En granskning av ett dokument

Följande är resultatet av en flytt från chat till epostformat.

Flytten beror delvis av att chatrutan envisas med att repetera att du är offline, vilket sker med en liten obehaglig webbläsarspasm. Den är meningslös och oförskämd, för givetvis ser varenda användare som förstår hur rutan fungerar också statusen hos ett visst konto eller annat i vänstra kolumnen. Grönt för direkt trakasserbart, gult för någorlunda hög trakasserbarhetspotential och så helt urknullad, tömd och tom och skändad innehållslösgrå, all otillgänglighets överordnade signalfärg, på de konton som av ett eller annat skäl inte tillåtits inbjuda till festliga små enradsaforismer med varierande begåvningsgrad. Beroende på vem som sitter och får det där *ryck* 'Personen är offline. De meddelanden du skickar levereras när personen är online' instucket i synfältets gränstrakter, där det normalt är vidrigt hänsynslösa rovdjur eller dyngfulla våldsbenägna män som gör hastiga rörelser, av evolutionen direktkopplat till fight and the better alternative called flight for your life and run to higher procreational capacity than fistbitching with bad influence ever will lead to. Jag tar gärna på mig äran för utvecklingen av denna klassiker inom neurologin till det nyss föregående, från slå eller fly till ett moraliskt och naturligt förtydligande, självklart mer vetenskapligt framtaget än nutida konsensusspråk bland forskare i branschen mäktar med att förmedla. Lite haltande har vi alltså kommit fram till en tilltänkt första förment höjdpunkt, presenterande av nummer ett ur paraden av gammalt ihophackat, ihoppressat bokstavsspån. Närmare bestämt exemplar, tillika stycke, ett.

För att klargöra; googlechattens ryckningar provocerar skiten ur mig genom generande korkad redundans och fula knep inbegripande uråldriga sinnesfunktioner vilka fortfarande är i ett milt hysteriskt men med ständig tillförsel av näring och vätska väloljat tillstånd. Jag saknar Google Wave i anledning (dessa djävla juridiska homoabortuttryck som bara är branschmarkeringar; med anledning av, skriver ju alla förnuftiga svenskvänliga personer, utom språkmakthavarskrået i författningsbranschen) av att den skapelsen hade en rätt mäktig funktion, man kunde spela upp ett dokument som en film eller en upprepning av hur det producerades. Visst vet jag att det finns en klon och ja jag har ett konto där men jag har fyllt det med en massa hemliga saker eftersom jag importerade in Wave-kontot där och raskt fick slut på utrymme eftersom något helsikes ockernomadfolkkultur (bankjudar, säkert, eller guldsäljarzigenare; kanske dammsugarsäljaramerikaner) inte ville vräka på med just den aspekten av tjänsten. För vederbörande saknade kreativitet att ta ut pengar på lotter och spel istället för karusellen, trots att lagringsutrymme inte kostar ett dugg jämfört med typ allt annat i den typen av företag. Mer utrymme, avskeda ut någon oduglig yngling till en välbehövlig nystart och möjlighet till ett bättre liv och casha in den utgiften på lagring. Slutgnällt, för jag är egentligen hemskt glad, och ville bara komma fram till att jag hade gillat om det här dokumentet gick att spela upp i efterhand, tangenttryckning för tangenttryckning.

De periodvisa skoven av dysfunktion yttrar sig nämligen främst som besvär med att redigera uppenbart totalt felaktiga stavningar, användningar av ord och andra regelbundna spetsfundigheter. Då och då bryter det lilla promptdjurets beteendemönster ihop och uppträder som en dålig imitation av sådana där mexikanska (eller åtminstone spanskkoloniala, väl?) hoppande bönors närmast paniska dödsryckningslika (what's up with this spasmaticism; eyyyyy...) (ja, Fonzie missföll sig fram ur en sinnesvrå igen, beklagar) rörelser i samband med, eh, vad som nu utlöser det. Argentinska såpoperor eller tysk pilsnerschlager känns som helt säkra gissningar men det kanske räcker med lite vatten eller oombedd genital beröring (notera tvetydigheten, jag blev förtjust när jag gjorde det och föreställde mig ett samtidigt övergrepp med beröring av bönans snopp eller snippa, och en påtvingad kontakt mellan nästan hela bönans sida och något väldigt mänskligt oregelbundet könsorgan; av något skäl precis vad mitt undermedvetna anser att den krångliga idén om hoppande bönor, som för all del kanske är en filmfiktion eller en epidemibärare som tagit miljoner latinos av daga och därför inte bör uppmärksammas hursomhelst, jfr. utrotningsförsöket mot armenier i Turkiet, judar i Tyskland samt Polen och muslimer på Balkan/Jugoslavienkadavret/Storserbiska imperieriket). Najs, det är tillfredsställande att medvetet knäcka en enkel och välkänd regel, parenteser är onödiga, om man inte vet vad man vill skriva och kan göra det i en egen sats med mindre än totalt osammanhängande resultat, så lämnar man impulsen därhän tills någon annan gång och ger särskilt fan i att motivera/ursäkta (lustigt synonymartade begrepp, inte sant? när någon frågar efter motivering av något begär de alltså underkastelse och ursäktande, tillspetsat) osammanhängandeheten med ett par vulgära, intetsägande bågar. Eller taffliga symboler för stående bågar, ett koncept av tämligen förnufts- och skönhetsfrämmande slag. Kan du komma att tänka på någon känd byggnad där arkitekten använt konstruktionen ( eller konstruktionen ) för att piffa till sin prestation? Inte jag heller. Här kommer så äntligen den försenade lilla premiärbiten från filen theosis.fil, en replik ur ett kort och intensivt svårbegripligt lustspel vi borde flashmobba ett välbesökt torg med någon gång:

Jag ångrar mig, titeln följer och kolonet stannar normkränkande kvar ändå, som en opåkallad tjocktarmsreferens. Med lite tur kan den visa sig passa som anslag till det kommande ändå.

