Excerpter ur Narkomanen, Sigvard Lindström och Gunnar Eriksson. Utgiven på TERMAC, tryckt 1966 på Vänersborgs boktryckeri.
I det här inlägget följer citering av två kulturpersonligheters dryftande av popmusik och sociala följder av de förhållningssätt till narkotika den påstås sprida. Hur facit bör tolkas och likheterna med senare argumentation mot rockmusik (Allan Rubin har bedrivit sådana dumheter sedan åttiotalet, Nils Bejerot satte krydda på debatten i samma veva som Narkomanen) överlåtes i den här textens fall till läsaren, nästa inlägg delger några dåtida ungdomars tankar om knarket och dess gryende popularitet med några kommentarer.
Sidorna 83-86:
"POP OCH KNARK
Vi träffas i TV:s lunchrum i barackerna vid A 1 och jag är medveten om att mannen på andra sidan bordet gör utmärkta TV-program. Vi pratar om knarkbruket i allmänhet, när han plötsligt säger:
- Du vet väl att Beatles använde LSD under läkarkontroll under den senaste filminspelningen?
Nej, den uppgiften var ny för mig och jag tillät mig tvivla. Sedan dess har den dock återkommit i olika sammanhang.
LSD räknas ännu inte officiellt till de narkotiska preparaten, men har blivit till ett problem i USA, där en del universitet fått LSD-grupper med bland annat självmord som följd.
I Stockholm togs nyligen en 19-årig flicka in på sjukhus efter att under ett LSD-rus ha förstört sin lägenhet.
Men att Beatles använt LSD under läkarkontroll är alltså en oberäknad uppgift, som nu sprids i popkretsar.
Känt och bekräftat också, att trummisen i ett av de övriga engelska pop-banden över huvud taget inte kan spela utan att vara "tänd". Han tänder på ett centralstimulerande preparat.
Min gode vän, TV-producenten berättar:
- Jag var i England i höst och kunde då sitta med på en rad grammofoninspelningar av pop. Man kunde direkt se vilka som knarkade i popgängen och vilka som inte gjorde det. De, som inte knarkade, drack öppet sprit i studion.
Inom svensk pop finns två avskräckande exempel på band som varit i den verkliga toppen, men som sjunkit efter knarkmissbruk.
Dit räknar vi då inte bruket av den relativt oskyldiga haschen, som man visserligen kan tillvänja sig till psykiskt, men inte fysiskt. Och här en för många chockerande uppgift:
- Många av de svenska popbanden går helt eller delvis på hasch. Sprit blir man trött av i en varm och rökig lokal, men haschen ger stimulans.
Haschen har fått sitt verkliga genombrott i Sverige i popsammanhang under hösten 1966. Pop-bandens hasch-rökande har nämligen lett till att först fansen, sedan publiken i sin helhet blivit intresserade.
Jag är ledsen att oroa Hasse Lindblom på Nalen, men såväl där som på Hit House i Stockholm säljs det hasch och ibland Preludin. Inte öppet och inte i stor omfattning, men det säljs.
Det har t.o.m. hänt att tonåringar erbjudits hasch på T-banetåg under gång.
Optimistiskt kan man säga, att hasch är oskyldigt och att det inte ger någon medicinsk tillvänjningseffekt.
Negativt kan man säga, att om hasch bereder vägen så har vi snart en våg av preludinförsäljning i pop-bandens spår. Och då blir det farligt.
Många av de 14, 15, 16, och 17-åringar, som man i dag möter i Stockholms kvartar, började med hasch, och gick sedan över till P-tabletter genom munnen för att snart lösa dessa i vatten och ta dem intravenöst.
Min vän TV-producenten har konstaterat, att en den 15-åringar, som för ett halvår sedan började just med hasch, i dag sprutar i kvartarna.
Eftersom man inte är så noga med hygienen, d.v.s. rengörandet av sprutorna, kan de tråkiga följdverkningarna bli såväl medicinska som sociala.
Gulsoten lurar.
Värst är dock, att pop-publiken i kvartarna kommer i kontakt med de kriminellt belastade pojkar och flickor, som är på rymmen från ungdomsvårdsskolor och som man så ofta träffar just i knarkarkvartarna.
Värsta synen hittills: En 19-årig pojke som hade injicerat sig så mycket, att han måste börja leta nere i foten för att hitta en åder att pumpa i och som fick gå hela vägen upp till en fingertopp i på vänster lillfinger innan han hittade något att sätta sprutan i.
Pop och knark är en farlig kombination, därför att den snabbt sprider narkotikamissbruket över hela landet.
LSD-läget i december månad 1966 är det, att Medi-cinalstyrelsen tvekar om att ställa sig ansvarig för medicinska försök, avsedda att klarlägga LSD:s verkningar.
LSD är inte svårt att framställa och om "svarta pengar" sätts in på projektet och någon samvetslös kemist ställer sig till förfogande, har vi en LSD-våg att vänta under våren 1967.
Författarna till denna bok blir inte förvånade om det blir så."
torsdag 22 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar