Hur hårt straffas du för narkotikabrott, baserat på art och mängd?
Så här ser Borgekes tabell ut:
söndag 10 februari 2013
onsdag 3 oktober 2012
Magnus Callmyr och motkulturens presbyt om knarksnutar på Twitter
Magnus Callmyr har en blogg om missbruk och beroende. Han har kommenterat ett twitterinlägg från kontot @narkotikaroteln, en representation av narkotikapolisernas myndighetsutövning och kontakt med allmänheten. Han ifrågasätter det lämpliga i att poliser moraliserar över att narkotika dryftats i ett populärt televisionsprogram, detta med hänvisning till att det knappast är att romantisera att omvittna en personlig uppskattning av cannabis och till det uppdrag poliskåren ålagts av lagstiftaren.
Det är giltiga poänger och föranleder motkulturens presbyt att kika närmre på twitterkontot ifråga.
Tidigt i kontots flöde finns två lästips, det ena länkar till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och deras artikel om amfetamin och kokain. Det kan noteras att artikeln hävdar att kokain ofta används genom att brukaren andas in den, något som är mycket verklighetsfrämmande. Terminologin är över lag dålig, begrepp som sniffning och snusning används istället för de vanligare beteckningarna snortning respektive insufflering (CAN menar med sniffning vad som oftast kallas boffning eller att boffa, något man inte gör med amfetamin och därför åsyftas sannolikt snortning). Ökad hjärtverksamhet benämns som högre, ökad vakenhet benämns som förstärkt, minskad aptit benämns som sämre, och uttryck som "efter en kort tids användning kan amfetamin och kokain ge upphov till [...] en känsla av välbefinnande". De första exemplen är värderande och därmed osakliga, det citerade är ett faktafel. Det är i praktiken nästan helt säkert att både amfetamin och kokain ger upphov till välbefinnande mycket kort tid efter administrering, det är inte något som eventuellt sker efter en tids användning, det händer omedelbart i samband med intag.
Anmärkningsvärt är också redovisningen av påstådda fysiska effekter korrelerat med relativa dosstorlekar, där det anförs att rodnad och darrningar är symtom på "MYCKET HÖGA DOSER", symtom som är vanliga även för låga doser. Överhuvudtaget är redogörelsen i den delen otydlig och förvirrad, uppdelningen i dosstorlekar är helt meningslös. Påståendet att kroniska användare av amfetamin och kokain inte erhåller något rus utan istället drabbas av lite av varje från psykostillstånd till rastlöshet är även det ljug, ingendera drog hade varit ett samhällsproblem om det var på det viset att en längre tids användning enbart gav upphov till allvarliga biverkningar. I beskrivningen av hur drogerna kan intas anförs att kokain kan intas genom slemhinnorna i analen, slidan och munnen, emedan det för amfetamin anförs att intravenös injektion eller så kallad sniffning är vedertagna administrationsvägar. Det är märkligt med tanke på att amfetamin mycket väl kan intas via vilken slemhinna som helst och med all sannolikhet också går bra att administrera subkutant (en administrationsväg som antagligen inte är rusframkallande för kokain, ändå tas den upp som intagssätt i artikeln).
Det påstås också att amfetamin är vanligt i form av tabletter eller kapslar. För de allra, allra flesta användarna av amfetamin i Sverige är detta käpprätt fel, illegalt amfetamin levereras nästan alltid som ett pulverpreparat. Det förekommer tabletter, främst i form av legalt förskriven Metamina som sedan sålts vidare. I praktiken är det en förhållandevis ovanlig produkt på amfetaminmarknaden i vid bemärkelse. Att kapslar skulle vara möjligt att få tag på i Sverige kan säkert stämma men det är näppeligen vanligt eftersom det i praktiken skulle handla om amerikanska amfetaminpreparat (Adderall och liknande) eller asiatiska illegala preparat som vanligen innehåller metamfetamin och inte vad artikeln behandlar. Det finns mer att angripa i texten men det känns onödigt med tanke på att den uppenbarligen skrivits av en idiot och det är elakt att trakassera dem i onödan.
CAN är en organisation som påstår sig syssla med insamling och förpackning av saklig alkohol- och narkotikainformation och menar sig inte ta ställning i drogpolitiska frågor. Detta är en så pinsam djävla lögn att man baxnar. Dels delar organisationen ut pris för så kallat förebyggande arbete, ett premierande av aktörer som tagit aktiv ställning för en viss drogpolitik, dels delar den ut pris till personer som bedrivit så kallad drogforskning (Fred Nyberg, en fantasifull figur, har fått det), det är fråga om personer som nått forskningsresultat som överenstämmer med bejerotlinjen i svensk drogpolitik. De har också en så kallad mediagranskningsgrupp som betygssätter drogpropaganda av olika slag, även detta ett drogpolitiskt ställningstagande.
Det andra lästipset är hemsidan Drugsmarts så kallade faktasidor. Hemsidan är en filial till CAN som är riktad till ungdomar i skolåldern. Texterna är omarbetade versioner av vad CAN har på sin ordinarie hemsida, de är alltså på samma låga vederhäftighetsnivå men med ett än mer diffust och flummigt språkbruk. Särskilt sticker sådant i ögonen som att Drugsmart för vidare myten om att THC inlagras i fettvävnaderna i kroppen och fortsätter ge psykoaktiva effekter efter att ruset är över, vad nu det skulle innebära. En klargörande och välnotad korrigering kan läsas på Wikipedia.
Knarksnutarna använder även twitterkontot för att marknadsföra sin egen intresseorganisation, SNPF eller Svenska narkotikapolisföreningen. Det är en klubb för knarksnutar som vilar på Nils Bejerots ovetenskapliga hypoteser om hur drogpolitiken bör utformas. På deras litteratursida är det särskilt tydligt, där marknadsförs Carnegieinstitutets uttryckligen politiska skrift om drogers egenskaper och diverse kåserande skrifter från medarbetare. Av intresse är också att i stort sett alla de retweets som kontot gör är av tendentiöst och drogpolitiskt material, bland annat flummig kritik av Högsta Domstolens tillrättavisande av underrätternas tidigare påföljdsbestämning i narkotikamål (den så kallade mefedrondomen, se tidigare inlägg här på Motkultur!).
torsdag 20 september 2012
En granskning av ett dokument
Följande är resultatet av en flytt från chat till epostformat.
Flytten beror delvis av att chatrutan envisas med att repetera att du är offline, vilket sker med en liten obehaglig webbläsarspasm. Den är meningslös och oförskämd, för givetvis ser varenda användare som förstår hur rutan fungerar också statusen hos ett visst konto eller annat i vänstra kolumnen. Grönt för direkt trakasserbart, gult för någorlunda hög trakasserbarhetspotential och så helt urknullad, tömd och tom och skändad innehållslösgrå, all otillgänglighets överordnade signalfärg, på de konton som av ett eller annat skäl inte tillåtits inbjuda till festliga små enradsaforismer med varierande begåvningsgrad. Beroende på vem som sitter och får det där *ryck* 'Personen är offline. De meddelanden du skickar levereras när personen är online' instucket i synfältets gränstrakter, där det normalt är vidrigt hänsynslösa rovdjur eller dyngfulla våldsbenägna män som gör hastiga rörelser, av evolutionen direktkopplat till fight and the better alternative called flight for your life and run to higher procreational capacity than fistbitching with bad influence ever will lead to. Jag tar gärna på mig äran för utvecklingen av denna klassiker inom neurologin till det nyss föregående, från slå eller fly till ett moraliskt och naturligt förtydligande, självklart mer vetenskapligt framtaget än nutida konsensusspråk bland forskare i branschen mäktar med att förmedla. Lite haltande har vi alltså kommit fram till en tilltänkt första förment höjdpunkt, presenterande av nummer ett ur paraden av gammalt ihophackat, ihoppressat bokstavsspån. Närmare bestämt exemplar, tillika stycke, ett.
För att klargöra; googlechattens ryckningar provocerar skiten ur mig genom generande korkad redundans och fula knep inbegripande uråldriga sinnesfunktioner vilka fortfarande är i ett milt hysteriskt men med ständig tillförsel av näring och vätska väloljat tillstånd. Jag saknar Google Wave i anledning (dessa djävla juridiska homoabortuttryck som bara är branschmarkeringar; med anledning av, skriver ju alla förnuftiga svenskvänliga personer, utom språkmakthavarskrået i författningsbranschen) av att den skapelsen hade en rätt mäktig funktion, man kunde spela upp ett dokument som en film eller en upprepning av hur det producerades. Visst vet jag att det finns en klon och ja jag har ett konto där men jag har fyllt det med en massa hemliga saker eftersom jag importerade in Wave-kontot där och raskt fick slut på utrymme eftersom något helsikes ockernomadfolkkultur (bankjudar, säkert, eller guldsäljarzigenare; kanske dammsugarsäljaramerikaner) inte ville vräka på med just den aspekten av tjänsten. För vederbörande saknade kreativitet att ta ut pengar på lotter och spel istället för karusellen, trots att lagringsutrymme inte kostar ett dugg jämfört med typ allt annat i den typen av företag. Mer utrymme, avskeda ut någon oduglig yngling till en välbehövlig nystart och möjlighet till ett bättre liv och casha in den utgiften på lagring. Slutgnällt, för jag är egentligen hemskt glad, och ville bara komma fram till att jag hade gillat om det här dokumentet gick att spela upp i efterhand, tangenttryckning för tangenttryckning.
De periodvisa skoven av dysfunktion yttrar sig nämligen främst som besvär med att redigera uppenbart totalt felaktiga stavningar, användningar av ord och andra regelbundna spetsfundigheter. Då och då bryter det lilla promptdjurets beteendemönster ihop och uppträder som en dålig imitation av sådana där mexikanska (eller åtminstone spanskkoloniala, väl?) hoppande bönors närmast paniska dödsryckningslika (what's up with this spasmaticism; eyyyyy...) (ja, Fonzie missföll sig fram ur en sinnesvrå igen, beklagar) rörelser i samband med, eh, vad som nu utlöser det. Argentinska såpoperor eller tysk pilsnerschlager känns som helt säkra gissningar men det kanske räcker med lite vatten eller oombedd genital beröring (notera tvetydigheten, jag blev förtjust när jag gjorde det och föreställde mig ett samtidigt övergrepp med beröring av bönans snopp eller snippa, och en påtvingad kontakt mellan nästan hela bönans sida och något väldigt mänskligt oregelbundet könsorgan; av något skäl precis vad mitt undermedvetna anser att den krångliga idén om hoppande bönor, som för all del kanske är en filmfiktion eller en epidemibärare som tagit miljoner latinos av daga och därför inte bör uppmärksammas hursomhelst, jfr. utrotningsförsöket mot armenier i Turkiet, judar i Tyskland samt Polen och muslimer på Balkan/Jugoslavienkadavret/Storserbiska imperieriket). Najs, det är tillfredsställande att medvetet knäcka en enkel och välkänd regel, parenteser är onödiga, om man inte vet vad man vill skriva och kan göra det i en egen sats med mindre än totalt osammanhängande resultat, så lämnar man impulsen därhän tills någon annan gång och ger särskilt fan i att motivera/ursäkta (lustigt synonymartade begrepp, inte sant? när någon frågar efter motivering av något begär de alltså underkastelse och ursäktande, tillspetsat) osammanhängandeheten med ett par vulgära, intetsägande bågar. Eller taffliga symboler för stående bågar, ett koncept av tämligen förnufts- och skönhetsfrämmande slag. Kan du komma att tänka på någon känd byggnad där arkitekten använt konstruktionen ( eller konstruktionen ) för att piffa till sin prestation? Inte jag heller. Här kommer så äntligen den försenade lilla premiärbiten från filen theosis.fil, en replik ur ett kort och intensivt svårbegripligt lustspel vi borde flashmobba ett välbesökt torg med någon gång:
Jag ångrar mig, titeln följer och kolonet stannar normkränkande kvar ändå, som en opåkallad tjocktarmsreferens. Med lite tur kan den visa sig passa som anslag till det kommande ändå.