Horstungiana - slaktramsor i vedernoktulians

Litegrann räknar jag med att du kommer att kunna urskilja mina melerande, insprängda kommentarer från själva pjäsen. Det borde inte vara svårt, den är nämligen knappt läsbar utan en omfattande tolkningsapparat som tjuter av belastningen igång under bokstavskonsumtionen. Emedan föregående två meningar är... okej. Det löser sig. Ta det lugnt, som galaxguider brukar meddela åskådarskaran.

”h’llêhs’tradt ab gristrimningallatrastingiens-modulisumnitionaftras, en
 sciensmetodik i sjundedastviala retningsreningar.
 tvendromol för att med uttrympa grenuli i termissrelatent ersätzlegomani
 för retaxtrades.” 

Ve, ve, ju-de.
 Slastakiosofi presknertisas lämplikt noxfamnande.

Detta är alltså en programförklaring eller något. Har jag klargjort att det här är gammalt ruttet ostfilsmögelinnehåll, en bortglömd dokumentfil från den externa hårddisken som jag råkar veta är en samling starkt sinnespåverkat (magi, mystik och rusmedel, samtidigt var vanligast när det begav sig, gärna med diabolisk eller ålderdomlig karaktär, typ koiné-passningar eller gudskyrkoförakt) material i genren korta nattliga bitar som aldrig fick något sällskap? Välkommen till punkten där den här påfrestningen dessutom blir till ett smygnarcissistiskt jäkla barnhem för begåvningsdubiösa bottenfynd. De flesta av vilka här blir återupplivade efter några års innehållslösgrå (första stycket kan påminna om den färgen, om du hunnit förtränga) dvala. Passningar sker iallafall till gristrimning, alltså skållande av döende fläskdjur av något skäl eller den helt meningslösa verksamheten att klippa av borsten från ett levande svin, eventuellt med en metaforisk läsning möjligt att uttyda som skäggansning på främmande, omoraliska män (man kallar väl inte bekanta för grisar, eller gör man det? i en kollaps till pjäs?), även till en germano-grecofil idé som passerar så långt över mitt huvud just nu att inte ens överljudstransitionen hade nått fram. Ersättningssjuka, vad i helsefyr är det? Kätteri, möjligen.

Insikter kommer alltid sent och tål att tvivlas på, men det skulle inte förvåna mig om det var just hädelse och kätteri som ursprungligen betecknades med denna grekisktyska styggelse. Vidare, innan vi kommer fram till juden i stycket och behöver gå tillbaka fem steg och tjäna nya pengar.

En del pjäs-pies att recitatio viganilii för al et all, håll till peniakt
 gode.

Här finns en snopphänvisning iallafall, det är relativt tryggt att finna på under den här exkursionen. Trivialt organ, lättbegripligt och väldigt humoristiskt att se på, särskilt vid adrenerg stimulans och som sinnebild på alla kvinnor i publiken en tänkt liten skinnkorv vid bruk av rampfebersmotmedlet Nakna Publiken-tricket (det funkar inte, jag blir bara störd av alla skavanker jag råkar hitta på eller nå slutsats om vid okulärbesiktning av beklädnadens yttre; gör det grejen för dig, grattis och en vidhängd hälsning om att alla näckarna också har ändalykt du kan provoceras av SÅ TA INTE RISKEN OCH KÖR DEN GREJEN I SKARPT LÄGE; på bibliotek och restauranger är en annan sak) (skavankförtydligande: fettknöl på blygdläpp/förhud, veckiga bukar utav kejsarsnitt/tjocktarmstumörsavlägsnande, igenkännande av pubishårsfärg från WC utanför lokalen varvid lämningarna får ett blekrosa begåvningslöst ansikte istället för bara ensamhet i hemlighuset, grisig lårkaka från innebandyhobby. Et cetera. Undvik att fantisera om hur främlingar brister i hygien, smak, kroppsbeskaffenhet, med mera, köp istället resultatet av att de försökt dölja prestationer eller brister på området när det gäller att stå på scen. Peniakt, rimligen ett stackars bastardiskt resultat av fillefjongar som begått fullskaligt otuktsidkande, alternativt poserat för klassiskt målande bildkonstnär. Se Klimts skisser, exempelvis, gott om akt si och akt så i det materialet. Ävenledes det är ganska grafiskt i sitt skildrande av avklädda människor. Men han är en konstnär och kulturhistorisk makt, jag bara effektsöker längs smakfullhetens insida. Hursomhelst är det ju hålla till godo på peniakt sätt det handlar om, kontext avslöjar ordets adjektiva natur. Alltså har vi återigen förlorat känslan av förståelse inför det och erfar ånyo att en infektion ut-/inbrutit i delsatsen. Tänkte du på ejakulation? Jag behövde associera en bit för det. Stycket anmodar iallafall att pjäsen bör reciteras viganiliskt eller nåt. Jag utgår från att du och jag alltså är tvingade av den själv att förete allmänheten detta, detta verk, detta sammansatta material av bokstäver, detta halkiga.

