torsdag 30 april 2009

Om kärlek och vad älskande inte innebär.

"Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv."

Roberto Assagioli


De flesta människor söker efter sådant som framkallar behag och undviker sådant som ger upphov till motvilja. För många människor i västvärlden handlar livet oerhört mycket om sökande och undvikande, vilket rent krasst innebär ett slaveri under minnen. Minnen av behag, och minnen av aversion.

Alla sinnesstämningar går över, förr eller senare, vanligen förr. Det gäller såväl behagliga som obehagliga, och därför lönar sig inte de flesta ansträngningar som bygger på preferenser vad gäller sinnesstämning. Sorg mattas av, om den tillåts bero gör den det i samma takt som drogabstinens efter ett missbruk, glädje tappar sin charm, ofta fortare än ett tjackrace. Jakten på ett varaktigt behag eller varaktig undslippande från obehag gör människor olyckliga, eftersom de saknar makt över världen utanför dom, och således medför ofta ambition av sådant slag besvikelse och utgör ett misslyckande.

Det vakna medvetandet tröttas, kontinuerligt kategoriserar och väljer det baserat på preferenser, vilka i sig utgör kärnan i en persona, en personlighet, och efter en tids arbetande behöver medvetandet vila. Undermedvetna processer pågår kontinuerligt, även i sovande tillstånd, och dessa processers innehåll formas av medvetandets verksamhet, dess kategoriserande och väljande. Därför följer upprymdhet och upprördhet med in i sömnen och stör den, behag och obehag känns som behov, således tolkar också det undermedvetna upprymdhet och upprördhet som möjligheter till behovsuppfyllan. Liksom sömnstörningar medför en negativ utvecklingsspiral gör också fastklamrande vid behag och obehag det, ansträngning för behovsuppfyllan som belönas stärker beroendet av samma behovsuppfyllan, och nederlag inger en upplevelse av större behov av ansträngning, något som tär på både kropp och psyke, dessutom stärker det samma beroende av behovsuppfyllan genom att oro och rastlöshet vid all vila uppstår.

Många visa människor som bedrivit introspektion, och observation av såväl egna som andras själv, har konstaterat att människans sinne fungerar på ungefär det här sättet, att begär och aversion leder till lidande och en olycklig levnad. Såvitt det stämmer är rebellism ett ideal väl värt att utöva, eftersom det i någon mån förutsätter frigörelse från de omgivningens krav som får begär och aversioner att uppstå, och därför får heller aldrig rebellernas mål vara av sådan karaktär att de i det världsliga kan uppnås, för i sådant fall lindas samma rebeller in i det lidande de avsett minska eller utrota. Alla människor klarar inte av att ha sådana mål, eller ens inse att deras småaktiga girighet och banala njutningslystnad orsakar det lidande de gärna idisslar och sprider. I varje samtid finns en anda, en sociokulturell norm, vilken ligger till grund för gemensamma preferenser och toleranser. Att växa upp i en grupp av människor leder till indoktrinering i samma grupp människors anda, och spontant uppkomna persona hos människor i den miljön beror direkt av den andan, oavsett om dessa persona avser erkänna eller förkasta den.

”Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.”

”Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra.
Ty om du ser ned i avgrunden länge nog, ser avgrunden ned i dig”

Friedrich Nietzsche


I den här samtiden finns en doktrin om ägande, som implicit menar att egendom är en värdfull rättighet. Att tillgång till resurser inte har ett värde om inte också resurserna utgör en andel av de egna egendomarna på ett i den egna gemenskapen accepterat sätt. Normativa strukturer samverkar med egendomsgirighet, vilket i egenskap av begär styrda av samtidsandans rätt godtyckligt uppkomna innehåll fängslar människor i ett slaveri under yttre påverkan och inre spöken, som naturligtvis leder till lidande och olycklighet. Slaveri av det här slaget kommer inte sällan till uttryck som oskälig upptagenhet med det egna lidandet och den egna olyckligheten, vilka raskt låter sig inlemmas i den egna identiteten, något som konkret leder till att preferenser får kraft och ett slags psykosocialt fängelse uppstår. Ge lidandet uppmärksamhet länge nog, så börjar lidandet uppmärksamma dig; den negativa spiralen har inletts.