Horstungiana - slaktramsor i vedernoktulians
Litegrann räknar jag med att du kommer att kunna urskilja mina melerande, insprängda kommentarer från själva pjäsen. Det borde inte vara svårt, den är nämligen knappt läsbar utan en omfattande tolkningsapparat som tjuter av belastningen igång under bokstavskonsumtionen. Emedan föregående två meningar är... okej. Det löser sig. Ta det lugnt, som galaxguider brukar meddela åskådarskaran.
”h’llêhs’tradt ab gristrimningallatrastingiens-modulisumnitionaftras, en
sciensmetodik i sjundedastviala retningsreningar.
tvendromol för att med uttrympa grenuli i termissrelatent ersätzlegomani
för retaxtrades.”
Ve, ve, ju-de.
Slastakiosofi presknertisas lämplikt noxfamnande.
Detta är alltså en programförklaring eller något. Har jag klargjort att det här är gammalt ruttet ostfilsmögelinnehåll, en bortglömd dokumentfil från den externa hårddisken som jag råkar veta är en samling starkt sinnespåverkat (magi, mystik och rusmedel, samtidigt var vanligast när det begav sig, gärna med diabolisk eller ålderdomlig karaktär, typ koiné-passningar eller gudskyrkoförakt) material i genren korta nattliga bitar som aldrig fick något sällskap? Välkommen till punkten där den här påfrestningen dessutom blir till ett smygnarcissistiskt jäkla barnhem för begåvningsdubiösa bottenfynd. De flesta av vilka här blir återupplivade efter några års innehållslösgrå (första stycket kan påminna om den färgen, om du hunnit förtränga) dvala. Passningar sker iallafall till gristrimning, alltså skållande av döende fläskdjur av något skäl eller den helt meningslösa verksamheten att klippa av borsten från ett levande svin, eventuellt med en metaforisk läsning möjligt att uttyda som skäggansning på främmande, omoraliska män (man kallar väl inte bekanta för grisar, eller gör man det? i en kollaps till pjäs?), även till en germano-grecofil idé som passerar så långt över mitt huvud just nu att inte ens överljudstransitionen hade nått fram. Ersättningssjuka, vad i helsefyr är det? Kätteri, möjligen.
Insikter kommer alltid sent och tål att tvivlas på, men det skulle inte förvåna mig om det var just hädelse och kätteri som ursprungligen betecknades med denna grekisktyska styggelse. Vidare, innan vi kommer fram till juden i stycket och behöver gå tillbaka fem steg och tjäna nya pengar.
En del pjäs-pies att recitatio viganilii för al et all, håll till peniakt
gode.
Här finns en snopphänvisning iallafall, det är relativt tryggt att finna på under den här exkursionen. Trivialt organ, lättbegripligt och väldigt humoristiskt att se på, särskilt vid adrenerg stimulans och som sinnebild på alla kvinnor i publiken en tänkt liten skinnkorv vid bruk av rampfebersmotmedlet Nakna Publiken-tricket (det funkar inte, jag blir bara störd av alla skavanker jag råkar hitta på eller nå slutsats om vid okulärbesiktning av beklädnadens yttre; gör det grejen för dig, grattis och en vidhängd hälsning om att alla näckarna också har ändalykt du kan provoceras av SÅ TA INTE RISKEN OCH KÖR DEN GREJEN I SKARPT LÄGE; på bibliotek och restauranger är en annan sak) (skavankförtydligande: fettknöl på blygdläpp/förhud, veckiga bukar utav kejsarsnitt/tjocktarmstumörsavlägsnande, igenkännande av pubishårsfärg från WC utanför lokalen varvid lämningarna får ett blekrosa begåvningslöst ansikte istället för bara ensamhet i hemlighuset, grisig lårkaka från innebandyhobby. Et cetera. Undvik att fantisera om hur främlingar brister i hygien, smak, kroppsbeskaffenhet, med mera, köp istället resultatet av att de försökt dölja prestationer eller brister på området när det gäller att stå på scen. Peniakt, rimligen ett stackars bastardiskt resultat av fillefjongar som begått fullskaligt otuktsidkande, alternativt poserat för klassiskt målande bildkonstnär. Se Klimts skisser, exempelvis, gott om akt si och akt så i det materialet. Ävenledes det är ganska grafiskt i sitt skildrande av avklädda människor. Men han är en konstnär och kulturhistorisk makt, jag bara effektsöker längs smakfullhetens insida. Hursomhelst är det ju hålla till godo på peniakt sätt det handlar om, kontext avslöjar ordets adjektiva natur. Alltså har vi återigen förlorat känslan av förståelse inför det och erfar ånyo att en infektion ut-/inbrutit i delsatsen. Tänkte du på ejakulation? Jag behövde associera en bit för det. Stycket anmodar iallafall att pjäsen bör reciteras viganiliskt eller nåt. Jag utgår från att du och jag alltså är tvingade av den själv att förete allmänheten detta, detta verk, detta sammansatta material av bokstäver, detta halkiga.
Traktanal amygdarespiskt protekt, att hårdta ’patacerebrum pederastikt
Första akten är tydligen anförd med fortsatta pubertala banaliteter på kiss-och-bajs-humor-nivå. Åtminstone får någon unge en släng av sleven den här gången. Referensen till 'patafysikalisk hjärnkapacitet är åtminstone tydlig och 'patafysiken finns dessutom på riktigt, vilket är mer än man kan säga om en del av följande citering.
1 Kloselogoi vraka bland urluminiseptism efterhatade trevniler, 2 tal nurmalei
kostat krelenn som knivsat rinan fadsermanol, 3 gemilapt rudaten sisrespiofar
kligaste leptuk gatill sem.
Tervasianus Flekitramnia, Skuksvalger, s.227
Hittar du den boken gör jag vad skändligt som helst du kan hitta på bara för att understryka det vansinniga och orimliga i saken. Grecofili igen, dessutom med efterhat instucket i startbanan. Härnäst kommer äntligen en riktig replik. Pröva att läsa den högt och ståtligt med en högtravande kroppshållning för att se hur den ter sig i teaterdräkt.
Frenologie antidoktrios: ”Gruppvåldtagna stackars Vishetskärlek, philosophia
genomskändad av legion patris äkkelesia.”
En man som betecknas med titel går alltså sorgebananer över att kyrkan blivit till en självrättfärdig, korrupt, global affärsverksamhet och att detta är i riktigt olagligt förhållande till vissa fina och önskvärda saker, nämligen argumentationsskicklighet. För inte fan är filosofi som rörelse, idéströmning, något annat än övertygelsekraftens godtycke? Däremot som religion, som kontemplationssystem, som sinnesförädlande liten hobby, en utmärkt sanningssökare. Förträffligt fin att dra till med så här i en öppningsreplik också, titelsnubben sopar till med den rackiga grundvalen för all konsensus om kunskap och dess förvaltande som om det vore för säkerhets skull på något sätt. En skrevspark på katolikerna och åkallande av fett korrekt vetande. Pow. Härnäst? Antagligen ett antiklimax, jag har inte kikat efter än.
Menstrumilia hagiomania: ”Selbstklartoffel!”
Åh fy fan, könsgrejerna fortsätter tydligen envetet mala på. Här med en klatschig affirmation vidhängd och lite skavande. Vadå klar? Vadå... aha, selbstklar, självk-l-ar. Författarknöl på det. Jojo. Klockan är rätt mycket så jag singlade slant innan affirmationstransitionen och åthutades av Erisatan, Iblisjibril och några andra missfoster om att tanka näring, vätska och vad slantsinglingen verkligen beslutade om. Mensigheten helighetssjuk, vad i hela friden är det en symbol för? Jag trodde att det skulle lösa sig om jag köpte tid med en irrelevant skildring av något utanför texten (DET FINNS INGET UTANFÖR TEXTEN -- Derrida; jo, på riktigt, kolla upp det). Förhoppningsvis är hon snäll och det blir inte ett passionsdrama mellan motdoktorgrejen och periodblödningssaken. Det vore nog provocerande på många sätt.
Frenologie antedoktrios: ”Oris ratio, potentiellt den fulaste av vanställda
horungar kyrkopapporna tvingade Ords-spåren på Jorden att krysta ut.”
Så kommer det plötsligt en uppmaning att yttra någonting som är begripligt. Väntade du dig äktenskap mellan frenologen och heliggalningen, djupt symboliskt skildrat i vulgariteters skiljande av pöbelagnar från själsaristokratvetet (Meister Eckhart var det nog som renodlade idén om själen som aristokratisk eller en aristokrat; det senare skoj ur materialismens penningdyrkartidevarv, en konstruktion som är falsk, aristokrati, och så sade nån gammal knäppismystikerpelle att själen var aristokrat, och det stämmer ju för den finns inte på riktigt precis som aristokrati annat än som ond olönsam diktatur, och diktatur är inte aristokrati för det är avskaffat, det vet alla; en utsvävande omstart)? Enkla människor fäster intresset vid hor och snusk och pressande i skrevregionen och stannar där, den högre stående nöjer sig inte med ytan utan ser till att tränga in under den, en klassisk äktenskapsnattsvåldtäkt med allt det vanliga. Morgongåva/brudprislapp, kall lokal, knölig halmmadrass, råvävda lakan, förståndshandikappade tjänstehjon som skiter i revolution till förmån för voyerism och illa dold linjeavel sinsemellan. Antagligen sitter det en fågel och släpper en delvis vitfärgad pöl med en sak i som kvitto på att den håller sig till förväntad artspecifik kosthållning, på fönsterbrädet.
Okej då, att det finns ett fönster i anslutning till den ohyggligt trubbiga föreningen går inte att utläsa ur texten, det medger jag. Fjäderfäts obekväma spillningsspridning har iallafall med krystningen att göra på samma analogiska vis som Ords-spåren via Jesu bud om att man och kvinna lyckligtvis också är skapta till man och kvinna och får äktenskapa så mycket de gitter utan att andra får påtvinga dem skilsmässa, en lite hemkokt tolkning av den grekiska grundtexten jag drar mig till minnes, med mindre än att Gud slänger ned en trådsåg och separerar de tu som skapts som de skapts avspeglar avgrundsdjupet hos kyrkofädernas förökningsbeteendeanknutna neuroser, upphovet till skilsmässoförbud, omgiftesförbud, celibattvång för alla verkligt pålitliga människor (dvs oetiskt karriärskapabla män med ställning inom kyrkans hierarki och påstådd kanal hela vägen till Kristus & Co.). Kyrkopapporna alltså. Fast jag hängde inte riktigt med där, det verkar som om sanningen råkade slira till lite oväntat. Som en viltkrasch med moped i rationalitetsperspektiv, en lite störig örfil sett från det mer förlåtande TV 3-nyheter-hållet (tjabba, tjena, hej, godkväll, ha det bra, va, ses; om du minns Hipp Hipp eller någon annan sådan där serie där det var en återkommande, repetitiv sketch som man inte kan låta bli att artighetsskratta åt när den fyller ut tomrum nu igen under tittandet).
Menstrumilia hagiomania: ”Via negitiva!”