Traktanal amygdarespiskt protekt, att hårdta ’patacerebrum pederastikt

Första akten är tydligen anförd med fortsatta pubertala banaliteter på kiss-och-bajs-humor-nivå. Åtminstone får någon unge en släng av sleven den här gången. Referensen till 'patafysikalisk hjärnkapacitet är åtminstone tydlig och 'patafysiken finns dessutom på riktigt, vilket är mer än man kan säga om en del av följande citering.

1 Kloselogoi vraka bland urluminiseptism efterhatade trevniler, 2 tal nurmalei
 kostat krelenn som knivsat rinan fadsermanol, 3 gemilapt rudaten sisrespiofar
 kligaste leptuk gatill sem.
 Tervasianus Flekitramnia, Skuksvalger, s.227

Hittar du den boken gör jag vad skändligt som helst du kan hitta på bara för att understryka det vansinniga och orimliga i saken. Grecofili igen, dessutom med efterhat instucket i startbanan. Härnäst kommer äntligen en riktig replik. Pröva att läsa den högt och ståtligt med en högtravande kroppshållning för att se hur den ter sig i teaterdräkt.

Frenologie antidoktrios: ”Gruppvåldtagna stackars Vishetskärlek, philosophia
 genomskändad av legion patris äkkelesia.”

En man som betecknas med titel går alltså sorgebananer över att kyrkan blivit till en självrättfärdig, korrupt, global affärsverksamhet och att detta är i riktigt olagligt förhållande till vissa fina och önskvärda saker, nämligen argumentationsskicklighet. För inte fan är filosofi som rörelse, idéströmning, något annat än övertygelsekraftens godtycke? Däremot som religion, som kontemplationssystem, som sinnesförädlande liten hobby, en utmärkt sanningssökare. Förträffligt fin att dra till med så här i en öppningsreplik också, titelsnubben sopar till med den rackiga grundvalen för all konsensus om kunskap och dess förvaltande som om det vore för säkerhets skull på något sätt. En skrevspark på katolikerna och åkallande av fett korrekt vetande. Pow. Härnäst? Antagligen ett antiklimax, jag har inte kikat efter än.

Menstrumilia hagiomania: ”Selbstklartoffel!”

Åh fy fan, könsgrejerna fortsätter tydligen envetet mala på. Här med en klatschig affirmation vidhängd och lite skavande. Vadå klar? Vadå... aha, selbstklar, självk-l-ar. Författarknöl på det. Jojo. Klockan är rätt mycket så jag singlade slant innan affirmationstransitionen och åthutades av Erisatan, Iblisjibril och några andra missfoster om att tanka näring, vätska och vad slantsinglingen verkligen beslutade om. Mensigheten helighetssjuk, vad i hela friden är det en symbol för? Jag trodde att det skulle lösa sig om jag köpte tid med en irrelevant skildring av något utanför texten (DET FINNS INGET UTANFÖR TEXTEN -- Derrida; jo, på riktigt, kolla upp det). Förhoppningsvis är hon snäll och det blir inte ett passionsdrama mellan motdoktorgrejen och periodblödningssaken. Det vore nog provocerande på många sätt.

Frenologie antedoktrios: ”Oris ratio, potentiellt den fulaste av vanställda
 horungar kyrkopapporna tvingade Ords-spåren på Jorden att krysta ut.”

Så kommer det plötsligt en uppmaning att yttra någonting som är begripligt. Väntade du dig äktenskap mellan frenologen och heliggalningen, djupt symboliskt skildrat i vulgariteters skiljande av pöbelagnar från själsaristokratvetet (Meister Eckhart var det nog som renodlade idén om själen som aristokratisk eller en aristokrat; det senare skoj ur materialismens penningdyrkartidevarv, en konstruktion som är falsk, aristokrati, och så sade nån gammal knäppismystikerpelle att själen var aristokrat, och det stämmer ju för den finns inte på riktigt precis som aristokrati annat än som ond olönsam diktatur, och diktatur är inte aristokrati för det är avskaffat, det vet alla; en utsvävande omstart)? Enkla människor fäster intresset vid hor och snusk och pressande i skrevregionen och stannar där, den högre stående nöjer sig inte med ytan utan ser till att tränga in under den, en klassisk äktenskapsnattsvåldtäkt med allt det vanliga. Morgongåva/brudprislapp, kall lokal, knölig halmmadrass, råvävda lakan, förståndshandikappade tjänstehjon som skiter i revolution till förmån för voyerism och illa dold linjeavel sinsemellan. Antagligen sitter det en fågel och släpper en delvis vitfärgad pöl med en sak i som kvitto på att den håller sig till förväntad artspecifik kosthållning, på fönsterbrädet.

