Nästa generations torrentklient.

Torrentprotokollet klarar sig utan tracker-mjukvara, om man lägger till ett nätverkslager för sökningar, med mera. Så var det i teorin rätt länge, numera även i praktiken.

Torrentklienten Tribler har tagit till vara på de bra sidorna hos torrenttekniken, och skalat bort behovet av en central tracker, Antipiratbyråns främsta rättsliga vapen mot The Pirate Bay.

Livsmedelsverket använder ett knarkigt bildspråk.

Det finns en hemsida utgiven av myndigheter och verk som avser informera kvinnor om förtjänsterna med tillskott av folsyra. Bakgrunden föreställer LSD-visioner och två halvgenomskinliga, glosögda spermier.

SD är fortfarande inte vettiga, trots riksdagsvalet.

Det är vanligt från sverigedemokratiskt håll med argumentet att utlandsfödda är överrepresenterade i kriminalstatistiken och därför inte borde släppts in, ett generellt argument mot den rådande migrationspolitiken (se exempelvis Israel-representanten Ted Ekeroths Twitter). Då sverigedemokraterna i praktisk politik framförallt önskar angripa asyl- och anhöriginvandringen är detta ett intressant argument.

Asylrättigheterna hör till de viktigare verktygen för spridande och upprätthållande av mänskliga rättigheter, genom att erbjuda människor som utsätts för kränkningar av den rätt de åtnjuter i egenskap av människor med den värdighet som tillkommer oss alla hus, hem och socialt liv i ett samhälle där det finns ett bättre skydd av det goda livet än i deras hemländer exporteras indirekt de värderingar vilka är centrala för en allmänmänsklig solidaritet. Det synes otroligt att särskilt många svenskar anser det vara rimligt att sända människor i döden eller till tortyr, krigs- och konfliktdrabbade områden, med mera. Att avvisa utlänningar till sådana förhållanden är i praktiken samma sak som att skicka egna medborgare till dem, eftersom människor kan antagas ha vissa grundläggande värden och rättigheter på grund av sin tillhörighet till mänskligheten som sådan. Det är helt enkelt inte mer okej att slå någon utan svenskt medborgarskap än någon med ett sådant. Anhöriginvandring kan försvaras på ett liknande sätt, Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna (lag i Sverige sedan mitten på nittiotalet, ratificerad redan på femtiotalet) innehåller i artikel 8 ett skydd av privat- och familjelivet. Det hör givetvis till ett gott familjeliv att få sammanbo med sina nära och kära, att uttryckligen förvägra invandrare den möjligen på grund av att de nyligen fått uppehållstillstånd eller medborgarskap innebär givetvis en möjlig kränkning av den rättigheten. Dessa rättigheter önskar sverigedemokraterna tumma på med hänvisning till konstruerade populistiska modeller av ekonomisk art, och så argumentet om brottslighet.

Invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är välkänd och mycket debatterad, Brottsförebyggande rådet och andra instanser menar att den överrisken ligger omkring 2.0 mot infödda svenskar för första generationens invandrare, och 1.5 för andra generationens. Det här tillsammans med utpekande av enskilda fall av invandrarbrott är en viktig och central del av den sverigedemokratiska retoriken i invandringsfrågor.

En annan grupp som är långt mer överrepresenterad är ungdomar. De begår galet många av vålds- och tillgrepsbrotten, är hyfsat oemottaglig för rationella incitament och utgör i största allmänhet ett avsevärt problem för sin omgivning. Se motiveringarna på sidan nitton och framåt i propositionen 2009/10:142, kika också på BRÅ:s rapport om barnbrottslingar. Den här gruppens rättigheter, i vilken utsträckning vill Åkesson med anhang kränka dem?

Vem fan är Jonas Hartelius?

Inspirerad av den här titeln, följer nedan en liten exposé över en allvarlig brist i den svenska rättssäkerheten. Utgångspunkten är en hovrättsdom från 2008, där en påstått sakkunnig person ger en bild av ett dödsknark som varandes mindre farligt än egentligen och bland andra källor tillstyrker felaktig information.