Ja just det, nu minns jag att honrollen också är en deppig surkuk, precis som den banalt vulgäre ickedoktorstypen. Bakvägen! eller, Vägen bakifrån! eller, Motvägen!, eller nåt. Det är oklart, alldeles för lite kontext. Som en snus nån snärtat upp i ett gympasalsombytesrum inpyrt med oset av övergrepp, ångest och utnyttjande. Ser man bara svulsten och det sannolikt cancerogena plastinnertaket blir tolkningsoperationen ungefär så säker som man kan anta att Karl XVI Gustaf är inför ett riktigt, riktigt kriminellt förslag bestyckat med undertoner av att personalexekution utgör ett kritiskt moment.
Negativt som fan, en velig Dyslexikungen som inte ens har kört frimurareloppet tills målgång, på väg in i mordkomplott och inget annat sammanhang. Där ska man tydligen anlägga sin väg, vilket väl jag kan få ha gjort nu? Det var en tunn replik och jag känner att det är sent nu att pröva den med hög, tillgjord röst.
Frenologie antidoktrios: ”Orgiaserpentrikalistik från Urtid.
En sophiolog presenterade de.”
En ryskortodox kättarfigur som presenteras av något slags knullormslära uppkommen spontant i kvantvakuum och allmän tristess. Najs. Han lär ju ha rätt god koll på hur allting började, dessutom med särskild kompetens i frågor om gudomlig kvinnlighet tillgänglig som extrapoäng till visdomsstaten här på Jorden.
Menstrumilia hagiomania: ”Ett Postulat, att binda dom alla: Ett, och endast
Ett!”
Vadå?! Är det blödarkärringen? Varför Tolkien-passusen, ska barn höra detta?
(Ja, vi bör recitera det här för barnöron och observera eventuella effekter.)
Frenologie antidoktrios: ”Selbstklartoffel.”
Som den blå töntanden i Disney-Aladdin sade: han går att lära. För det var väl perioderskan som utstötte det förra gången? Det måste det nästan ha varit, symmetrin i den underliggande medvetande- och idéström som detta förlustspel sammansatt skulle annars uteblivit med störande resultat. Vet du förresten att den riktiga Aladdin var ett veritabelt djävla latmasksas som bara förstör för alla andra, har en fruktansvärt vidrig ande han inte förtjänar och som är hans övermäktiga kränkningsnäve i vått och torrt ondskapande i oskyldiga människors liv? Han snattar prinsessan efter att hon gift sig med en konkurrent till honom, precis innan konksnubben gör en klassisk perser and just gets it over with med ett pubertalt antal rörelser. Aladdins motfigur tas alltså med sin bröllopssäng, prinsessan han har älskat sedan barnsben och diverse lakan till fattig-Aladdins skabbställe hos hans morsa. Där knölar en grotesk andevarelse ned honom i dasset och gör hans rygg stel med en isande andedräkt. Och närvaro, han skrämmer fast snubben med nyllet fyllt av mänskodynga. Aladdin hotar sedan prinsessan, som inte heter Jasmine utan Bader-ul-Budur eller så, med ett svärd och sin närvaro i hennes bädd att hon grinar genom hela natten och hela nästa dag, på morgonen av vilken anden släpar tillbaka de nygifta men ännu inte sexade tu till palatset för att, eh, ja, det är oklart hur Aladdin resonerade, men ett as man vill hugga ned med en yxa var han iallafall. Tusen och en natt, berättelsen spänner över kanske fyra nätter av att Sheherazade ljuger sig blå av rädsla för sitt liv och för att bara behöva utstå regelbundna våldtäkter istället. Skön antologi, du borde läsa den. "Selbstklartoffel!" hoppas jag att du sade då, det var vad jag bäddade för.
Menstrumilia hagiomania: ”Perspekt perplexiat hominem!”
Det är säkert ett slags utstött foster, det där. Nästa.
Frenologie antidoktrios: ”Under, prisas av Hume när det förekommer trovärdigt.
Kanske kan det kallas för humanisk humemani.”
Men herregud. Eller, wällkômmên têll fêskegôtlabôrg, där det faller sig naturligt att påminna om att Hume, den berömde filosofen, trodde på mirakel och sedan totalkvadda det med en halv ordvits som är bortkastad även för att den inte är i ett sammanhang som medger för den att uppfattas som en avsiktlig ordvits utan möjligen som ett defekt tänkande hos läsaren varvid en förolämpande liten jävul framträder med hån, häckel och en löjligt oanvändbar treudd. Även det frånstötande antiklimaktiskt. Påminner om det där parbildningsdokusåpepilotprojektet där 'vanligt folk' satt i stora hjärtan och blev tilldelade glesbygdsrester och låtsades bli festliga till mods för att en tredjedel av svenska folket satt och ömsom skämdes, ömsom roades av deras inspelade, förevigade, uppträdande.
Menstrumilia hagiomania: ”Ack, ve.
Negerslav.”
Äntligen någonting ordentligt och manligt utrustat och oerhörd räckvidd även med apostlahästar. Att flickebarnet i denna rafflande saga om eposkosmos och fula småpåvar med pojksmak kommenterar negerslaven med negativa termer känns väntat, lite som att en karriär inom elitfriidrott garanterat innebär så mycket plåga att psykotraumana för de flesta aldrig går över; de håller på med att kroppsprestera maniskt under resten av livet för att bänga bort känslan av att vara ett meningslöst, värdelöst kräk om man inte skiter i att muskelvävnad korroderar bort och nociceptiska nerver överaktiveras så att vanlig mänska hade dött av chocken utan bara öser på ett tag till. Forska lite i det. Typ börja med Dokument Inifrån, Medaljens pris, på SVTPlay. Kolla sedan upp hur gamla atlethjältar lever efter karriären, se om du hittar någon som inte sliter hund för att bedöva den inre rösten som gör HUNDRA OS-GULD TILL DET SJÄLVKLARA MÅLET. Den där som uppstått av att vuxna sagt KÄMPAKÄMPAKÄMPAFÖRFANTAINUDÅKÄMPA hela tiden, oavsett hur illa det gjort den som faktiskt idrottar, under lejonparten av uppväxten och inskolningen i karriärvägens särskilda, avskärmade miljö. Ett knäckt ben är en baggis och tidsrunkande är allt. Bradley Wiggins tog OS-guld i snabbcykling på ganska kort sträcka häromdagen, så kallat tempolopp på 4,4 mil. Han vann tourdefrancespektaklet också. Efter att ha tagit guldet i LONDONOS, fyra mil av kontinuerligt hejande fans som skriker ut sin bisarra men allvarliga kärlek till hans hysteriska trampande och snoppavdomnande sätespiedestal, blir det presskonferens. Direkt efter att han gått i mål viftade han bara bort reportrarna som rann till. Alla hade ju inte gått i mål, trodde kommentatorn. Sen, världen tittar honom i ansiktet och vill höra hur han skildrar denna oerhörda prestation. 52,5 blås i snitt utan att ha en klunga som avlastar fartvinden; femtio minuter ensampressande mot en sirapsvägg av kylande djävla motstånd.
Imponerande.
Hur man än ser på det, en helsikes bedrift att utföra med kroppskraft, ett uttag på säkert fyra-sextusen kilokalorier under loppet, beroende på vad han väger. Vad säger han då? Uppgivet, att det är nog toppen på hans karriär. Bassetledset konstaterar han sin enkelbiljett tillbaka till ett liv av ingenting annat än att misslyckas med att ta guldet på Londons gator igen. Avrundar med att säga att vodka tonic bedövar lite. Jag har sällan sett något så ledsamt, så sorgset. Journalistpacket fattar såklart inget annat än 'jeh, I won, it was hard, but I hung in there and won' eller variant därpå. I och för sig har proffsidrottare en benägenhet att stanna på en fyraårings analytiska nivå när det gäller förhandenvarande eller nyss avklarade idrottshändelser, skrämmande i sin nakna brist på vuxen mänsklighet, moget självbestämmande och egenmäktighet i beslutet att vara där som utövare-deltagare. Eugenik, där kultur och intellektuell prestationsförmåga undanröjs för ett renodlande av primatsläktets vinthundar och köttsårsdiggande terrierkatastrofer. Hitler hade varit stolt över svensk idrott. Mengele hade velat kartlägga den.
Frenologie antidoktrios: ”Är är, så är det.
Summa Theologica för Dummies: pentagramologi att studera till tids ände.”
Från deprimerande utblickar mot verkligheten, till en grisful anglicism. Den gör nästan ont, alltså. Dessutom i något slags ohövligt köttslig förening med romersk-katolska kyrkans chefsteologs främsta verk, en koloss som förklarar tamigfan allting som den gamle inåtvände gubben kunde fantisera fram. Det berömda avgörandet av hur många änglar som kan samsas på en nålknapp återfinns i detta styrdokument för äkkelesia och svulsterna på dess åldriga, torrt ådriga kropp. En antites till Rigshospitalets lillebror, den utmärglade snabbväxaren, här istället en uppsvullen och föga storleksvariabel enväldesmakt med ett riktigt kinkigt humör. Femman återkommer ofta i Aquinos Summa. Oftast utan närmre förklaring, men det var hans grej. Vanligen utgick han ifrån en bisarr ståndpunkt som underförstått skulle representera en meningsmotståndare till honom själv, eller så kände han för att börja med en självklarhet och avverka samma indirekt påstått förekommande meningsmotståndare en efter en genom att drömma ihop argument mot självklarheten. Ett ganska jobbigt författargrepp i längden; tänk dig, tusen sidor av att en tjurig snubbe sitter och lägger dåliga resonemang i munnen på ej namngivna andra teologer för att förhäva sin egen förträfflighet som skildrare av världens och Guds sanna natur. Viktigt i vilket bland annat är hur änglar står och vilken ytutsträckning det har i rummet. Dessutom kan han säga 'det var inte min ståndpunkt, utan ett konstruerat motargument jag våldtagit tillbaka till de forna israeliternas domartid' och slippa stå för sin förhastade första slutsats, om han skulle vilja. Verkar det här som rent guld för påven att slå mynt av? Det är det också. Kardinalerna bröstar och brölar sig över vad som var Aquino och vad som var hans Mållgan i Summan och äldstemannen kan sälja korgossars hemska berättelser och sina egna kärleksfulla avsikter till en hel mänsklighet av auktoritetsdyrkare och maniska begabbare av ett eller annat i identitetsbildande syfte (jag hatar negrer alltså är jag någon, ungefär; jag avfärdar katoliker som korkade teister, alltså är jag någon; du fattar). Fint. Tack Thomas den analretentive från Aquino.
Det fanns en annan Thomas som var fin och hade några lärjungar som skrev en bok och satte hans namn på den också, den boken heter Imitatio Christi och hör till de verkliga pärlorna i kristen mystik. Treenighet, två kön, pentagramologiskt.
Menstrumilia hagiomania: ”Struktulatri, inramat antilogiat!”
En riktigt tafflig ordbildning i centrum där. Resten verkar liksom beskaffat just för att framhäva denna avvikelse i replikens ström, eller flöde om man så föredrager ålderdomligen grammatikstridigt. En två betygsenheter av maximalt två komma fem ytterligare totalt. Hur många är det? Hur skulle du angripa problemet? Jag har känt begär efter en banan och nu hämtat den, fast i min tillförsikt om att sockertillskottet kommer att bekräfta min hypotes om att 1*(2x)+(2,5x)=y har många lösningar och att man behöver kverulera för att någon av variablerna ska vara fem för att algebrapatiensen ska gå ut och ta hatt och käpp med sig i en liten vänligt tillbakalutad stepp. Struktulatriskt förhållningssätt till ett inadekvat underlag, problembeskrivningen bjuder inte motstånd och med en standardutformning av åtkomliga handlingssätt som saknar täckning på flerdimensionella grafprojektioners mer eller mindre transcendenta, åtminstone abstrakta, lilla partaj i några av de mer krävande våningsplanen i förnuftshandelsskrapan. En antilogiatisk väg att gå, erkänsla av det faktiska och fuskande ur ansvaret för dess hantering.