Okej då, att det finns ett fönster i anslutning till den ohyggligt trubbiga föreningen går inte att utläsa ur texten, det medger jag. Fjäderfäts obekväma spillningsspridning har iallafall med krystningen att göra på samma analogiska vis som Ords-spåren via Jesu bud om att man och kvinna lyckligtvis också är skapta till man och kvinna och får äktenskapa så mycket de gitter utan att andra får påtvinga dem skilsmässa, en lite hemkokt tolkning av den grekiska grundtexten jag drar mig till minnes, med mindre än att Gud slänger ned en trådsåg och separerar de tu som skapts som de skapts avspeglar avgrundsdjupet hos kyrkofädernas förökningsbeteendeanknutna neuroser, upphovet till skilsmässoförbud, omgiftesförbud, celibattvång för alla verkligt pålitliga människor (dvs oetiskt karriärskapabla män med ställning inom kyrkans hierarki och påstådd kanal hela vägen till Kristus & Co.). Kyrkopapporna alltså. Fast jag hängde inte riktigt med där, det verkar som om sanningen råkade slira till lite oväntat. Som en viltkrasch med moped i rationalitetsperspektiv, en lite störig örfil sett från det mer förlåtande TV 3-nyheter-hållet (tjabba, tjena, hej, godkväll, ha det bra, va, ses; om du minns Hipp Hipp eller någon annan sådan där serie där det var en återkommande, repetitiv sketch som man inte kan låta bli att artighetsskratta åt när den fyller ut tomrum nu igen under tittandet).

Menstrumilia hagiomania: ”Via negitiva!”

Ja just det, nu minns jag att honrollen också är en deppig surkuk, precis som den banalt vulgäre ickedoktorstypen. Bakvägen! eller, Vägen bakifrån! eller, Motvägen!, eller nåt. Det är oklart, alldeles för lite kontext. Som en snus nån snärtat upp i ett gympasalsombytesrum inpyrt med oset av övergrepp, ångest och utnyttjande. Ser man bara svulsten och det sannolikt cancerogena plastinnertaket blir tolkningsoperationen ungefär så säker som man kan anta att Karl XVI Gustaf är inför ett riktigt, riktigt kriminellt förslag bestyckat med undertoner av att personalexekution utgör ett kritiskt moment.

Negativt som fan, en velig Dyslexikungen som inte ens har kört frimurareloppet tills målgång, på väg in i mordkomplott och inget annat sammanhang. Där ska man tydligen anlägga sin väg, vilket väl jag kan få ha gjort nu? Det var en tunn replik och jag känner att det är sent nu att pröva den med hög, tillgjord röst.

Frenologie antidoktrios: ”Orgiaserpentrikalistik från Urtid.
 En sophiolog presenterade de.”

En ryskortodox kättarfigur som presenteras av något slags knullormslära uppkommen spontant i kvantvakuum och allmän tristess. Najs. Han lär ju ha rätt god koll på hur allting började, dessutom med särskild kompetens i frågor om gudomlig kvinnlighet tillgänglig som extrapoäng till visdomsstaten här på Jorden.

Menstrumilia hagiomania: ”Ett Postulat, att binda dom alla: Ett, och endast
 Ett!”

Vadå?! Är det blödarkärringen? Varför Tolkien-passusen, ska barn höra detta?

(Ja, vi bör recitera det här för barnöron och observera eventuella effekter.)

Frenologie antidoktrios: ”Selbstklartoffel.”

Som den blå töntanden i Disney-Aladdin sade: han går att lära. För det var väl perioderskan som utstötte det förra gången? Det måste det nästan ha varit, symmetrin i den underliggande medvetande- och idéström som detta förlustspel sammansatt skulle annars uteblivit med störande resultat. Vet du förresten att den riktiga Aladdin var ett veritabelt djävla latmasksas som bara förstör för alla andra, har en fruktansvärt vidrig ande han inte förtjänar och som är hans övermäktiga kränkningsnäve i vått och torrt ondskapande i oskyldiga människors liv? Han snattar prinsessan efter att hon gift sig med en konkurrent till honom, precis innan konksnubben gör en klassisk perser and just gets it over with med ett pubertalt antal rörelser. Aladdins motfigur tas alltså med sin bröllopssäng, prinsessan han har älskat sedan barnsben och diverse lakan till fattig-Aladdins skabbställe hos hans morsa. Där knölar en grotesk andevarelse ned honom i dasset och gör hans rygg stel med en isande andedräkt. Och närvaro, han skrämmer fast snubben med nyllet fyllt av mänskodynga. Aladdin hotar sedan prinsessan, som inte heter Jasmine utan Bader-ul-Budur eller så, med ett svärd och sin närvaro i hennes bädd att hon grinar genom hela natten och hela nästa dag, på morgonen av vilken anden släpar tillbaka de nygifta men ännu inte sexade tu till palatset för att, eh, ja, det är oklart hur Aladdin resonerade, men ett as man vill hugga ned med en yxa var han iallafall. Tusen och en natt, berättelsen spänner över kanske fyra nätter av att Sheherazade ljuger sig blå av rädsla för sitt liv och för att bara behöva utstå regelbundna våldtäkter istället. Skön antologi, du borde läsa den. "Selbstklartoffel!" hoppas jag att du sade då, det var vad jag bäddade för.

Menstrumilia hagiomania: ”Perspekt perplexiat hominem!”

Det är säkert ett slags utstött foster, det där. Nästa.

Frenologie antidoktrios: ”Under, prisas av Hume när det förekommer trovärdigt.
 Kanske kan det kallas för humanisk humemani.”