Domen gäller innehav av Bromo-Dragonfly, en man har efter en fällande dom för narkotikabrott blivit av med narkotika och utpressas av kriminella fordringsägare till att förvara vad han tror är narkotika men han vet inte vilken substans han tvingas inneha. Hotet han utsätts för inbegriper kroppsstympning, med mera. För bedömning av den exotiska substansens straffvärde inkallas en man vid namn Jonas Hartelius som uppgiftslämnare, vilken själv anser det finnas en sannolikhet att han är jävig i mål som detta. Han har en fil. kand. och en utländsk MoS-examen, men verkar inte ha någon medicinsk eller psykiatrisk utbildning, däremot har han jobbat med Nils Bejerot under många år. Bejerots bakgrund och livsgärning var starkt präglad av legalförskrivningsförsöket som delvis behandlas här och här, han å sin sida utgick benhårt ifrån att straff och nolltolerans är det enda som biter på missbruk, sysselsättning och social trygghet förekommer överhuvudtaget inte som missbruksfaktorer i hans epidemiologiska teoribildning. Den här ståndpunkten framstår som både Bejerots och Hartelius raison d'etre på opinionsbildarscenen, där Hartelius dessutom jobbar och jobbat för en tendentiös kapitalstark organisation.

Tingsrätten och senare också hovrätten plockade alltså in en fanatisk lobbyist som proffstyckare, vilken själv ansåg att risk för jäv förelåg. I förhör säger Hartelius detta:

"Bromo-Dragonfly (BDF) syntetiserades så sent som 1998, drogen har missbrukats under 7-8 år och blev narkotikaklassad först i år. BDF tillhör samma grupp som LSD, Meskalin, Psilocybin och MDMA vilka tillhör gruppen hallucinogener. Gemensamt för dessa droger är att de framkallar hallucinationer, vanligen synhallucinationer. Han har jämställt BDF med LSD såvitt gäller farlighet. I denna bedömning bör emellertid tydligt markeras att de olika substanserna som inordnats i samma grupp kan variera oerhört i doser som leder till ett tydligt rus."

Inledningsvis inget konstigt. Sedan inleds föredragningen gällande farlighet, och då redovisas kunskapsbristen i all sin pinsamhet. LSD, meskalin och psilocybin kan praktiskt taget inte döda den som använder preparat innehållande dessa substanser. Det förekommer bara inte. MDMA har visat sig riskabelt under vissa omständigheter, då kroppstemperatur och vätskebrist är de riktiga bovarna, men som substans är den inte särskilt mycket kliniskt farlig än sertralin, den verksamma substansen i Zoloft och en del annan antidepressiv massförskriven medicin. Inför rättsväsendet sitter alltså den här karlen och ljuger ihop en historia i linje med sin egen verklighetsfrånvända politiska ideologi, som domstolarna sedan sväljer rakt av. Han lurar i dem att man missbrukstrippar på hundra mikrogram BDF, vilket är gränsvärdet för att överhuvudtaget märka av påverkan för någon som inte har tolerans mot droger som binder till serotoninets autoreceptor. Vilket för oss in på nästa sakfel, grupperingen av MDMA med psykedeliska droger. MDMA orsakar inte synhallucinationer i gängse doser. Det förekommer säkert att synupplevelser förstärks vid mycket stora doser, rapporter därom florerar här och där på Internet, men substansen gör ju det rakt motsatta på en klinisk nivå relativt de andra nämnda substanserna. De binder ju till 5HT-2a, som därmed minskar frisättning av serotonin, MDMA gör precis det motsatta och via en annan mekanism. Det här vet alla farmakologer, men inte den sakkunnige svenska rättsväsendet från tid till annan köper politiska tjänster av. Dessutom, det finns forskningsstudier kring BDF, vetenskapen känner till substansen och det är bara förstockade opinionsbildare som vägrar ta del av det materialet.

Det är mycket talande att Google Scholar inte indexerat en enda peer-review:ad artikel av Jonas Hartelius. Han har antagligen aldrig skrivit någonting vetenskapligt hållbart på området som berörs i förra stycket. Ändå har han större makt än läkemedels- och narkotikaforskare i Sverige. Detta är synnerligen pinsamt för Sverige, som anser att narkotikafrågorna hör till de viktigaste folkhälsoproblemen att lösa (trots att det finns tio gånger så många med alkoholproblem enligt Gerhard Larsson och hans missbruksutredning).