Inte bara döda tingestar betraktas av samtidsandan som potentiell egendom, även människor och djur kategoriseras som sådan. Det har uppstått ett system för att värdesätta egendom, som över tid mer och mer visat sig vara ett mått på gruppers preferenser i affektslaveriet. Från att ha varit ett mått på materialvärde, till framställningsvärde, till rent spekulativt grundat mått på begär, och aversion, ett normerande av preferenser och preferensers normerande.

Mammons makt är stor.

"The essence of liberalism is individualism. The basis of its error is to mistake the notion of the person with that of the individual and to claim for the latter, unconditionally and according to egalitarian premises, some values that should rather be attributed solely to the former, and then only conditionally. Because of this transposition, these values are transformed into errors, or into something absurd and harmful."

Julius Evola


Människors indoktrinering i denna samtidsanda ger utslag som hur parrelationer bildas och upprätthålls. Ofta manifesterar sig girighetens demoner i dessa sammanhang, det hör inte till ovanligheterna att den part i en parrelation som inte betraktar den andra som sin egendom klandras för detta, särskilt om denna andra betraktar den förra parten som sin egendom, och åtminstone undermedvetet känner att detta innebär ett värdesättande av förra parten. 'Du älskar inte mig'. Ni har alla tagit del av myriader versioner på det här temat i litteratur, radio, television, och via andra berättande media. Samma princip ger också upphov till situationer där ena parten genom detta slags ägande upplever ett värde i parrelationer som helt uppenbart inte fungerar utan att någondera part ändras eller ändrar sig, en värdering som delas eller som smittat av sig, oftast, inte sällan förekommer även skuldbeläggande som upprätthållare av sådana relationer.

"Amongst the Truths of our religion [islam] is that the world is as Allah has wished it to be. Hence you should only demand perfection of yourself..."

Ivan Aguéli


Endast efter att begär och aversioner fråntagits makten, vilket trivialiserat sker genom avpersonalisering och osjälviskt leverne, kan kärlek upplevas och utövas. En människa som är rädd att förlora något eller någon är oförmögen att älska. Människor som har personliga preferenser kan inte i något annat, än mindre i allt, se det högsta goda, det gudomliga, väsensgrunden, världsandan, eller någon annan ej helt rättvisande titel på källan till liv, vishet, och mening. Utan förmåga till sådan kärlek innebär sexuella relationer inte mer än ömsesidig, eller ensidig, masturbation, ofta en behovsuppfyllan som stärker personliga preferenser. Därför ingår celibat som ett centralt inslag i all asketisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex skadar och heller inte upprätthåller relationer mellan älskande, och därför ingår promiskuitet som ett centralt inslag i all extatisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex inte upprätthåller relationer mellan älskande och också skadar.

Påståenden om att en given parrelation bygger på kärlek kan oftast avfärdas, vanligen genom klargörande av att endera eller båda parter räds parrelationens upphörande eller förändring. Finns där begär och aversioner älskar inte parterna varandra, de har personliga preferenser som hindrar dom från att uppleva det enda till vilket kärlek kan kännas i partnern.

"Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense."

Ordspråksboken 17:9


Ältande och idisslande av minnen leder ingenvart, särskilt inte i relationer till medmänniskorna.

"Jag tager icke emot pris av människor".

Jesus, enligt Johannesevangeliet 5:41


Endast de som har ömsat personligheterna, och inte längre styrs av lidandets upphov, kan prisa det högsta, vilket är att älska.

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset."

Paulus, enligt Filipperbrevet 2:5-8



1 kommentar:

Anonym sa...

Kom att tänka på http://en.wikipedia.org/wiki/Stoicism

I sak ja, men går det inte att föra fram åsikten utan romantiserandet? Vad innehåller begreppen "kärlek" och "älskande" om inte referenser till specifika känslor, eller med er terminologi: "neuroser". Att här införa kärleksbegreppet (det är ingalunda ovanligt; man hör ständigt om det rätta sättet att "älska" sin gud), tror jag inte går att rättfärdiga.

Att passionerna/lidandet överstiger lyckan som kommer av detta leverne har heller inte blivit klargjort i texten. Ingen metod för hur ett klargörande skulle gå till står heller ej att finna.

 
Creeper