Men herregud. Eller, wällkômmên têll fêskegôtlabôrg, där det faller sig naturligt att påminna om att Hume, den berömde filosofen, trodde på mirakel och sedan totalkvadda det med en halv ordvits som är bortkastad även för att den inte är i ett sammanhang som medger för den att uppfattas som en avsiktlig ordvits utan möjligen som ett defekt tänkande hos läsaren varvid en förolämpande liten jävul framträder med hån, häckel och en löjligt oanvändbar treudd. Även det frånstötande antiklimaktiskt. Påminner om det där parbildningsdokusåpepilotprojektet där 'vanligt folk' satt i stora hjärtan och blev tilldelade glesbygdsrester och låtsades bli festliga till mods för att en tredjedel av svenska folket satt och ömsom skämdes, ömsom roades av deras inspelade, förevigade, uppträdande.

Menstrumilia hagiomania: ”Ack, ve.
 Negerslav.”

Äntligen någonting ordentligt och manligt utrustat och oerhörd räckvidd även med apostlahästar. Att flickebarnet i denna rafflande saga om eposkosmos och fula småpåvar med pojksmak kommenterar negerslaven med negativa termer känns väntat, lite som att en karriär inom elitfriidrott garanterat innebär så mycket plåga att psykotraumana för de flesta aldrig går över; de håller på med att kroppsprestera maniskt under resten av livet för att bänga bort känslan av att vara ett meningslöst, värdelöst kräk om man inte skiter i att muskelvävnad korroderar bort och nociceptiska nerver överaktiveras så att vanlig mänska hade dött av chocken utan bara öser på ett tag till. Forska lite i det. Typ börja med Dokument Inifrån, Medaljens pris, på SVTPlay. Kolla sedan upp hur gamla atlethjältar lever efter karriären, se om du hittar någon som inte sliter hund för att bedöva den inre rösten som gör HUNDRA OS-GULD TILL DET SJÄLVKLARA MÅLET. Den där som uppstått av att vuxna sagt KÄMPAKÄMPAKÄMPAFÖRFANTAINUDÅKÄMPA hela tiden, oavsett hur illa det gjort den som faktiskt idrottar, under lejonparten av uppväxten och inskolningen i karriärvägens särskilda, avskärmade miljö. Ett knäckt ben är en baggis och tidsrunkande är allt. Bradley Wiggins tog OS-guld i snabbcykling på ganska kort sträcka häromdagen, så kallat tempolopp på 4,4 mil. Han vann tourdefrancespektaklet också. Efter att ha tagit guldet i LONDONOS, fyra mil av kontinuerligt hejande fans som skriker ut sin bisarra men allvarliga kärlek till hans hysteriska trampande och snoppavdomnande sätespiedestal, blir det presskonferens. Direkt efter att han gått i mål viftade han bara bort reportrarna som rann till. Alla hade ju inte gått i mål, trodde kommentatorn. Sen, världen tittar honom i ansiktet och vill höra hur han skildrar denna oerhörda prestation. 52,5 blås i snitt utan att ha en klunga som avlastar fartvinden; femtio minuter ensampressande mot en sirapsvägg av kylande djävla motstånd.

Imponerande.

Hur man än ser på det, en helsikes bedrift att utföra med kroppskraft, ett uttag på säkert fyra-sextusen kilokalorier under loppet, beroende på vad han väger. Vad säger han då? Uppgivet, att det är nog toppen på hans karriär. Bassetledset konstaterar han sin enkelbiljett tillbaka till ett liv av ingenting annat än att misslyckas med att ta guldet på Londons gator igen. Avrundar med att säga att vodka tonic bedövar lite. Jag har sällan sett något så ledsamt, så sorgset. Journalistpacket fattar såklart inget annat än 'jeh, I won, it was hard, but I hung in there and won' eller variant därpå. I och för sig har proffsidrottare en benägenhet att stanna på en fyraårings analytiska nivå när det gäller förhandenvarande eller nyss avklarade idrottshändelser, skrämmande i sin nakna brist på vuxen mänsklighet, moget självbestämmande och egenmäktighet i beslutet att vara där som utövare-deltagare. Eugenik, där kultur och intellektuell prestationsförmåga undanröjs för ett renodlande av primatsläktets vinthundar och köttsårsdiggande terrierkatastrofer. Hitler hade varit stolt över svensk idrott. Mengele hade velat kartlägga den.

Frenologie antidoktrios: ”Är är, så är det.
 Summa Theologica för Dummies: pentagramologi att studera till tids ände.”

Från deprimerande utblickar mot verkligheten, till en grisful anglicism. Den gör nästan ont, alltså. Dessutom i något slags ohövligt köttslig förening med romersk-katolska kyrkans chefsteologs främsta verk, en koloss som förklarar tamigfan allting som den gamle inåtvände gubben kunde fantisera fram. Det berömda avgörandet av hur många änglar som kan samsas på en nålknapp återfinns i detta styrdokument för äkkelesia och svulsterna på dess åldriga, torrt ådriga kropp. En antites till Rigshospitalets lillebror, den utmärglade snabbväxaren, här istället en uppsvullen och föga storleksvariabel enväldesmakt med ett riktigt kinkigt humör. Femman återkommer ofta i Aquinos Summa. Oftast utan närmre förklaring, men det var hans grej. Vanligen utgick han ifrån en bisarr ståndpunkt som underförstått skulle representera en meningsmotståndare till honom själv, eller så kände han för att börja med en självklarhet och avverka samma indirekt påstått förekommande meningsmotståndare en efter en genom att drömma ihop argument mot självklarheten. Ett ganska jobbigt författargrepp i längden; tänk dig, tusen sidor av att en tjurig snubbe sitter och lägger dåliga resonemang i munnen på ej namngivna andra teologer för att förhäva sin egen förträfflighet som skildrare av världens och Guds sanna natur. Viktigt i vilket bland annat är hur änglar står och vilken ytutsträckning det har i rummet. Dessutom kan han säga 'det var inte min ståndpunkt, utan ett konstruerat motargument jag våldtagit tillbaka till de forna israeliternas domartid' och slippa stå för sin förhastade första slutsats, om han skulle vilja. Verkar det här som rent guld för påven att slå mynt av? Det är det också. Kardinalerna bröstar och brölar sig över vad som var Aquino och vad som var hans Mållgan i Summan och äldstemannen kan sälja korgossars hemska berättelser och sina egna kärleksfulla avsikter till en hel mänsklighet av auktoritetsdyrkare och maniska begabbare av ett eller annat i identitetsbildande syfte (jag hatar negrer alltså är jag någon, ungefär; jag avfärdar katoliker som korkade teister, alltså är jag någon; du fattar). Fint. Tack Thomas den analretentive från Aquino.