Se också Läkartidningens artikel om substansen, och något av detta. Försök hitta ett enda dokumenterat fall av att någon har dött av LSD.

Kostnaden för ett integritetsskydd som inte fungerar: 8.8 miljoner om året.

Sverige fick i samband med FRA-lagen en domstol som ska pröva ansökningar från FRA om att bedriva signalspaning, http://www.undom.se (en hemsida som varken ser seriös eller färdig ut). Den här domstolen kostar ungefär 740 000 SEK , per månad, alltså ungefär 8.8 miljoner om året.

Vad får vi för det?

Ingen vet, utom de direkt inblandade, en av vilka råkat fundera några gånger extra på sin arbetsgivares verksamhet och vänt sig till media för att nå ut med sina undringar. Lagstiftningen medger visserligen sådana läckor, men det är ändå skäl nog för att granska såväl Undom som FRA och de politiker som tagit fram författningarna som reglerar dessa organisationer.

Gudrun Schyman gör F! förtjänt av fler röster.

Sverigedemokraternas främsta hinder.

En av de viktigaste punkterna i Sverigedemokraternas partiprogram står i strid med diverse lagstadgade skydd av mänskliga fri- och rättigheter, lösningen på vilket enligt deras hemsida lyder någonting i stil med att gällande regeringsform ska förkastas för en version äldre än den nu giltiga från nittonhundrasjuttiofyra. Av hemsidan att döma tror sverigedemokraternas ideologer att det inte finns ytterligare hinder för en ursprungs- eller kulturdiskriminerande politik i asyl- och flyktingfrågor, då varken europakonventionens ratificering i början på femtiotalet eller dess inlemmelse i regeringsformen från nittonhundranittiofyra omnämns. Inte ens en implikationshänvisning, på sådant vis som "mitten av 1970-talet" refererar till regeringsformen, till detta står där att finna.

Antingen vill alltså sverigedemokraterna riva upp såväl den föreliggande grundlagspropositionen som antagligen kommer att antas efter årsskiftet som den gällande regeringsformen och medlemskapet i Europarådet (för vilket krävs stadfästelse av europakonventionen), eller så saknar partiet en verklighetsförankrad politisk vision. Motkulturens presbyt misstänker det senare mer än det förra, vilket stärkes av bristen på motförslag till den grundlagsproposition som röstades igenom i våras och alltså med stor sannolikhet lagstadgas under nästa år från sverigedemokraternas håll. De måste börja jobba om de ska lyckas vinna någon som helst politisk trovärdighet, utan sakliga realpolitiskt solida alternativ till den förvaltningsmiljö de vill rasera framstår partiet mer som en milt efterbliven rättshaverist med en pöbelmobb i ryggen än den gosegris till vänlighetshemvist det uttryckligen önskar uppfattas som.

Ett groteskt hinder ligger alltså framför sverigedemokraterna, de måste få bort gällande grundlagsstadgar, svenskt EU-medlemskap och medlemskapet i Europarådet innan deras föreslagna invandringspolitik överhuvudtaget kan börja tillämpas oavsett hur utstuderad och genomarbetad deras vision i skrift ter sig till innehåll och form. Om Sverige kliver av sina överenskommelser med andra stater om att skydda mänskliga rättigheter i diskrimineringsfrågor kommer det antagligen att slå hårt både mot utrikespolitisk ställning och import-/exportberoende ekonomi. Ingenting av detta omnämns som problem i sverigedemokraternas skuggbudget (PDF), åtgärder som vem som helst kan inse kommer att innebära en himla massa kostnader i förlorade handelsförtjänster och svårigheter med internationella relationer.

I valet om ett par veckor kommer inte sverigedemokraterna att bli till ett problem, oavsett om de kommer in i riksdagen eller ej. Det problem som föreligger och kan anses förknippat med partiet i fråga återfinns någon helt annanstans, nämligen bland de som blint föraktar och avskyr partiets väljare såväl som bland partiets väljarled. Beklämmande är att detta diskuteras i långt mindre utsträckning än TV4:s sändning av sverigedemokraternas vansinnigt löjliga valspurtsvideo, en produktion som antagligen kostat skjortan sett till den samlade partikassan och alltså bekostats av idiotins förkämpar i de sverigedemokratiska gräsrötterna.