Blonda modeluder och deras försörjare, några korta reflektioner

En av de bästa symbolerna för den svenska samtidskulturens allmänna dekadens är Blondinbella, Isabella Löwengrip, som med sitt bloggande aktiebolag omsätter hundratusentals kronor i månaden, enligt hennes blogg. 

Motkulturens presbyt ser skäl till att betrakta företaget som lyckat i sig eftersom det innebär en bedrift att generera kapitalförvärv i sådan omfattning med så lite arbete, däremot utgör det ett extremt tydligt symtom på sociokulturell sjuklighet. Det finns varken bildning eller författarkvalitet bakom den aktuella bloggen, och texterna har i huvudsak dagbokskaraktär, detta i flera avseenden, dels avseende kvaliteten som klart kan anses undermålig relativt klassiskt författande, dels avseende innehållet eftersom Isabella praktiskt taget inte skriver om annat än den egna vardagens innehåll i lättsamma och ytliga ordalag. 

Det ständiga tjatet om så kallad självkänsla äcklar, inte bara motkulturens presbyt utan även den avundsjuka klandrande pöbeln, den senare saknar dock förmåga att sätta fingret på varför detta tjat uppfattas som så motbjudande och lögnaktigt vilket konkret innebär att dess försök till kritik får pueril såväl som plump karaktär. Barn och ungdomar saknar självinsikt, inte förrän någonstans mellan tjugo och tjugofem utvecklas hjärnan till förmågor såsom självrannsakan, självkännedom, väl övervägda beslut, med mera. Den neurofysiologiska forskningen som belägger detta kliniskt konstaterar att dessa personlighetsrelevanta områden i pannloben normalt sett myeliniseras först i nämnda ålder. Isabellas påståenden om självkänsla ekar alltså tomma, och likt annan reklam för varumärken, i det här fallet Isabella själv, finns en generell underton av falskhet och ytlighet i produktframställan. 

Och likt nästan all annan reklam, betalar konsumenterna för produktionen och lönsamheten i reklamproduktionen. Såvitt motkulturens presbyt erfarit diskuteras detta ytterligt sällan, och det verkar faktiskt som att många människor i västvärlden inte inser att dom genom val av genom reklam marknadsförda varumärken accepterar avsiktligt manipulativ verksamhet och också att betala för dess fortlevnad. 

Apropå manipulativ, så har Blondinbella AB en rätt intressant verksamhetsbeskrivning registrerad, nämligen:

"Bolaget ska bedriva opinionsbildning vi internet, försäljning av annonser inom nämnda område samt därmed förenlig verksamhet."

Notera felstavningen i citatet, den återfinns i källan. 

Inte bara fröken Löwengrip bedriver verksamhet som denna, det finns ganska gott om blonda bloggande kvinnor i mode-/media-kapitalprostitutionen, som bedriver sådan verksamhet med varierande framgång och genomslag. Systrarna Fahrman (Frida och Sofi) och Ebba von Sydow hör till de som med samtidens mått mätt lyckats bäst, och det finns horder av unga kvinnor som konkurrerar om möjligheten att kunna leva på att publicera tattigt skriven dagbok om sin konsumtion och alltsomoftast djävligt ointressanta vardag. 

Som tidigare nämnts, detta är en sociokulturell sjuka, en folkligt förankrad allmän neuros. Modebloggarna har ingenting av värde att ge sina läsare, det finns ingenting berikande i läsandet av dom, med undantag för andra i samma mentalparasitiska bransch som söker raffinera den egna verksamheten till än större kapitalomsättning på samtidsträlarnas bekostnad. Modebloggarna exploaterar en lystnad efter acceptans och upplevt människovärde i en inhuman levnadsmiljö, men om ni avser opponera er mot denna sociala kräfta, avstå gärna från att sälla er till nämnda klandrande pöbel, vilken samtidigt betalar för träcket och avskyr det utan att redovisa någon form av resultat av rannsakan eller ambition till självförändring.