falskhet och ytlighet i produktframställan. 

Och likt nästan all annan reklam, betalar konsumenterna för produktionen och lönsamheten i reklamproduktionen. Såvitt motkulturens presbyt erfarit diskuteras detta ytterligt sällan, och det verkar faktiskt som att många människor i västvärlden inte inser att dom genom val av genom reklam marknadsförda varumärken accepterar avsiktligt manipulativ verksamhet och också att betala för dess fortlevnad. 

Apropå manipulativ, så har Blondinbella AB en rätt intressant verksamhetsbeskrivning registrerad, nämligen:

"Bolaget ska bedriva opinionsbildning vi internet, försäljning av annonser inom nämnda område samt därmed förenlig verksamhet."

Notera felstavningen i citatet, den återfinns i källan. 

Inte bara fröken Löwengrip bedriver verksamhet som denna, det finns ganska gott om blonda bloggande kvinnor i mode-/media-kapitalprostitutionen, som bedriver sådan verksamhet med varierande framgång och genomslag. Systrarna Fahrman (Frida och Sofi) och Ebba von Sydow hör till de som med samtidens mått mätt lyckats bäst, och det finns horder av unga kvinnor som konkurrerar om möjligheten att kunna leva på att publicera tattigt skriven dagbok om sin konsumtion och alltsomoftast djävligt ointressanta vardag. 

Som tidigare nämnts, detta är en sociokulturell sjuka, en folkligt förankrad allmän neuros. Modebloggarna har ingenting av värde att ge sina läsare, det finns ingenting berikande i läsandet av dom, med undantag för andra i samma mentalparasitiska bransch som söker raffinera den egna verksamheten till än större kapitalomsättning på samtidsträlarnas bekostnad. Modebloggarna exploaterar en lystnad efter acceptans och upplevt människovärde i en inhuman levnadsmiljö, men om ni avser opponera er mot denna sociala kräfta, avstå gärna från att sälla er till nämnda klandrande pöbel, vilken samtidigt betalar för träcket och avskyr det utan att redovisa någon form av resultat av rannsakan eller ambition till självförändring.

Mephedrone, en framgångssaga

För ett år sedan, i april 2008, kom ett nytt rusmedel ut på den svenska marknaden för halvlagliga preparat. Det kallades mephedrone, ett marknadsföringsmässigt snärtigt namn på 4-metyl-metkatinon, och hade tidigare sålts som ingrediens i ett israeliskt företags ecstasy-substitut. 

Mephedronet såldes via webbutiker, och kostade inte mer än femtio, sextio, kronor per gram pulverpreparat, som faktiskt hade rätt stor renhet även mot slutkund. Raskt fick preparatet öknamn som anspelar på den ganska fräna skaldjursminnande lukten, såsom 'räka' och 'krabba', sedermera också med suffixet '-gift' på grund av de negativa egenskaperna hos det som drog betraktat. 

Motkulturens presbyt prövade substansen första gången i december 2007, och insåg omedelbart att en succé var att vänta om den lanserades som relativt tillgänglig RC i Sverige. Med en rustid på ungefär 1.5 + 3 timmar (euforisk period + stimulerad period) vid peroralt intag, och något längre vid kombination av sådan administration med insufflering, snortning, är det passande som ecstasy-ersättning som festdrog. Det relativt korta ruset kombinerat med kraftig påverkan, drogen både centralstimulerar och inledningsvis i ruset har en milt empatogen effekt, och att måttligt bruk inte medför några dagen-efter-biverkningar gör detta till en i teorin närapå perfekt kalaskemikalie. 

Det dröjde inte så länge för nackdelarna att komma upp till ytan, under försommaren 2008 hade drogen börjat säljas med stor framgång (1, 5, 10, eller 25 gram per beställning, i de flesta fall) och snart därpå började det rapporteras om missbruksbeteenden i samband med mephedroneanvändning. Rusets senare del, då den empatogena effekten avtagit, innebär för de flesta en stark lust att återdosera, vilket naturligtvis inte är lämpligt i längden. Efter en tid rapporterades det om neurologisk problematik, skakningar/tremor, sömnstörningar, stickningar i huden, så kallade 'hjärnzappar'/'brain zaps', med mera, i Flashbacks drogfora. Pseudonymen Qidush (som troget gör reklam för MOTKULTUR!) tog sig tiden att skriva en FAQ baserad på egna erfarenheter och spekulationer baserade på dessa och viss kännedom om farmakologi. 