Det fanns en annan Thomas som var fin och hade några lärjungar som skrev en bok och satte hans namn på den också, den boken heter Imitatio Christi och hör till de verkliga pärlorna i kristen mystik. Treenighet, två kön, pentagramologiskt.

Menstrumilia hagiomania: ”Struktulatri, inramat antilogiat!”

En riktigt tafflig ordbildning i centrum där. Resten verkar liksom beskaffat just för att framhäva denna avvikelse i replikens ström, eller flöde om man så föredrager ålderdomligen grammatikstridigt. En två betygsenheter av maximalt två komma fem ytterligare totalt. Hur många är det? Hur skulle du angripa problemet? Jag har känt begär efter en banan och nu hämtat den, fast i min tillförsikt om att sockertillskottet kommer att bekräfta min hypotes om att 1*(2x)+(2,5x)=y har många lösningar och att man behöver kverulera för att någon av variablerna ska vara fem för att algebrapatiensen ska gå ut och ta hatt och käpp med sig i en liten vänligt tillbakalutad stepp. Struktulatriskt förhållningssätt till ett inadekvat underlag, problembeskrivningen bjuder inte motstånd och med en standardutformning av åtkomliga handlingssätt som saknar täckning på flerdimensionella grafprojektioners mer eller mindre transcendenta, åtminstone abstrakta, lilla partaj i några av de mer krävande våningsplanen i förnuftshandelsskrapan. En antilogiatisk väg att gå, erkänsla av det faktiska och fuskande ur ansvaret för dess hantering.

Frenologie antidoktrios: ”Konststart, alma praxis magna, pistologin.
 Ohelgligt skola den förenas med belg-öl vid den utersta tidens period till
 trappistpistologi, munkbrygd styckar text till grafdelar och blandar med
 rostbröd från basileia ouranis, himmel Himmler! Eukaristial trosföda, skottord
 ante ratio för Ordet i pantostas.”

Den här svadan gav jag en vän en påträngande liten säljpitch för över MSN tidigare. Genrekoherens är för fegisar, jag går all in och satsar allt på att ingen läser ända hit, åtminstone inte med en hyfsad mdömesförmåga i behåll:

vännen says: That makes very little sense if any.

I say: Hårt genomarbetat, baserat på en sinnesfängslad idé i sig snarare än den språkligt utformade tanke den utan ett mycket, mycket stimulerat hjärnkontor. Som tappar drivningen av idén för att associationer konkurrerar ut tankens utformning av den och medger ett frenetiskt idisslande under, säg, tio till trettio minuter på ett sådant där svårgenomträngligt litet replikerande från en diffus rollfigur. Det finns faktiskt mening bakom den där svenskfientliga boxningsmatchen med konventionella och allmänt accepterade språknormer, och en viss brist på respekt för läsarna. Eukaristial trosföda, samtidigt gudstjänstligt religiositetsbränsle och underklädesmatande i församlingsmöte. Skottord, ett ord som dyker upp vid vissa tidpunkter i historien där Logos (Kristus Jesus enligt Johannesevangeliet) av temat kan antas spela en viss betydelse för tolkningsoperationen. Ante ratio, mot förnuftet, eller snarare mot att (jag) förnuftar; latinet har ganska svåröversättliga egenskaper. Sedan återkommer Logos som Ordet igen och då inte som tillfällig händelse utan som alltillstånd, pan- betyder all på grekiska och -stas (jämför med kristen teologisk lingo, hypostas) som tillstånd eller form.