Frenologie antidoktrios: ”Konststart, alma praxis magna, pistologin.
Ohelgligt skola den förenas med belg-öl vid den utersta tidens period till
trappistpistologi, munkbrygd styckar text till grafdelar och blandar med
rostbröd från basileia ouranis, himmel Himmler! Eukaristial trosföda, skottord
ante ratio för Ordet i pantostas.”
Den här svadan gav jag en vän en påträngande liten säljpitch för över MSN tidigare. Genrekoherens är för fegisar, jag går all in och satsar allt på att ingen läser ända hit, åtminstone inte med en hyfsad mdömesförmåga i behåll:
vännen says: That makes very little sense if any.
I say: Hårt genomarbetat, baserat på en sinnesfängslad idé i sig snarare än den språkligt utformade tanke den utan ett mycket, mycket stimulerat hjärnkontor. Som tappar drivningen av idén för att associationer konkurrerar ut tankens utformning av den och medger ett frenetiskt idisslande under, säg, tio till trettio minuter på ett sådant där svårgenomträngligt litet replikerande från en diffus rollfigur. Det finns faktiskt mening bakom den där svenskfientliga boxningsmatchen med konventionella och allmänt accepterade språknormer, och en viss brist på respekt för läsarna. Eukaristial trosföda, samtidigt gudstjänstligt religiositetsbränsle och underklädesmatande i församlingsmöte. Skottord, ett ord som dyker upp vid vissa tidpunkter i historien där Logos (Kristus Jesus enligt Johannesevangeliet) av temat kan antas spela en viss betydelse för tolkningsoperationen. Ante ratio, mot förnuftet, eller snarare mot att (jag) förnuftar; latinet har ganska svåröversättliga egenskaper. Sedan återkommer Logos som Ordet igen och då inte som tillfällig händelse utan som alltillstånd, pan- betyder all på grekiska och -stas (jämför med kristen teologisk lingo, hypostas) som tillstånd eller form.
Det där om skottord är lite långsökt och bör kanske revideras till en spekulation om att Jesus faktiskt var republikan och gillade handeldvapen mer än allt annat, varför grinandet på korset som han liksom väntat på i miljarder år plötsligt blir begripligare än om man antar att han diggade idén om att reduceras från sig själv till ett magert judiskt offerdjur i labbarna på en ganska godtycklig ockupationsmakt, ivrigt påhejad av dåtida högersionister och närliggande ockerjuderi med påstådd historisk skuld, såväl framtida (Hamas, Iran) som passerad (jepp, Adolf och igen, spelar också ut hatpredikanten numero uno: Luther). Men om han egentligen bara var en linjeavlad glesbygdsstrykare som gillade revolvrar, gevär, onaturlig tuttsvulstighet, resonemangsmisstag i viktiga frågor och så pudelns kärna, en egen bil. Eller det äkta outlawalternativet, båge. Hog. Motorcykel. Det var därför Jesus tog så hårt på att glida in i Jerusalem på den där stackars åsnan eller mulan eller vad det var. Vroom-vroom, smygröt han lite för sig själv och låtsades styra ekipaget med handtagen på huvudet, vilt spretande med läderinpackade fötter framåt. Att hans första kanaliserande av herren guds jättemagiska rymdsaftskraft skedde på en barbecuefest med litet syskonbröllop i öknen, nämligen att han kirrade skönt rödtjut till allihopa efter att ha tillrättavisat sin morsa genom att först vägra och säga åt henne att 'käft, kärring!' men sen göra massor av vin iallafall. För sliddjuren ska ju hållas på plats och ges mening genom ett kontinuerligt odlande av bukparasiter i dem. Jesus föregick inte så mycket med exempel på den punkten, eventuellt en republikansk censur av sedelöst snusk och sex och hemskt, ett tidigt klargörande av att bara krig och kristen nationalism och ett ständigt ökande flöde av vapen är lämpligt att föda samhället i stort med. Knullerits tekniska bitar löser de väl själva, likt får och andra mindre begåvade typer av amerikaner, och bäst är om inte några maktflöden sätts in i den relationsformen som sätter kukarnas herravälde på spel och inte heller något fantasifullt och föga barnalstrande såsom sodomi, peroral genitalieadministration, icke-heterosexuella relationsformer eller sådana svåra fenomen som transsexualism verkar vara. Jesus lär ju ha lagt märke till en och annan groda med helt störda saker för sig, typ glider omkring med titsen flängande i paradisregnskog och saknar karlar, så råkar den hitta en kvarglömd spermatofor eller något sådant bakverksaktigt namngivet och spenderar närmsta tiden med att bli den karlakarl hon ville nuppa järnet med i fabelns inledning helt och fullt med alla maskulina karakteristika och dessutom ett grymt effektivt utnyttjande av kvinnogrodeöverskottets möjligheter till såväl en armé av avkomma som ett förnedrande väljande och vrakande bland åmande uppvakterskor. Jodå. Det lär Jesus ha tittat närmre på.
Menstrumilia hagiomania: ”Armen! Genom tarmen!”
Helt riktigt. Tiden har kommit för att tacka deltagarna för omsorgsfull medverkan i denna säregna art av gudstjänst, skriftsdissektion och hyfsat planlöst fördunklande av än det ena, än det andra, i enhetlighet med den eristiska traditionen samt kättarsysslan som underhållning och formgivningsideologi.
Om det föregående är korrläst? Nä, inte mer än någon rad tillbaka under pågående skrivande. Det gör nog inget, trösklarna sitter med all sannolikhet inte i felstavningar utan i interpunktionsmisshandel och att de semantiska trenderna nog är diffusa rätt igenom.
Jag är övertygad om att texten inte är hälsovådlig att hantera.
Utslaget ur luften i onådens sträckta årtal,
motkulturens presbyt
Flytten beror delvis av att chatrutan envisas med att repetera att du är offline, vilket sker med en liten obehaglig webbläsarspasm. Den är meningslös och oförskämd, för givetvis ser varenda användare som förstår hur rutan fungerar också statusen hos ett visst konto eller annat i vänstra kolumnen. Grönt för direkt trakasserbart, gult för någorlunda hög trakasserbarhetspotential och så helt urknullad, tömd och tom och skändad innehållslösgrå, all otillgänglighets överordnade signalfärg, på de konton som av ett eller annat skäl inte tillåtits inbjuda till festliga små enradsaforismer med varierande begåvningsgrad. Beroende på vem som sitter och får det där *ryck* 'Personen är offline. De meddelanden du skickar levereras när personen är online' instucket i synfältets gränstrakter, där det normalt är vidrigt hänsynslösa rovdjur eller dyngfulla våldsbenägna män som gör hastiga rörelser, av evolutionen direktkopplat till fight and the better alternative called flight for your life and run to higher procreational capacity than fistbitching with bad influence ever will lead to. Jag tar gärna på mig äran för utvecklingen av denna klassiker inom neurologin till det nyss föregående, från slå eller fly till ett moraliskt och naturligt förtydligande, självklart mer vetenskapligt framtaget än nutida konsensusspråk bland forskare i branschen mäktar med att förmedla. Lite haltande har vi alltså kommit fram till en tilltänkt första förment höjdpunkt, presenterande av nummer ett ur paraden av gammalt ihophackat, ihoppressat bokstavsspån. Närmare bestämt exemplar, tillika stycke, ett.
För att klargöra; googlechattens ryckningar provocerar skiten ur mig genom generande korkad redundans och fula knep inbegripande uråldriga sinnesfunktioner vilka fortfarande är i ett milt hysteriskt men med ständig tillförsel av näring och vätska väloljat tillstånd. Jag saknar Google Wave i anledning (dessa djävla juridiska homoabortuttryck som bara är branschmarkeringar; med anledning av, skriver ju alla förnuftiga svenskvänliga personer, utom språkmakthavarskrået i författningsbranschen) av att den skapelsen hade en rätt mäktig funktion, man kunde spela upp ett dokument som en film eller en upprepning av hur det producerades. Visst vet jag att det finns en klon och ja jag har ett konto där men jag har fyllt det med en massa hemliga saker eftersom jag importerade in Wave-kontot där och raskt fick slut på utrymme eftersom något helsikes ockernomadfolkkultur (bankjudar, säkert, eller guldsäljarzigenare; kanske dammsugarsäljaramerikaner) inte ville vräka på med just den aspekten av tjänsten. För vederbörande saknade kreativitet att ta ut pengar på lotter och spel istället för karusellen, trots att lagringsutrymme inte kostar ett dugg jämfört med typ allt annat i den typen av företag. Mer utrymme, avskeda ut någon oduglig yngling till en välbehövlig nystart och möjlighet till ett bättre liv och casha in den utgiften på lagring. Slutgnällt, för jag är egentligen hemskt glad, och ville bara komma fram till att jag hade gillat om det här dokumentet gick att spela upp i efterhand, tangenttryckning för tangenttryckning.
De periodvisa skoven av dysfunktion yttrar sig nämligen främst som besvär med att redigera uppenbart totalt felaktiga stavningar, användningar av ord och andra regelbundna spetsfundigheter. Då och då bryter det lilla promptdjurets beteendemönster ihop och uppträder som en dålig imitation av sådana där mexikanska (eller åtminstone spanskkoloniala, väl?) hoppande bönors närmast paniska dödsryckningslika (what's up with this spasmaticism; eyyyyy...) (ja, Fonzie missföll sig fram ur en sinnesvrå igen, beklagar) rörelser i samband med, eh, vad som nu utlöser det. Argentinska såpoperor eller tysk pilsnerschlager känns som helt säkra gissningar men det kanske räcker med lite vatten eller oombedd genital beröring (notera tvetydigheten, jag blev förtjust när jag gjorde det och föreställde mig ett samtidigt övergrepp med beröring av bönans snopp eller snippa, och en påtvingad kontakt mellan nästan hela bönans sida och något väldigt mänskligt oregelbundet könsorgan; av något skäl precis vad mitt undermedvetna anser att den krångliga idén om hoppande bönor, som för all del kanske är en filmfiktion eller en epidemibärare som tagit miljoner latinos av daga och därför inte bör uppmärksammas hursomhelst, jfr. utrotningsförsöket mot armenier i Turkiet, judar i Tyskland samt Polen och muslimer på Balkan/Jugoslavienkadavret/Storserbiska imperieriket). Najs, det är tillfredsställande att medvetet knäcka en enkel och välkänd regel, parenteser är onödiga, om man inte vet vad man vill skriva och kan göra det i en egen sats med mindre än totalt osammanhängande resultat, så lämnar man impulsen därhän tills någon annan gång och ger särskilt fan i att motivera/ursäkta (lustigt synonymartade begrepp, inte sant? när någon frågar efter motivering av något begär de alltså underkastelse och ursäktande, tillspetsat) osammanhängandeheten med ett par vulgära, intetsägande bågar. Eller taffliga symboler för stående bågar, ett koncept av tämligen förnufts- och skönhetsfrämmande slag. Kan du komma att tänka på någon känd byggnad där arkitekten använt konstruktionen ( eller konstruktionen ) för att piffa till sin prestation? Inte jag heller. Här kommer så äntligen den försenade lilla premiärbiten från filen theosis.fil, en replik ur ett kort och intensivt svårbegripligt lustspel vi borde flashmobba ett välbesökt torg med någon gång:
Jag ångrar mig, titeln följer och kolonet stannar normkränkande kvar ändå, som en opåkallad tjocktarmsreferens. Med lite tur kan den visa sig passa som anslag till det kommande ändå.