Drogen är aktiv i doseringar från 75-100 mg peroralt, och något lägre vid nasalt intag. En lagom peroral dos anses allmänt ligga mellan 200 och 300 mg, vilket nog kan betraktas som rätt mycket ur säkerhets- och hälsosynpunkt, emedan påfyllnadsdoser vanligen ligger omkring 100-150 mg. Det förekommer intravenös administration, vilket rapporteras som mycket starkt rusgivande, men drogens korrosiva egenskaper och den sannolikt extrema betingning som uppkommer gör detta till en direkt olämpligt metod för mephedroneberusning, oaktat riskerna med injektioner i sig. Samma korrosiva egenskaper gör det klart olämpligt med anal administration, och sublingual likaså, det senare går an men rekommenderas inte. Både smak och frätskador gör det direkt obehagligt. 

Missbruk av mephedrone förekommer, och i Stockholmsområdet har drogen sålts av gatulangare och på klubbar, krogar, et cetera, vanligen under namnet 'krabba' enligt vad motkulturens presbyt erfarit under våren. 

I december 2008 klassificerades mephedrone som hälsofarlig vara, och såväl hantering som handel med det är därmed kriminellt. Narkotikaklassning verkar inte helt osannolik. 

Återupptagande av bloggen

MOTKULTUR! har återupptagits, och framledes kommer den här bloggen att användas för fortsatt postande om droger, politik, samtidskultur, konstnärsskap, med utgångspunkt i att det konsumtionistiska repressionssamhället helt saknar etisk legitimitet. 

Tack för responsen som kommentarer på förra årets inlägg, den uppskattas. Förutom jämförelsen med Blondinbella, den vämjde snarare, men det tar MOTKULTUR! igen genom att skriva en artikel om just de ljusblonda mode-media-ludren och deras bloggverksamhet med samma vämjelse som drivkraft. Den publiceras här, inom kort. 

På http://motkultur.blogsome.com annonseras händelser och nyheter om MOTKULTUR! som koncept, bland annat dyker information om vad som händer i det materiella upp där först och när väl hemsidorna som planerats rinner ut på nätet så finns information om det där i direkt anslutning till det. 

Välkomna till en ny skön värld, där det fortfarande finns människor som opponerar sig mot prostitutionen av människovärde och raserandet av individuell integritet. Som gör vad dom faller in utan hänsyn till normer och andra pöbelns verktyg för förtryck av de starka och progressiva. 

Utkast till en idé, en apologi.

En sund drogpolitik kan liknas vid våldspolitik.

Det är helt okej att organisera träning och tävling i strukturerad misshandel, och tekniker för effektivt genomförande av kroppskadande handlingar och dödande. Proffsboxning är förbjuden, man får inte ha som yrke att skada eller skadas, men det är oundvikligt med skador på wushu sanshou-pass, eller för all del andra kontaktkampsporter. Även fotboll, hockey, et cetera, men där är inte syftet och bakgrunden till utövandet våld i sig.

Men alla narkotikaklassade substanser är det på grund av de risker för skador ett ansvarslöst bruk medför.

Rimligen bör droger legaliseras och tillhandahållas via föreningar för drogbruk, eller centralt statligt, som också ordnar med kringaktiviteter. På samma sätt som butiker säljer munskydd och slagpåsar, bör butiker också få sälja MDMA-tabletter och mentholinhalatorer.

På samma sätt som föreningar får organisera att människor slår på varandra och utsätter varandra för risker inom ramarna för intrikata system av religion och våld, bör också föreningar få organisera danskvällar genomsyrade av kärlek och respekt för medmänniskor, kantade av drogkultur.

Staten säljer by proxy död, och ger bort död, till andra länders fiender.

Därför bör den i konsekvensens namn också ta tillbaka drogerna från kriminella nätverk som bedriver långt mer oetiska verksamheter än produktion och försäljning av rusmedel, och själv ge medborgarna ansvar för sina liv vad gäller kryddandet av livet med sinnesförändrande substanser. Självklart ska också lögnerna kring drogerna förintas med kraft och stadiga nävar, mycket få populära droger dödar eller skadar, det gör däremot många av de populära som ännu inte regleras i lag vilka också lockar ungdomar och okunniga, de som brister i driftighet och mod.

Varje tonåring som dör av DXM är ett mord begånget.

Varje tonåring som dött av Br-DFLY är ett mord begånget.

Varje människa som fått sitt liv förstört av uteslutning ur samhället på grund av opiatberoende är en genomförd tortyr och ett vidrigt kränkande av människovärdet.

Varje barn som växt upp med skuldbelagda och utstötta (miss)brukarföräldrar är en genomförd tortyr och ett vidrigt kränkande av människovärdet.