Det där om skottord är lite långsökt och bör kanske revideras till en spekulation om att Jesus faktiskt var republikan och gillade handeldvapen mer än allt annat, varför grinandet på korset som han liksom väntat på i miljarder år plötsligt blir begripligare än om man antar att han diggade idén om att reduceras från sig själv till ett magert judiskt offerdjur i labbarna på en ganska godtycklig ockupationsmakt, ivrigt påhejad av dåtida högersionister och närliggande ockerjuderi med påstådd historisk skuld, såväl framtida (Hamas, Iran) som passerad (jepp, Adolf och igen, spelar också ut hatpredikanten numero uno: Luther). Men om han egentligen bara var en linjeavlad glesbygdsstrykare som gillade revolvrar, gevär, onaturlig tuttsvulstighet, resonemangsmisstag i viktiga frågor och så pudelns kärna, en egen bil. Eller det äkta outlawalternativet, båge. Hog. Motorcykel. Det var därför Jesus tog så hårt på att glida in i Jerusalem på den där stackars åsnan eller mulan eller vad det var. Vroom-vroom, smygröt han lite för sig själv och låtsades styra ekipaget med handtagen på huvudet, vilt spretande med läderinpackade fötter framåt. Att hans första kanaliserande av herren guds jättemagiska rymdsaftskraft skedde på en barbecuefest med litet syskonbröllop i öknen, nämligen att han kirrade skönt rödtjut till allihopa efter att ha tillrättavisat sin morsa genom att först vägra och säga åt henne att 'käft, kärring!' men sen göra massor av vin iallafall. För sliddjuren ska ju hållas på plats och ges mening genom ett kontinuerligt odlande av bukparasiter i dem. Jesus föregick inte så mycket med exempel på den punkten, eventuellt en republikansk censur av sedelöst snusk och sex och hemskt, ett tidigt klargörande av att bara krig och kristen nationalism och ett ständigt ökande flöde av vapen är lämpligt att föda samhället i stort med. Knullerits tekniska bitar löser de väl själva, likt får och andra mindre begåvade typer av amerikaner, och bäst är om inte några maktflöden sätts in i den relationsformen som sätter kukarnas herravälde på spel och inte heller något fantasifullt och föga barnalstrande såsom sodomi, peroral genitalieadministration, icke-heterosexuella relationsformer eller sådana svåra fenomen som transsexualism verkar vara. Jesus lär ju ha lagt märke till en och annan groda med helt störda saker för sig, typ glider omkring med titsen flängande i paradisregnskog och saknar karlar, så råkar den hitta en kvarglömd spermatofor eller något sådant bakverksaktigt namngivet och spenderar närmsta tiden med att bli den karlakarl hon ville nuppa järnet med i fabelns inledning helt och fullt med alla maskulina karakteristika och dessutom ett grymt effektivt utnyttjande av kvinnogrodeöverskottets möjligheter till såväl en armé av avkomma som ett förnedrande väljande och vrakande bland åmande uppvakterskor. Jodå. Det lär Jesus ha tittat närmre på.

Menstrumilia hagiomania: ”Armen! Genom tarmen!”

Helt riktigt. Tiden har kommit för att tacka deltagarna för omsorgsfull medverkan i denna säregna art av gudstjänst, skriftsdissektion och hyfsat planlöst fördunklande av än det ena, än det andra, i enhetlighet med den eristiska traditionen samt kättarsysslan som underhållning och formgivningsideologi.

Om det föregående är korrläst? Nä, inte mer än någon rad tillbaka under pågående skrivande. Det gör nog inget, trösklarna sitter med all sannolikhet inte i felstavningar utan i interpunktionsmisshandel och att de semantiska trenderna nog är diffusa rätt igenom.

Jag är övertygad om att texten inte är hälsovådlig att hantera.

Utslaget ur luften i onådens sträckta årtal,
motkulturens presbyt

Om kärlek och vad älskande inte innebär.

"Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv."

Roberto Assagioli

De flesta människor söker efter sådant som framkallar behag och undviker sådant som ger upphov till motvilja. För många människor i västvärlden handlar livet oerhört mycket om sökande och undvikande, vilket rent krasst innebär ett slaveri under minnen. Minnen av behag, och minnen av aversion.

Alla sinnesstämningar går över, förr eller senare, vanligen förr. Det gäller såväl behagliga som obehagliga, och därför lönar sig inte de flesta ansträngningar som bygger på preferenser vad gäller sinnesstämning. Sorg mattas av, om den tillåts bero gör den det i samma takt som drogabstinens efter ett missbruk, glädje tappar sin charm, ofta fortare än ett tjackrace. Jakten på ett varaktigt behag eller varaktig undslippande från obehag gör människor olyckliga, eftersom de saknar makt över världen utanför dom, och således medför ofta ambition av sådant slag besvikelse och utgör ett misslyckande.

Det vakna medvetandet tröttas, kontinuerligt kategoriserar och väljer det baserat på preferenser, vilka i sig utgör kärnan i en persona, en personlighet, och efter en tids arbetande behöver medvetandet vila. Undermedvetna processer pågår kontinuerligt, även i sovande tillstånd, och dessa processers innehåll formas av medvetandets verksamhet, dess kategoriserande och väljande. Därför följer upprymdhet och upprördhet med in i sömnen och stör den, behag och obehag känns som behov, således tolkar också det undermedvetna upprymdhet och upprördhet som möjligheter till behovsuppfyllan. Liksom sömnstörningar medför en negativ utvecklingsspiral gör också fastklamrande vid behag och obehag det, ansträngning för behovsuppfyllan som belönas stärker beroendet av samma behovsuppfyllan, och nederlag inger en upplevelse av större behov av ansträngning, något som tär på både kropp och psyke, dessutom stärker det samma beroende av behovsuppfyllan genom att oro och rastlöshet vid all vila uppstår.