Horstungiana - slaktramsor i vedernoktulians
Litegrann räknar jag med att du kommer att kunna urskilja mina melerande, insprängda kommentarer från själva pjäsen. Det borde inte vara svårt, den är nämligen knappt läsbar utan en omfattande tolkningsapparat som tjuter av belastningen igång under bokstavskonsumtionen. Emedan föregående två meningar är... okej. Det löser sig. Ta det lugnt, som galaxguider brukar meddela åskådarskaran.
”h’llêhs’tradt ab gristrimningallatrastingiens-modulisumnitionaftras, en
sciensmetodik i sjundedastviala retningsreningar.
tvendromol för att med uttrympa grenuli i termissrelatent ersätzlegomani
för retaxtrades.”
Ve, ve, ju-de.
Slastakiosofi presknertisas lämplikt noxfamnande.
Detta är alltså en programförklaring eller något. Har jag klargjort att det här är gammalt ruttet ostfilsmögelinnehåll, en bortglömd dokumentfil från den externa hårddisken som jag råkar veta är en samling starkt sinnespåverkat (magi, mystik och rusmedel, samtidigt var vanligast när det begav sig, gärna med diabolisk eller ålderdomlig karaktär, typ koiné-passningar eller gudskyrkoförakt) material i genren korta nattliga bitar som aldrig fick något sällskap? Välkommen till punkten där den här påfrestningen dessutom blir till ett smygnarcissistiskt jäkla barnhem för begåvningsdubiösa bottenfynd. De flesta av vilka här blir återupplivade efter några års innehållslösgrå (första stycket kan påminna om den färgen, om du hunnit förtränga) dvala. Passningar sker iallafall till gristrimning, alltså skållande av döende fläskdjur av något skäl eller den helt meningslösa verksamheten att klippa av borsten från ett levande svin, eventuellt med en metaforisk läsning möjligt att uttyda som skäggansning på främmande, omoraliska män (man kallar väl inte bekanta för grisar, eller gör man det? i en kollaps till pjäs?), även till en germano-grecofil idé som passerar så långt över mitt huvud just nu att inte ens överljudstransitionen hade nått fram. Ersättningssjuka, vad i helsefyr är det? Kätteri, möjligen.
Insikter kommer alltid sent och tål att tvivlas på, men det skulle inte förvåna mig om det var just hädelse och kätteri som ursprungligen betecknades med denna grekisktyska styggelse. Vidare, innan vi kommer fram till juden i stycket och behöver gå tillbaka fem steg och tjäna nya pengar.
En del pjäs-pies att recitatio viganilii för al et all, håll till peniakt
gode.
Här finns en snopphänvisning iallafall, det är relativt tryggt att finna på under den här exkursionen. Trivialt organ, lättbegripligt och väldigt humoristiskt att se på, särskilt vid adrenerg stimulans och som sinnebild på alla kvinnor i publiken en tänkt liten skinnkorv vid bruk av rampfebersmotmedlet Nakna Publiken-tricket (det funkar inte, jag blir bara störd av alla skavanker jag råkar hitta på eller nå slutsats om vid okulärbesiktning av beklädnadens yttre; gör det grejen för dig, grattis och en vidhängd hälsning om att alla näckarna också har ändalykt du kan provoceras av SÅ TA INTE RISKEN OCH KÖR DEN GREJEN I SKARPT LÄGE; på bibliotek och restauranger är en annan sak) (skavankförtydligande: fettknöl på blygdläpp/förhud, veckiga bukar utav kejsarsnitt/tjocktarmstumörsavlägsnande, igenkännande av pubishårsfärg från WC utanför lokalen varvid lämningarna får ett blekrosa begåvningslöst ansikte istället för bara ensamhet i hemlighuset, grisig lårkaka från innebandyhobby. Et cetera. Undvik att fantisera om hur främlingar brister i hygien, smak, kroppsbeskaffenhet, med mera, köp istället resultatet av att de försökt dölja prestationer eller brister på området när det gäller att stå på scen. Peniakt, rimligen ett stackars bastardiskt resultat av fillefjongar som begått fullskaligt otuktsidkande, alternativt poserat för klassiskt målande bildkonstnär. Se Klimts skisser, exempelvis, gott om akt si och akt så i det materialet. Ävenledes det är ganska grafiskt i sitt skildrande av avklädda människor. Men han är en konstnär och kulturhistorisk makt, jag bara effektsöker längs smakfullhetens insida. Hursomhelst är det ju hålla till godo på peniakt sätt det handlar om, kontext avslöjar ordets adjektiva natur. Alltså har vi återigen förlorat känslan av förståelse inför det och erfar ånyo att en infektion ut-/inbrutit i delsatsen. Tänkte du på ejakulation? Jag behövde associera en bit för det. Stycket anmodar iallafall att pjäsen bör reciteras viganiliskt eller nåt. Jag utgår från att du och jag alltså är tvingade av den själv att förete allmänheten detta, detta verk, detta sammansatta material av bokstäver, detta halkiga.
Traktanal amygdarespiskt protekt, att hårdta ’patacerebrum pederastikt
Första akten är tydligen anförd med fortsatta pubertala banaliteter på kiss-och-bajs-humor-nivå. Åtminstone får någon unge en släng av sleven den här gången. Referensen till 'patafysikalisk hjärnkapacitet är åtminstone tydlig och 'patafysiken finns dessutom på riktigt, vilket är mer än man kan säga om en del av följande citering.
1 Kloselogoi vraka bland urluminiseptism efterhatade trevniler, 2 tal nurmalei
kostat krelenn som knivsat rinan fadsermanol, 3 gemilapt rudaten sisrespiofar
kligaste leptuk gatill sem.
Tervasianus Flekitramnia, Skuksvalger, s.227
Hittar du den boken gör jag vad skändligt som helst du kan hitta på bara för att understryka det vansinniga och orimliga i saken. Grecofili igen, dessutom med efterhat instucket i startbanan. Härnäst kommer äntligen en riktig replik. Pröva att läsa den högt och ståtligt med en högtravande kroppshållning för att se hur den ter sig i teaterdräkt.
Frenologie antidoktrios: ”Gruppvåldtagna stackars Vishetskärlek, philosophia
genomskändad av legion patris äkkelesia.”
En man som betecknas med titel går alltså sorgebananer över att kyrkan blivit till en självrättfärdig, korrupt, global affärsverksamhet och att detta är i riktigt olagligt förhållande till vissa fina och önskvärda saker, nämligen argumentationsskicklighet. För inte fan är filosofi som rörelse, idéströmning, något annat än övertygelsekraftens godtycke? Däremot som religion, som kontemplationssystem, som sinnesförädlande liten hobby, en utmärkt sanningssökare. Förträffligt fin att dra till med så här i en öppningsreplik också, titelsnubben sopar till med den rackiga grundvalen för all konsensus om kunskap och dess förvaltande som om det vore för säkerhets skull på något sätt. En skrevspark på katolikerna och åkallande av fett korrekt vetande. Pow. Härnäst? Antagligen ett antiklimax, jag har inte kikat efter än.
Menstrumilia hagiomania: ”Selbstklartoffel!”
Åh fy fan, könsgrejerna fortsätter tydligen envetet mala på. Här med en klatschig affirmation vidhängd och lite skavande. Vadå klar? Vadå... aha, selbstklar, självk-l-ar. Författarknöl på det. Jojo. Klockan är rätt mycket så jag singlade slant innan affirmationstransitionen och åthutades av Erisatan, Iblisjibril och några andra missfoster om att tanka näring, vätska och vad slantsinglingen verkligen beslutade om. Mensigheten helighetssjuk, vad i hela friden är det en symbol för? Jag trodde att det skulle lösa sig om jag köpte tid med en irrelevant skildring av något utanför texten (DET FINNS INGET UTANFÖR TEXTEN -- Derrida; jo, på riktigt, kolla upp det). Förhoppningsvis är hon snäll och det blir inte ett passionsdrama mellan motdoktorgrejen och periodblödningssaken. Det vore nog provocerande på många sätt.
Frenologie antedoktrios: ”Oris ratio, potentiellt den fulaste av vanställda
horungar kyrkopapporna tvingade Ords-spåren på Jorden att krysta ut.”
Så kommer det plötsligt en uppmaning att yttra någonting som är begripligt. Väntade du dig äktenskap mellan frenologen och heliggalningen, djupt symboliskt skildrat i vulgariteters skiljande av pöbelagnar från själsaristokratvetet (Meister Eckhart var det nog som renodlade idén om själen som aristokratisk eller en aristokrat; det senare skoj ur materialismens penningdyrkartidevarv, en konstruktion som är falsk, aristokrati, och så sade nån gammal knäppismystikerpelle att själen var aristokrat, och det stämmer ju för den finns inte på riktigt precis som aristokrati annat än som ond olönsam diktatur, och diktatur är inte aristokrati för det är avskaffat, det vet alla; en utsvävande omstart)? Enkla människor fäster intresset vid hor och snusk och pressande i skrevregionen och stannar där, den högre stående nöjer sig inte med ytan utan ser till att tränga in under den, en klassisk äktenskapsnattsvåldtäkt med allt det vanliga. Morgongåva/brudprislapp, kall lokal, knölig halmmadrass, råvävda lakan, förståndshandikappade tjänstehjon som skiter i revolution till förmån för voyerism och illa dold linjeavel sinsemellan. Antagligen sitter det en fågel och släpper en delvis vitfärgad pöl med en sak i som kvitto på att den håller sig till förväntad artspecifik kosthållning, på fönsterbrädet.
Okej då, att det finns ett fönster i anslutning till den ohyggligt trubbiga föreningen går inte att utläsa ur texten, det medger jag. Fjäderfäts obekväma spillningsspridning har iallafall med krystningen att göra på samma analogiska vis som Ords-spåren via Jesu bud om att man och kvinna lyckligtvis också är skapta till man och kvinna och får äktenskapa så mycket de gitter utan att andra får påtvinga dem skilsmässa, en lite hemkokt tolkning av den grekiska grundtexten jag drar mig till minnes, med mindre än att Gud slänger ned en trådsåg och separerar de tu som skapts som de skapts avspeglar avgrundsdjupet hos kyrkofädernas förökningsbeteendeanknutna neuroser, upphovet till skilsmässoförbud, omgiftesförbud, celibattvång för alla verkligt pålitliga människor (dvs oetiskt karriärskapabla män med ställning inom kyrkans hierarki och påstådd kanal hela vägen till Kristus & Co.). Kyrkopapporna alltså. Fast jag hängde inte riktigt med där, det verkar som om sanningen råkade slira till lite oväntat. Som en viltkrasch med moped i rationalitetsperspektiv, en lite störig örfil sett från det mer förlåtande TV 3-nyheter-hållet (tjabba, tjena, hej, godkväll, ha det bra, va, ses; om du minns Hipp Hipp eller någon annan sådan där serie där det var en återkommande, repetitiv sketch som man inte kan låta bli att artighetsskratta åt när den fyller ut tomrum nu igen under tittandet).
Menstrumilia hagiomania: ”Via negitiva!”