Var människa har ansvaret att ta vara på varje dag av sitt liv, att hjälpa sina medmänniskor när de behöver, och bistå så många som möjligt med sympati och empati i handling.

Svik dessa ideal, och du är inte värdig att ta del av de fantastiska upplevelser rusmedlen kan visa för dig.

Om MDMA, LSD, och den dödade döden.

Jag läste i en bok för en tid sedan. Den bär titeln Klinisk Psykiatri, och är en introduktionsbok i ämnet avsedd att användas som kurslitteratur. I kapitlet om illegala droger fanns en underrubrik, Hallucinogener, där man kunde förvänta sig någon rad om farmakodynamik och subjektiva verkningar av ett par vanligt förekommande preparat.

Men icke. Sju-åtta rader, som inleddes i stil med "LSD kallas ett av de typiska hallucinogena narkotika." Därpå följde en utläggning av LSD-25:s berusande effekter.

För de som undrar utgörs alltså ett LSD-rus av ungefär 2-4 timmars psykotiskt psykologiskt tillstånd, som karakteriseras av konfusion, senare i ruset övergår det vanligen till självskadebeteenden.

Jag köpte inte boken.

Jag väntar fortfarande på den dagen då mitt LSD verkar ungefär en femtedel, en tredjedel, av den tid det brukar, och jag plötsligt under ruset börjar skada mig själv. Det verkar konstigt att så mycket knark säljs, som faktiskt inte ens har verkningar som påminner om LSD, som kallas LSD. På riktigt känner jag mig förvånad över att så många människor uppenbart tar en annan drog, som är helt fantastisk och oerhört njutbar, men kallar den vid ett namn på ett preparat klart legitimt att kriminalisera.

För substanser som kroniskt ger upphov till självdestruktion finns det faktiskt ingen anledning att befatta sig med. Etylalkohol kunde gott regleras som hälsofarlig vara, exempelvis.


Det finns en annan drog, som sällan nämns i psykiatrisk litteratur. Jag har köpt standardverket om forskningen på det, och väntar i dagarna leverans av den boken.

Den storslagna MDMamfetaminen, vilken har den ovanliga förmågan att ge människor både njutning och empati, en mycket sällsynt kombination. De flesta njutningsmedel skänker rus på bekostnad av något, och det enda MDMA kostar är att man blir så illa tvungen att uppleva hur det känns att älska sin nästa, och självkärlek av renaste sort. Den kostar också ansträngning vad gäller att ta ansvar för sina själv och sin hjärna, men det bör man ju rimligen göra ändå.

Ni som eventuellt har för avsikt att pröva på extasens okrönta drottning i drogverkligheterna, har jag några tips och tricks för att göra kvällen och tiden efter till det häftigaste och mest omvälvande man kan uppleva. Det är klart jämförbart med klippdykning, fallskärmshoppning, streaking på fotbollsmatcher, eller liknande, den första MDMA-upplevelsen. Så det är viktigt att planera ordentligt och göra tillfället så minnesvärt som möjligt.

Tänk på att vara utsövd, välmatad, och i gott sällskap. Elementärt och basalt, men ändå lätt att glömma. Bestämmer man med sina vänner att man ska gå på ett kalas och pröva E/MDMA för första gången, men råkar sova dåligt natten innan eller missar lunchen för att jobba in någon timme så man kommer i tid till mötet med vännerna, så kan det faktiskt vara bättre att skjuta upp MDMA-premiären ett par dagar eller en vecka, helt enkelt för att minimera negativa eftereffekter. Det kan också kännas knepigt eller konstigt att ha stressat in i ruset, på så vis att man känner sig okoncentrerad eller förvirrad när det väl pågår men inte riktigt lägger märke till det. Det är också viktigt att någon i sällskapet är, om inte van, så åtminstone inte MDMA-oskuld, som kan prata om bra och fina saker som kommer att kännas viktiga även när ruset klingat av.

Ett ganska vanligt misstag är att man tar sina första exkursioner till välsignat heligt drogade verkligheter med människor som man inte känner så väl, eller i stökiga miljöer. "Inappropriate bondning" listas ofta som en potentiell biverkning av den här substansen, och det går faktiskt inte att leva sig in i hur det skulle gå till utan att faktiskt ha suttit där med fuktiga ögon, lyckligt käkspänd, och så djupt älskande allting. Det är ganska lätt hänt att man känner det som att man lär känna sin omvärld på ett helt nytt sätt, samtidigt som medvetandet kontinuerligt befinner sig i ett oerhört empatiskt tillstånd, varvid tidigare lösa bekantskaper plötsligt får en osannolik känslomässig betydelse.