Många visa människor som bedrivit introspektion, och observation av såväl egna som andras själv, har konstaterat att människans sinne fungerar på ungefär det här sättet, att begär och aversion leder till lidande och en olycklig levnad. Såvitt det stämmer är rebellism ett ideal väl värt att utöva, eftersom det i någon mån förutsätter frigörelse från de omgivningens krav som får begär och aversioner att uppstå, och därför får heller aldrig rebellernas mål vara av sådan karaktär att de i det världsliga kan uppnås, för i sådant fall lindas samma rebeller in i det lidande de avsett minska eller utrota. Alla människor klarar inte av att ha sådana mål, eller ens inse att deras småaktiga girighet och banala njutningslystnad orsakar det lidande de gärna idisslar och sprider. I varje samtid finns en anda, en sociokulturell norm, vilken ligger till grund för gemensamma preferenser och toleranser. Att växa upp i en grupp av människor leder till indoktrinering i samma grupp människors anda, och spontant uppkomna persona hos människor i den miljön beror direkt av den andan, oavsett om dessa persona avser erkänna eller förkasta den.

”Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.”

”Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra.

Ty om du ser ned i avgrunden länge nog, ser avgrunden ned i dig”

Friedrich Nietzsche

I den här samtiden finns en doktrin om ägande, som implicit menar att egendom är en värdfull rättighet. Att tillgång till resurser inte har ett värde om inte också resurserna utgör en andel av de egna egendomarna på ett i den egna gemenskapen accepterat sätt. Normativa strukturer samverkar med egendomsgirighet, vilket i egenskap av begär styrda av samtidsandans rätt godtyckligt uppkomna innehåll fängslar människor i ett slaveri under yttre påverkan och inre spöken, som naturligtvis leder till lidande och olycklighet. Slaveri av det här slaget kommer inte sällan till uttryck som oskälig upptagenhet med det egna lidandet och den egna olyckligheten, vilka raskt låter sig inlemmas i den egna identiteten, något som konkret leder till att preferenser får kraft och ett slags psykosocialt fängelse uppstår. Ge lidandet uppmärksamhet länge nog, så börjar lidandet uppmärksamma dig; den negativa spiralen har inletts.

Inte bara döda tingestar betraktas av samtidsandan som potentiell egendom, även människor och djur kategoriseras som sådan. Det har uppstått ett system för att värdesätta egendom, som över tid mer och mer visat sig vara ett mått på gruppers preferenser i affektslaveriet. Från att ha varit ett mått på materialvärde, till framställningsvärde, till rent spekulativt grundat mått på begär, och aversion, ett normerande av preferenser och preferensers normerande.

Mammons makt är stor.

"The essence of liberalism is individualism. The basis of its error is to mistake the notion of the person with that of the individual and to claim for the latter, unconditionally and according to egalitarian premises, some values that should rather be attributed solely to the former, and then only conditionally. Because of this transposition, these values are transformed into errors, or into something absurd and harmful."

Julius Evola

Människors indoktrinering i denna samtidsanda ger utslag som hur parrelationer bildas och upprätthålls. Ofta manifesterar sig girighetens demoner i dessa sammanhang, det hör inte till ovanligheterna att den part i en parrelation som inte betraktar den andra som sin egendom klandras för detta, särskilt om denna andra betraktar den förra parten som sin egendom, och åtminstone undermedvetet känner att detta innebär ett värdesättande av förra parten. 'Du älskar inte mig'. Ni har alla tagit del av myriader versioner på det här temat i litteratur, radio, television, och via andra berättande media. Samma princip ger också upphov till situationer där ena parten genom detta slags ägande upplever ett värde i parrelationer som helt uppenbart inte fungerar utan att någondera part ändras eller ändrar sig, en värdering som delas eller som smittat av sig, oftast, inte sällan förekommer även skuldbeläggande som upprätthållare av sådana relationer.

"Amongst the Truths of our religion [islam] is that the world is as Allah has wished it to be. Hence you should only demand perfection of yourself..."

Ivan Aguéli

Endast efter att begär och aversioner fråntagits makten, vilket trivialiserat sker genom avpersonalisering och osjälviskt leverne, kan kärlek upplevas och utövas. En människa som är rädd att förlora något eller någon är oförmögen att älska. Människor som har personliga preferenser kan inte i något annat, än mindre i allt, se det högsta goda, det gudomliga, väsensgrunden, världsandan, eller någon annan ej helt rättvisande titel på källan till liv, vishet, och mening. Utan förmåga till sådan kärlek innebär sexuella relationer inte mer än ömsesidig, eller ensidig, masturbation, ofta en behovsuppfyllan som stärker personliga preferenser. Därför ingår celibat som ett centralt inslag i all asketisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex skadar och heller inte upprätthåller relationer mellan älskande, och därför ingår promiskuitet som ett centralt inslag i all extatisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex inte upprätthåller relationer mellan älskande och också skadar.

Påståenden om att en given parrelation bygger på kärlek kan oftast avfärdas, vanligen genom klargörande av att endera eller båda parter räds parrelationens upphörande eller förändring. Finns där begär och aversioner älskar inte parterna varandra, de har personliga preferenser som hindrar dom från att uppleva det enda till vilket kärlek kan kännas i partnern.

"Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense."

Ordspråksboken 17:9

Ältande och idisslande av minnen leder ingenvart, särskilt inte i relationer till medmänniskorna.

"Jag tager icke emot pris av människor".

Jesus, enligt Johannesevangeliet 5:41

Endast de som har ömsat personligheterna, och inte längre styrs av lidandets upphov, kan prisa det högsta, vilket är att älska.

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset."

Paulus, enligt Filipperbrevet 2:5-8