Ja just det, nu minns jag att honrollen också är en deppig surkuk, precis som den banalt vulgäre ickedoktorstypen. Bakvägen! eller, Vägen bakifrån! eller, Motvägen!, eller nåt. Det är oklart, alldeles för lite kontext. Som en snus nån snärtat upp i ett gympasalsombytesrum inpyrt med oset av övergrepp, ångest och utnyttjande. Ser man bara svulsten och det sannolikt cancerogena plastinnertaket blir tolkningsoperationen ungefär så säker som man kan anta att Karl XVI Gustaf är inför ett riktigt, riktigt kriminellt förslag bestyckat med undertoner av att personalexekution utgör ett kritiskt moment.
Negativt som fan, en velig Dyslexikungen som inte ens har kört frimurareloppet tills målgång, på väg in i mordkomplott och inget annat sammanhang. Där ska man tydligen anlägga sin väg, vilket väl jag kan få ha gjort nu? Det var en tunn replik och jag känner att det är sent nu att pröva den med hög, tillgjord röst.
Frenologie antidoktrios: ”Orgiaserpentrikalistik från Urtid.
En sophiolog presenterade de.”
En ryskortodox kättarfigur som presenteras av något slags knullormslära uppkommen spontant i kvantvakuum och allmän tristess. Najs. Han lär ju ha rätt god koll på hur allting började, dessutom med särskild kompetens i frågor om gudomlig kvinnlighet tillgänglig som extrapoäng till visdomsstaten här på Jorden.
Menstrumilia hagiomania: ”Ett Postulat, att binda dom alla: Ett, och endast
Ett!”
Vadå?! Är det blödarkärringen? Varför Tolkien-passusen, ska barn höra detta?
(Ja, vi bör recitera det här för barnöron och observera eventuella effekter.)
Frenologie antidoktrios: ”Selbstklartoffel.”
Som den blå töntanden i Disney-Aladdin sade: han går att lära. För det var väl perioderskan som utstötte det förra gången? Det måste det nästan ha varit, symmetrin i den underliggande medvetande- och idéström som detta förlustspel sammansatt skulle annars uteblivit med störande resultat. Vet du förresten att den riktiga Aladdin var ett veritabelt djävla latmasksas som bara förstör för alla andra, har en fruktansvärt vidrig ande han inte förtjänar och som är hans övermäktiga kränkningsnäve i vått och torrt ondskapande i oskyldiga människors liv? Han snattar prinsessan efter att hon gift sig med en konkurrent till honom, precis innan konksnubben gör en klassisk perser and just gets it over with med ett pubertalt antal rörelser. Aladdins motfigur tas alltså med sin bröllopssäng, prinsessan han har älskat sedan barnsben och diverse lakan till fattig-Aladdins skabbställe hos hans morsa. Där knölar en grotesk andevarelse ned honom i dasset och gör hans rygg stel med en isande andedräkt. Och närvaro, han skrämmer fast snubben med nyllet fyllt av mänskodynga. Aladdin hotar sedan prinsessan, som inte heter Jasmine utan Bader-ul-Budur eller så, med ett svärd och sin närvaro i hennes bädd att hon grinar genom hela natten och hela nästa dag, på morgonen av vilken anden släpar tillbaka de nygifta men ännu inte sexade tu till palatset för att, eh, ja, det är oklart hur Aladdin resonerade, men ett as man vill hugga ned med en yxa var han iallafall. Tusen och en natt, berättelsen spänner över kanske fyra nätter av att Sheherazade ljuger sig blå av rädsla för sitt liv och för att bara behöva utstå regelbundna våldtäkter istället. Skön antologi, du borde läsa den. "Selbstklartoffel!" hoppas jag att du sade då, det var vad jag bäddade för.
Menstrumilia hagiomania: ”Perspekt perplexiat hominem!”
Det är säkert ett slags utstött foster, det där. Nästa.
Frenologie antidoktrios: ”Under, prisas av Hume när det förekommer trovärdigt.
Kanske kan det kallas för humanisk humemani.”
Men herregud. Eller, wällkômmên têll fêskegôtlabôrg, där det faller sig naturligt att påminna om att Hume, den berömde filosofen, trodde på mirakel och sedan totalkvadda det med en halv ordvits som är bortkastad även för att den inte är i ett sammanhang som medger för den att uppfattas som en avsiktlig ordvits utan möjligen som ett defekt tänkande hos läsaren varvid en förolämpande liten jävul framträder med hån, häckel och en löjligt oanvändbar treudd. Även det frånstötande antiklimaktiskt. Påminner om det där parbildningsdokusåpepilotprojektet där 'vanligt folk' satt i stora hjärtan och blev tilldelade glesbygdsrester och låtsades bli festliga till mods för att en tredjedel av svenska folket satt och ömsom skämdes, ömsom roades av deras inspelade, förevigade, uppträdande.
Menstrumilia hagiomania: ”Ack, ve.
Negerslav.”
Äntligen någonting ordentligt och manligt utrustat och oerhörd räckvidd även med apostlahästar. Att flickebarnet i denna rafflande saga om eposkosmos och fula småpåvar med pojksmak kommenterar negerslaven med negativa termer känns väntat, lite som att en karriär inom elitfriidrott garanterat innebär så mycket plåga att psykotraumana för de flesta aldrig går över; de håller på med att kroppsprestera maniskt under resten av livet för att bänga bort känslan av att vara ett meningslöst, värdelöst kräk om man inte skiter i att muskelvävnad korroderar bort och nociceptiska nerver överaktiveras så att vanlig mänska hade dött av chocken utan bara öser på ett tag till. Forska lite i det. Typ börja med Dokument Inifrån, Medaljens pris, på SVTPlay. Kolla sedan upp hur gamla atlethjältar lever efter karriären, se om du hittar någon som inte sliter hund för att bedöva den inre rösten som gör HUNDRA OS-GULD TILL DET SJÄLVKLARA MÅLET. Den där som uppstått av att vuxna sagt KÄMPAKÄMPAKÄMPAFÖRFANTAINUDÅKÄMPA hela tiden, oavsett hur illa det gjort den som faktiskt idrottar, under lejonparten av uppväxten och inskolningen i karriärvägens särskilda, avskärmade miljö. Ett knäckt ben är en baggis och tidsrunkande är allt. Bradley Wiggins tog OS-guld i snabbcykling på ganska kort sträcka häromdagen, så kallat tempolopp på 4,4 mil. Han vann tourdefrancespektaklet också. Efter att ha tagit guldet i LONDONOS, fyra mil av kontinuerligt hejande fans som skriker ut sin bisarra men allvarliga kärlek till hans hysteriska trampande och snoppavdomnande sätespiedestal, blir det presskonferens. Direkt efter att han gått i mål viftade han bara bort reportrarna som rann till. Alla hade ju inte gått i mål, trodde kommentatorn. Sen, världen tittar honom i ansiktet och vill höra hur han skildrar denna oerhörda prestation. 52,5 blås i snitt utan att ha en klunga som avlastar fartvinden; femtio minuter ensampressande mot en sirapsvägg av kylande djävla motstånd.
Imponerande.
Hur man än ser på det, en helsikes bedrift att utföra med kroppskraft, ett uttag på säkert fyra-sextusen kilokalorier under loppet, beroende på vad han väger. Vad säger han då? Uppgivet, att det är nog toppen på hans karriär. Bassetledset konstaterar han sin enkelbiljett tillbaka till ett liv av ingenting annat än att misslyckas med att ta guldet på Londons gator igen. Avrundar med att säga att vodka tonic bedövar lite. Jag har sällan sett något så ledsamt, så sorgset. Journalistpacket fattar såklart inget annat än 'jeh, I won, it was hard, but I hung in there and won' eller variant därpå. I och för sig har proffsidrottare en benägenhet att stanna på en fyraårings analytiska nivå när det gäller förhandenvarande eller nyss avklarade idrottshändelser, skrämmande i sin nakna brist på vuxen mänsklighet, moget självbestämmande och egenmäktighet i beslutet att vara där som utövare-deltagare. Eugenik, där kultur och intellektuell prestationsförmåga undanröjs för ett renodlande av primatsläktets vinthundar och köttsårsdiggande terrierkatastrofer. Hitler hade varit stolt över svensk idrott. Mengele hade velat kartlägga den.
Frenologie antidoktrios: ”Är är, så är det.
Summa Theologica för Dummies: pentagramologi att studera till tids ände.”
Från deprimerande utblickar mot verkligheten, till en grisful anglicism. Den gör nästan ont, alltså. Dessutom i något slags ohövligt köttslig förening med romersk-katolska kyrkans chefsteologs främsta verk, en koloss som förklarar tamigfan allting som den gamle inåtvände gubben kunde fantisera fram. Det berömda avgörandet av hur många änglar som kan samsas på en nålknapp återfinns i detta styrdokument för äkkelesia och svulsterna på dess åldriga, torrt ådriga kropp. En antites till Rigshospitalets lillebror, den utmärglade snabbväxaren, här istället en uppsvullen och föga storleksvariabel enväldesmakt med ett riktigt kinkigt humör. Femman återkommer ofta i Aquinos Summa. Oftast utan närmre förklaring, men det var hans grej. Vanligen utgick han ifrån en bisarr ståndpunkt som underförstått skulle representera en meningsmotståndare till honom själv, eller så kände han för att börja med en självklarhet och avverka samma indirekt påstått förekommande meningsmotståndare en efter en genom att drömma ihop argument mot självklarheten. Ett ganska jobbigt författargrepp i längden; tänk dig, tusen sidor av att en tjurig snubbe sitter och lägger dåliga resonemang i munnen på ej namngivna andra teologer för att förhäva sin egen förträfflighet som skildrare av världens och Guds sanna natur. Viktigt i vilket bland annat är hur änglar står och vilken ytutsträckning det har i rummet. Dessutom kan han säga 'det var inte min ståndpunkt, utan ett konstruerat motargument jag våldtagit tillbaka till de forna israeliternas domartid' och slippa stå för sin förhastade första slutsats, om han skulle vilja. Verkar det här som rent guld för påven att slå mynt av? Det är det också. Kardinalerna bröstar och brölar sig över vad som var Aquino och vad som var hans Mållgan i Summan och äldstemannen kan sälja korgossars hemska berättelser och sina egna kärleksfulla avsikter till en hel mänsklighet av auktoritetsdyrkare och maniska begabbare av ett eller annat i identitetsbildande syfte (jag hatar negrer alltså är jag någon, ungefär; jag avfärdar katoliker som korkade teister, alltså är jag någon; du fattar). Fint. Tack Thomas den analretentive från Aquino.
Det fanns en annan Thomas som var fin och hade några lärjungar som skrev en bok och satte hans namn på den också, den boken heter Imitatio Christi och hör till de verkliga pärlorna i kristen mystik. Treenighet, två kön, pentagramologiskt.
Menstrumilia hagiomania: ”Struktulatri, inramat antilogiat!”
En riktigt tafflig ordbildning i centrum där. Resten verkar liksom beskaffat just för att framhäva denna avvikelse i replikens ström, eller flöde om man så föredrager ålderdomligen grammatikstridigt. En två betygsenheter av maximalt två komma fem ytterligare totalt. Hur många är det? Hur skulle du angripa problemet? Jag har känt begär efter en banan och nu hämtat den, fast i min tillförsikt om att sockertillskottet kommer att bekräfta min hypotes om att 1*(2x)+(2,5x)=y har många lösningar och att man behöver kverulera för att någon av variablerna ska vara fem för att algebrapatiensen ska gå ut och ta hatt och käpp med sig i en liten vänligt tillbakalutad stepp. Struktulatriskt förhållningssätt till ett inadekvat underlag, problembeskrivningen bjuder inte motstånd och med en standardutformning av åtkomliga handlingssätt som saknar täckning på flerdimensionella grafprojektioners mer eller mindre transcendenta, åtminstone abstrakta, lilla partaj i några av de mer krävande våningsplanen i förnuftshandelsskrapan. En antilogiatisk väg att gå, erkänsla av det faktiska och fuskande ur ansvaret för dess hantering.