Vätskepreferenser i samband med serotoninstormar är lite olika från person till person, men ett kvalificerat tips är saft eller något utspädd juice. Apelsinjuice är antioxidant, vilket kan ha gynnsam effekt på hjärnan inför dagen efter. Det smakar kalasbra, det gör det mesta när man knarkat lycklighetsknark, och både ser och känns roligare än rent vatten. Det är också mindre risk för övervattning med saft/utspädd juice, på grund av smaken, det händer lätt att man fastnar i tanken på att hålla sig välvätskad och dricker litervis på kort tid, något som definitivt medför risker för välmåendet, eller i värsta fall hälsan.

Musik är inte så viktigt som man tror, nästan vad som helst låter helt sjukt bra just då, tills ruset börjar släppa. Men då finns det ingenting att göra annat än att slappna av och glädjas åt det fantastiska man just upplevt. Samtala hellre om vad för roligt man har att göra dagen efter, eller i veckan som kommer, än att prata om MDMA-peaken eller nästa gång det ska knarkas.

Glöm inte att krama ordentligt på trippkamraterna när ni sovit ut, om någon känner ångest eller liknande så kan det kännas svårt att säga det, och det är bättre att det är en stämning av acceptans och ärlighet än en tryckt bakrusdimma bland allt som kommer att behöva städas efteråt.

Det finns mycket mer att tillägga, det kommer mer med tiden, eller på uppmaning.


Jag har haft ett bra påskfirande, firandet att döden är död. Glad påsk, och christos aneste, i efterskott.

LSD och Gud, och sidoprojekt.

Så har man återigen känt lysergsyredietylamidens ljuva vindar svepa genom hjärnvindlingarna. Receptorerna kommer att behöva lite återhämtningstid, tyvärr. Det hade varit fint att kunna gå upp varje morgon, lägga två gratisbitar under tungan, och sedan spendera resten av dagen med studier och färgkritor.

Visst, jag ska lägga upp lite bilder på vad för vackert jag sett på papper och sedan i infantil hets försökt kladda dit med pastellkritor.

Man känner sig som ett barn ibland. Två och en halv timme från dosering, så upptäcker man att man faktiskt håller på att lära känna sina själv och världen omkring dom. Upplevelsemaskineriet snubblar på sig självt, man raglar alkisartat omkring i ett bibliotek av vackra ord att säga till sina medmänniskor. Tankens kärna, pudelhjärtat i alltings centrum, det slår varmt och kärleksfullt inför skapelsen som den kan se ut.

För vad knarkandet lärt mig, som jag hoppas att andra människor också lär sig, är detta, ingenting är i sig, utan allt är direkt beroende av sinnesstämning. Ett samtal kan kännas skitkonstigt, fast det egentligen bara består av välbekanta fraser. En bild kan kännas som det första uttrycket man verkligen älskar att man gjort, som man verkligen älskar att dela med sig av. Det kan kännas som att reklamfilmer på TV hånar det fullödiga och sköna liv man lever, där dag efter annan fylls av livskärlek, livslusta, hunger efter mer upplevande.

Där tryggheten tar slut, på den gränsen mot död och liv lärde jag mig att använda otryggheten i sig som ett täcke, en mjuk värme om mina axlar. Ett stöd att falla tillbaka på, när allt känns tråkigt och bökigt, släng ut en granat i livet och hoppas på det bästa.

Gudinnan älskar dig. Det vet du. Det vet du, därför att du själv har förmågan därtill, åtminstone förmågan att lära dig älska andra människor. Och älskandet ger så oerhört mycket tillbaka. Skit detsamma vad du kallar Henne, om det så är heroin eller Jan Guillou som håller dig igång, det är Gudinnans försyn som gör att du kan känna kärlek till något alls. Vårda det, och sköt det väl, dela med dig av allt du kan. Tvivlar du, droppa sisådär nittio milligram metylendioxymetamfetamin. En timme senare fattar du, igen, och igen, och sedan tänder man av och kan leva lycklig i ett par månader till. Ett par månader till av strävan och omsorg.

http://motkultur.blogsome.com , jag lackade ur på Christer Sturmark häromdagen. Så jag har startat en blogg, och mailat till christer[snabel-a]sturmark.se . Jag hoppas verkligen att han antar utmaningen, så får jag lite motstånd.

Hah!, som om en fåntratt kunde slå världens skarpaste motkulturella hjärna på livsåskådningsfingrarna. Plfft, skulle inte tro det.