Frenologie antidoktrios: ”Konststart, alma praxis magna, pistologin.
Ohelgligt skola den förenas med belg-öl vid den utersta tidens period till
trappistpistologi, munkbrygd styckar text till grafdelar och blandar med
rostbröd från basileia ouranis, himmel Himmler! Eukaristial trosföda, skottord
ante ratio för Ordet i pantostas.”
Den här svadan gav jag en vän en påträngande liten säljpitch för över MSN tidigare. Genrekoherens är för fegisar, jag går all in och satsar allt på att ingen läser ända hit, åtminstone inte med en hyfsad mdömesförmåga i behåll:
vännen says: That makes very little sense if any.
I say: Hårt genomarbetat, baserat på en sinnesfängslad idé i sig snarare än den språkligt utformade tanke den utan ett mycket, mycket stimulerat hjärnkontor. Som tappar drivningen av idén för att associationer konkurrerar ut tankens utformning av den och medger ett frenetiskt idisslande under, säg, tio till trettio minuter på ett sådant där svårgenomträngligt litet replikerande från en diffus rollfigur. Det finns faktiskt mening bakom den där svenskfientliga boxningsmatchen med konventionella och allmänt accepterade språknormer, och en viss brist på respekt för läsarna. Eukaristial trosföda, samtidigt gudstjänstligt religiositetsbränsle och underklädesmatande i församlingsmöte. Skottord, ett ord som dyker upp vid vissa tidpunkter i historien där Logos (Kristus Jesus enligt Johannesevangeliet) av temat kan antas spela en viss betydelse för tolkningsoperationen. Ante ratio, mot förnuftet, eller snarare mot att (jag) förnuftar; latinet har ganska svåröversättliga egenskaper. Sedan återkommer Logos som Ordet igen och då inte som tillfällig händelse utan som alltillstånd, pan- betyder all på grekiska och -stas (jämför med kristen teologisk lingo, hypostas) som tillstånd eller form.
Det där om skottord är lite långsökt och bör kanske revideras till en spekulation om att Jesus faktiskt var republikan och gillade handeldvapen mer än allt annat, varför grinandet på korset som han liksom väntat på i miljarder år plötsligt blir begripligare än om man antar att han diggade idén om att reduceras från sig själv till ett magert judiskt offerdjur i labbarna på en ganska godtycklig ockupationsmakt, ivrigt påhejad av dåtida högersionister och närliggande ockerjuderi med påstådd historisk skuld, såväl framtida (Hamas, Iran) som passerad (jepp, Adolf och igen, spelar också ut hatpredikanten numero uno: Luther). Men om han egentligen bara var en linjeavlad glesbygdsstrykare som gillade revolvrar, gevär, onaturlig tuttsvulstighet, resonemangsmisstag i viktiga frågor och så pudelns kärna, en egen bil. Eller det äkta outlawalternativet, båge. Hog. Motorcykel. Det var därför Jesus tog så hårt på att glida in i Jerusalem på den där stackars åsnan eller mulan eller vad det var. Vroom-vroom, smygröt han lite för sig själv och låtsades styra ekipaget med handtagen på huvudet, vilt spretande med läderinpackade fötter framåt. Att hans första kanaliserande av herren guds jättemagiska rymdsaftskraft skedde på en barbecuefest med litet syskonbröllop i öknen, nämligen att han kirrade skönt rödtjut till allihopa efter att ha tillrättavisat sin morsa genom att först vägra och säga åt henne att 'käft, kärring!' men sen göra massor av vin iallafall. För sliddjuren ska ju hållas på plats och ges mening genom ett kontinuerligt odlande av bukparasiter i dem. Jesus föregick inte så mycket med exempel på den punkten, eventuellt en republikansk censur av sedelöst snusk och sex och hemskt, ett tidigt klargörande av att bara krig och kristen nationalism och ett ständigt ökande flöde av vapen är lämpligt att föda samhället i stort med. Knullerits tekniska bitar löser de väl själva, likt får och andra mindre begåvade typer av amerikaner, och bäst är om inte några maktflöden sätts in i den relationsformen som sätter kukarnas herravälde på spel och inte heller något fantasifullt och föga barnalstrande såsom sodomi, peroral genitalieadministration, icke-heterosexuella relationsformer eller sådana svåra fenomen som transsexualism verkar vara. Jesus lär ju ha lagt märke till en och annan groda med helt störda saker för sig, typ glider omkring med titsen flängande i paradisregnskog och saknar karlar, så råkar den hitta en kvarglömd spermatofor eller något sådant bakverksaktigt namngivet och spenderar närmsta tiden med att bli den karlakarl hon ville nuppa järnet med i fabelns inledning helt och fullt med alla maskulina karakteristika och dessutom ett grymt effektivt utnyttjande av kvinnogrodeöverskottets möjligheter till såväl en armé av avkomma som ett förnedrande väljande och vrakande bland åmande uppvakterskor. Jodå. Det lär Jesus ha tittat närmre på.
Menstrumilia hagiomania: ”Armen! Genom tarmen!”
Helt riktigt. Tiden har kommit för att tacka deltagarna för omsorgsfull medverkan i denna säregna art av gudstjänst, skriftsdissektion och hyfsat planlöst fördunklande av än det ena, än det andra, i enhetlighet med den eristiska traditionen samt kättarsysslan som underhållning och formgivningsideologi.
Om det föregående är korrläst? Nä, inte mer än någon rad tillbaka under pågående skrivande. Det gör nog inget, trösklarna sitter med all sannolikhet inte i felstavningar utan i interpunktionsmisshandel och att de semantiska trenderna nog är diffusa rätt igenom.
Jag är övertygad om att texten inte är hälsovådlig att hantera.
Utslaget ur luften i onådens sträckta årtal,
motkulturens presbyt
Mefedrondomen ett och två; vad har hänt? Del 1
Sommaren 2011 levererade Högsta Domstolen en riktig skräll. Efter ett par decennier av tabelldömande i narkotikamål bestämde justitieråden att det fick vara nog.
Domen fick fort namnet 'mefedrondomen' och den har beteckningen NJA 2011 s. 357 på juridiska. Den markerar för underrätterna att de måste sluta utdöma straff för narkotikabrott baserat på art respektive mängd narkotika ensamt. Tidigare var det vanligt att domstolarna började med att kolla vad för knark det var fråga om i ett mål och sedan mäta upp hur mycket fängelse just den mängd knark som det var fråga om borde vara värd med hänsyn till tidigare rättspraxis. I praktiken blev det ett slags tabelldömande, där man helt enkelt kollade upp knark och mängd och fick fram straffets omfattning, oberoende av omständigheterna i övrigt.
HD menade att det är ett rättsstridigt sätt att döma i narkotikamål. I det specifika fallet hade två personer fraktat och handlat med kilovis av mefedron, tingsrätten dömde dem till sex års fängelse vardera. Hovrätten skärpte straffen oerhört, till fjorton års fängelse vardera. När HD behandlade fallet togs särskilt fasta på varför personerna hade förvärvat narkotikan och att de avsåg försörja intresset i personligt bruk av den, bland några andra faktorer. Dessa återkommer vi till i senare artiklar i den här serien, då riksåklagarens tolkning av prejudikatet enligt en artikel i Svensk Juristtidning kommer att ges särskild uppmärksamhet.
Det synes tämligen självklart att sådana faktorer som ett eget bruk eller missbruk av narkotika är väsentligt för hur straffvärt ett narkotikabrott är. Vad rättssystemet ska göra när det bevisats att en person har begått ett brott är att utdöma ett straff som ligger inom den skala lagen föreskriver och motsvarar hur klandervärd gärningen är. I praktiken innebär det att den sätts i relation till andra liknande gärningar och hur rättssystemet bestraffat dem. En person som begår narkotikabrott av upplevt nödtvång, för att slippa abstinens eller för att trygga sin försörjning genom narkotikaförsäljning har begått ett annorlunda narkotikabrott än den person som på ett affärsmässigt sätt och utan egna missbruksproblem eller sociala hinder avseende försörjning, &c., begår narkotikabrott.
Det är helt enkelt mer klandervärt att affärsmässigt utnyttja andra människors drogintresse för sin egen ekonomiska förkovran än att kapitalisera på samma drogintresse för att man själv är påverkad av drogers lockelser och risker. Detta kom inte tidigare till uttryck i påföljdsbestämningen i narkotikamål i sådan utsträckning narkotikastraffrättens förarbeten och prejudikat, samt 3 § narkotikastrafflagen om vad som ska anses utgöra grovt narkotikabrott, föreskriver. Tabelldömandet var alltså på sätt och vis olagligt och HD tillrättavisade underrätterna i tämligen skarpa ordalag.
Man bör också fästa sig vid justitierådet Borgekes tillägg för egen del om avgörandets betydelse. Han är en av författarna till den bok som innehåller tabellerna som tidigare ofta låg till grund för påföljdsbestämningen i narkotikamål. I tillägget gör han klart att det inte är förenligt med gällande rätt att använda tabellerna som tidigare skett. Borgeke förtydligar också vissa hänsyn som domstolarna måste börja ta vid fastställande av straff för narkotikabrott, bland annat att det är främmande för det svenska rättssystemet att inte vinnlägga sig om att ha stora marginaler i straffskalan när man fastställer straff. Det innebär att domstolarna ska vara återhållsamma med att utdöma straff i övre delen av straffskalan annat än vid ytterligt grova brott. Detta är självklart; eftersom straffet ska återspegla hur klandervärd en gärning är blir det orimligt att straffa en narkotikabrottsling efter vilken art och mängd narkotika vederbörande befattat sig med. Med ökande mängd hamnar man mycket fort i övre delen av straffskalan, särskilt för vissa typer av narkotika (heroin, ecstasy och liknande). I sig är det inte särskilt stor skillnad mellan att befatta sig med ett eller fem kilo mefedron, vad man gör med det eller i vilken typ av verksamhet man hanterar det är långt viktigare etiska och juridiska faktorer.
Justitierådet konstaterar också att man bör ifrågasätta tidigare rättspraxis i fråga om narkotikastraff. Som exempel nämns GHB och flunitrazepam, två droger som varit förenade med väldigt strängt straffansvar på grund av att de till art räknats till en viss tabellgrupp. Det är ett tema som återfinns i domskälen i mefedrondomen, bland annat hänvisas till den forskningsstudie som publicerades i The Lancet och graderade tjugo drogers samhällsfarlighet (länk till referat i The Economist), och återkommer i ett antal senare domar.
För HD var inte klara i och med mefedrondomen ett, under hösten 2011 och våren 2012 publicerades flera klargörande domar som berör påföljdsbestämning i narkotikamål. Projektet är omfattande och inbegriper bland annat strafflättnad för innehav på grund av eget bruk och fastställande av att organiserad affärsmässig narkotikahandel ska straffas mycket hårt. Utvecklingen är mycket intressant och det finns en mängd saker att spekulera i. Till dessa hör hur kriminella nätverk kommer att hantera förändringarna, de kommer att vara betjänta av att ha droganvändare på riskfyllda positioner i langarleden bland annat.
Givetvis har Jonas Hartelius gått i taket över den här utvecklingen. I praktiken har domstolsväsendet återtagit makten över påföljdsbestämningen i narkotikamål från åklagarsidan, som är den part i narkotikamål som brukar dra in Hartelius och hans gelikar för att avge utlåtanden om vilken strafftabell som bort användas. In your fucking face, skulle man vilja utbrista.
onsdag 12 september 2012
Erik Almqvist vet inte riktigt vad han påstår
Erik Almqvist säger att den nya tidningen som ska startas, Samtiden - Fri opinion, inte kommer att drivas av sverigedemokraterna.
JAG TROR ATT HAN LJUGER. Så tänkte motkulturens presbyt när vederbörande läste det och gjorde därför en slagning i ett bolagsregister. Där framgår vilka som sitter i styrelsen.
Det första man bör reagera över är att Per Åke Björklund har rätt att ensam teckna firman. Vem är han, liksom? Det är lite oklart men han är extern VD i den sverigedemokratiska partitoppens egna parti, Blåsippan AB. Vad det är för bolag verkar inte helt tydligt, antagligen är det en handel med partiprodukter och dylikt som försiggår genom det. Det är bara småpengar i kassan vad det än håller på med så det är väl inte så viktigt.
Hur som helst, han är inte yrkessverigedemokrat vad det verkar.
Styrelsens ordförande, däremot, är Christoffer Dulny. Sverigedemokraternas politiske samordnare. Högt höns, alltså.
Med som ordinarie ledamot är också Paula Bieler. Vemede? Jo, hon är en kvinna som gått på affärsidén att ta risiga bilder på unga kvinnor som ligger på speglar. Tvärtemot vad man kan tro är det alltså inte uteslutande tonåringar som sväljer det erbjudandet. Hon är också en framträdande gestalt inom SD-kvinnor och åkte på vrålstryk i senaste valet av förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, sverigedemokraternas ungdomsförbund. Man kan notera det intressanta i att hon gick till det valet på att SDU á la Kasselstrand varit uppkäftigt mot moderpartiet i den offentliga debatten, intressant eftersom hon nu glider runt SDU och klämmer sig in med den politiske samordnaren och moderpartiets politiske sekreterare i riksdagen.
Den senare heter Oscar Sjöstedt och är alltså också ett högt höns. De är de ordinarie ledamöterna.
Eric Myrin råkar också vara med på ett hörn. Han är sverigedemokraternas pressekreterare. Han är alltså ett högt höns. När media ringer och undrar vad fan som är grejen med Interasistmen.se:s senaste scoop är det han som vet besked och representerar alla sverigedemokrater. När det ska ut information om partiets senaste utspel eller pudel är det han som är boss över hur det ska se ut.
Så, Erik Almqvist. Ljuger du eller förstår du inte innebörden av ordet 'driva'?
JAG TROR ATT HAN LJUGER. Så tänkte motkulturens presbyt när vederbörande läste det och gjorde därför en slagning i ett bolagsregister. Där framgår vilka som sitter i styrelsen.
Det första man bör reagera över är att Per Åke Björklund har rätt att ensam teckna firman. Vem är han, liksom? Det är lite oklart men han är extern VD i den sverigedemokratiska partitoppens egna parti, Blåsippan AB. Vad det är för bolag verkar inte helt tydligt, antagligen är det en handel med partiprodukter och dylikt som försiggår genom det. Det är bara småpengar i kassan vad det än håller på med så det är väl inte så viktigt.
Hur som helst, han är inte yrkessverigedemokrat vad det verkar.
Styrelsens ordförande, däremot, är Christoffer Dulny. Sverigedemokraternas politiske samordnare. Högt höns, alltså.
Med som ordinarie ledamot är också Paula Bieler. Vemede? Jo, hon är en kvinna som gått på affärsidén att ta risiga bilder på unga kvinnor som ligger på speglar. Tvärtemot vad man kan tro är det alltså inte uteslutande tonåringar som sväljer det erbjudandet. Hon är också en framträdande gestalt inom SD-kvinnor och åkte på vrålstryk i senaste valet av förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, sverigedemokraternas ungdomsförbund. Man kan notera det intressanta i att hon gick till det valet på att SDU á la Kasselstrand varit uppkäftigt mot moderpartiet i den offentliga debatten, intressant eftersom hon nu glider runt SDU och klämmer sig in med den politiske samordnaren och moderpartiets politiske sekreterare i riksdagen.
Den senare heter Oscar Sjöstedt och är alltså också ett högt höns. De är de ordinarie ledamöterna.
Eric Myrin råkar också vara med på ett hörn. Han är sverigedemokraternas pressekreterare. Han är alltså ett högt höns. När media ringer och undrar vad fan som är grejen med Interasistmen.se:s senaste scoop är det han som vet besked och representerar alla sverigedemokrater. När det ska ut information om partiets senaste utspel eller pudel är det han som är boss över hur det ska se ut.
Så, Erik Almqvist. Ljuger du eller förstår du inte innebörden av ordet 'driva'?
lördag 5 maj 2012
Man får känna sig hedrad av finbesöken
| motkultur.blogspot.com | 2012-03-15 16:02:35 - Rikspolisstyrelsen |
| motkultur.blogspot.com | 2012-03-01 15:07:06 - Åklagarmyndigheten |
| motkultur.blogspot.com | 2012-02-14 11:28:03 - Domstolsverket |
Och kan också ställa sig frågan, vad i hela friden har Rikspolisstyrelsen här att göra?
Domstolsverket utgår jag ifrån är besök från knarkande notarier, personer som i betygshets och prestationsångest hänfaller åt att punda sig till ork att utstå sina anställningsförhållanden.
En liten Hartelius-klassiker.
Tänkte citera en liten Hartelius-klassiker för att fira att missbruksutredningen kommit fram till den briljanta slutsatsen att missbrukare troligtvis behöver vård och att Magnus Linton trätt fram som en företrädare för anti-Bejerot-linjen i massmedia.
Linton har tidigare skrivit en bok om kokain och i Sveriges Radios P1, i programmet Medierna, utpekats som knarkare och knarkliberal av en föredetta medarbetare.
Att Gerhard Larssons gäng inte föreslog att samhället först och främst behöver att de äckliga knarkarna låses in länge och väl kanske säger något om Bejerots slutsatser. Såsom att de var, och är, helt fel ute, baserades på kontorsfåtöljsspekulationer snarare än fakta och antagligen skadat långt fler än de minskat lidande för.
Det är alltså så att Carnegie-institutets hegemoni i svensk narkotikapolitik håller på att spricka lite i fasaden. Äntligen. Någon grävande journalist borde kika närmre på institutets relation till Hassela-rörelsen, för övrigt. Där kan det finnas ett och annat spännande.
Nåväl. Året är 1990 eller så, J. B. står åtalad för narkotikabrott. Det gäller LSD. Inför tingsrätten vittnar Carnegie-institutets tokjävige generalsekreterare och Bejerot-lärjunge Jonas Hartelius i egenskap av förment sakkunnig. Han sade:
" LSD är ett synnerligen högaktivt ämne som är verksamt i ytterligt små doser - från 25-50 mikrogram till uppemot 100 mikrogram. Ämnet är hallucinogent vilket innebär att verklighetsuppfattningen förvrängs. Exempelvis kan en person som intagit ämnet se ljus och former som inte finns. LSD ger mångfacetterade verkningar på det mänskliga psyket. Rusupplevelsen är mycket stark och kan ta sig rent psykotiska former. Effekterna är ofta svåra att förutsäga; de är beroende bl a på den enskilda individens mottaglighet och tolerans samt omgivningens karaktär. Förvirringstillstånd har inte sällan lett till vansinneshandlingar med döden som följd."
Det var en vid det laget vederlagd myt att LSD mer ofta än sällan får människor att ta livet av sig. Genom att försöka flyga från tak och dylikt. Det vore intressant att få veta mer precist vilka fall Hartelius hade i åtanke, då det relativt mängden användning av LSD bara finns ett fåtal dödsfall som kunnat knytas till LSD. Erowid erbjuder en framställning av dödligheten hos substansen, som klarlägger att det i början på nittiotalet inte fanns stöd för vad Hartelius då påstod.
Effekterna av LSD är heller inte svåra att förutsäga. Substansen är en tämligen pålitlig psykedelisk drog, som på grund av sina starka dopaminerga egenskaper kan ge upphov till såväl euforiska som dysforiska upplevelser. Det vanliga är dock att ruset präglas av vördnad, främlingsskap och äventyr, snarare än glädje eller rädsla ensamt. Vad som är att betrakta som psykotiskt är vidare socialt konstruerat, den enda egentliga skillnaden mellan en drömupplevelse under sömn och LSD-ruset är att det senare har ett kontinuerligt verklighetsinslag, i kontrast till sömnens dissociation. Psykedelia är visserligen ofta förvirrande, vilket kan vara handikappande i sig under drogpåverkan, men att det skulle vara vanligt att trippande personer företar vansinneshandlingar är en lögn. Överhuvudtaget är det ovanligt att förvirring är utlösande av helt oöverlagda gärningar, snarast tvärtom, utan troligare är i sådant fall att skrämmande drogupplevelser är förknippade med skador eller betydande obehag.
Förväntningar är i det avseendet kritiskt, ett samhälle som ständigt säger till sina medborgare att drogupplevelser är farliga kan antas ge upphov till fler tolkningar av dessa som just farliga medan de pågår, om de har förvirrande eller annars perceptionsförändrande karaktär. Hartelius kan alltså befogat beskyllas för att vilja skapa risksituationer för användare av LSD genom sitt sakkunnigutlåtande och övriga verksamhet.
Nåväl. Det dröjer antagligen länge tills påföljdsprejudikatet i rättsfallet ändras, den påtryckning på underrätterna som Högsta Domstolen under det senaste året vidtagit för att få dem att sluta tabelldöma knarkbrottslingar lär inte omfatta LSD. Det är nämligen rätt ovanligt att säljare av LSD åker dit, bland annat eftersom de tenderar att inte ha missbruksproblem själva eller ha kunder med det, vilket är den främsta risken för alla som är i mer eller mindre regelbunden kontakt med narkotika. Staten tenderar att behandla dem mer omilt än de flesta populära droger gör och ett beroende eller liknande problematik präglas av risktagande och försummelse, det ligger liksom i fenomenets natur.
Förväntningar är i det avseendet kritiskt, ett samhälle som ständigt säger till sina medborgare att drogupplevelser är farliga kan antas ge upphov till fler tolkningar av dessa som just farliga medan de pågår, om de har förvirrande eller annars perceptionsförändrande karaktär. Hartelius kan alltså befogat beskyllas för att vilja skapa risksituationer för användare av LSD genom sitt sakkunnigutlåtande och övriga verksamhet.
Nåväl. Det dröjer antagligen länge tills påföljdsprejudikatet i rättsfallet ändras, den påtryckning på underrätterna som Högsta Domstolen under det senaste året vidtagit för att få dem att sluta tabelldöma knarkbrottslingar lär inte omfatta LSD. Det är nämligen rätt ovanligt att säljare av LSD åker dit, bland annat eftersom de tenderar att inte ha missbruksproblem själva eller ha kunder med det, vilket är den främsta risken för alla som är i mer eller mindre regelbunden kontakt med narkotika. Staten tenderar att behandla dem mer omilt än de flesta populära droger gör och ett beroende eller liknande problematik präglas av risktagande och försummelse, det ligger liksom i fenomenets natur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
