En kamrats kanske, kanske inte, humörförhöjda forumssvar.

QUOTE=Herr Flashback 2fa har folk sagt ska vara bra substitut. har dock inte testat själv. a-ppp skaockså vara bra./QUOTE

Hej, jag är påtänd och partisk. Det här är en utdragen amfetaminapologi, som avser dryfta alternativa stimulanter tillräckligt för att göra poängen att TS får det svårt att ersätta amfetaminet som sådant samt beskriva ett par drogers eventuella möjligheter att ersätta tjackets humörhöjande alternativt koncentrerande alternativt lätthanterliga egenskaper.

Alltså, visst finns det hyfsade analoger och svåråtkomligheter som kan tillfälligt ersätta tjacket som missbruksdrog _eller_ som personförbättrare. Det är ytterligt få andra stimulanter som sammanför de kategorierna av eftertraktansvärda egenskaper utan att också leverera någon ganska äcklig sidoeffekt eller riskfaktor. Fenmetrazin är det enda jag har satt i mig som rakt av gör samma sak som tjack, men det har jag ingen aning om hur det är att skjuta, gå på länge, ta gigantiska nu-har-jag-panik-över-livets-djävlighet-doser av (det går ju rätt bra att göra med amfetamin utan att få skador; och, allvarligt talat, det här är något man gör ibland om man får tag på knark oavsett om man är utpräglat missbruksbenägen eller ej), eller blanda med andra av de vanligare drogerna, från sprit till Riktiga Opioider.

Jag har inte funnit på något som ordentligt och tillfredsställande kan ersätta kombinationen av låg giftighet, den ruskigt svårslagna kompositionen av dopaminergt och noradrenergt, den begripliga funktions- och metaboliseringsmekaniken (med tillhörig ganska trivial syntes), de breda möjligheterna till val av administrationsmetod (det spelar ingen roll hur det kommer in, det slår pålitligt efter dosstorlek ändå, med reservation för att intravenöst första kvarten är en helt annan drog än resten av påtändningen), den tämligen hanterliga toleransutvecklingen (inte alltför snabbt utvecklad, jfr. metylfenidat eller kokain- och katinonanaloger som håller i sig åtminstone några timmar, snabbt tillbakagången på bara ett par veckor), och typ trettiotvå andra påhittat viktiga faktorer. MDPV, flouranalogerna, diverse långverkande koks- och katinonavarter, diverse läkemedelsstimulanter, och säkert någon handfull till jag inte är långsam nog för att minnas just nu, har alla givit mig något jag inte vill ha.

Antingen går det inte att plugga, jobba eller umgås med folk på ett diskret och effektivt sätt på dem. Eller så bildas någon fantastiskt läskig metabolit som fräter på mina njurar, lever och kroppsliga samvete. Eller så är de oskäligt svårdoserade, det är inte bara att trycka i sig en sudd i förbifarten och lita till erfarenhetens ljuva fördöljande av påverkan. Eller så får man en T&R-biljett till ett djävla helvete som skulle skrämma skiten ur Dante även efter att han förkovrat sig i Paradiso en evighet eller två, antingen när substansen släpper, alternativt när den börjar tappa kraft för att koncentrationen i kroppen börjat dala, alternativt när tolerans utvecklas relativt fort medan ruset fortfarande pågår och återdoseringar blir en värdeförstörande mani.

En föga klargörande serie nummerpunkter med text efter (avsiktlig on topic, fenmetrazin utelämnat för det går iallafall inte att få tag på och metamfetamin utelämnat för att jag blir så djävla besviken när jag fått det av en kran istället för riktigt tjack):

1. För studier och andra intellektsfordrande situationer är amfetamin kalas när man lärt sig att flytta fokus från Flashback till det man åtagit sig att lära sig eller prestera belägg för att man lärt sig. MDPV kan fylla ett tomrum efter tjack på den här punkten. Det kan också metylfenidat i _begränsade_ doser, för mycket förstör förnuftet totalt och man sitter och nollsummespelar med en och samma lilla idioti tills avtändningen plötsligt har hänt och ens eget väsen plötsligt blir en bensosugen fontän av självförakt. Modafinil är subjektivt mjukt, men kan rätt använt lyfta fram en inre person som både känns autentisk och är omöjlig att avslöja som drogdopad utan blodundersökning/motsvarande. Desoxypipradrol/2-DPMP påminner om modafinil, men öser på i ungefär tolv, femton timmar på en rimlig dos; en knarkdoldis som kan råka hålla en vaken i några dygn för att man inte har en milligramvåg, dock ganska fri från andra biverkningar, går att gå på jämt om man sköter dosstorlekarna och är heller ingenting man snackar högt om med kroppsspråk, käkspänningar eller annat jobbigt. Katinonerna funkar inte för det här ändamålet. De är råa, ruggigt hårda på puls och andra perifera effekter, samt delar kokainets problem med att man blir ett självupptaget as utan resultatintresse på något område. 4-FMA är flummigt, man förstår sig bara på att vara attraktiv i en bar eller på ett mingel på det. 2-FA har ett lite svajigt rus, det kommer och går på ett sätt som avviker från tjackets jämna pålitliga extratryck.

2. För att ha en riktigt fet livsförgyllande fest någon gång i månaden (en eller två, alltså, inte tolv jämte diverse patetiska ursäkter och misskött vardag), amfetamin är perfekt. Man kan dricka på det, blir snygg och rolig om man håller efter handsvett och lite annat (tvätta händerna, schysst klädsel, &c.), blir inte en utvecklingsstörd eller totalegotistisk dumskalle utan att märka det själv och det kostar dessutom inte mer än en hundring eller så (som man sparar in på lägre alkoholintag, om man vill). MDPV kan göra det här. Metylfenidat kan inte göra det här. 4-FMA och 2-FA kan göra det här, om man avstår från att ta hela den dos man egentligen vill sätta i sig för den kommer bara att göra att man snackar kontinuerligt på ett sätt som den här meningens längd redovisar mest är jobbigt och svårtolkat för mottagaren avseende vad som faktiskt avses förmedlas med yttrandet. Skillnaden mot tjack är att när det händer på det, så kan man bli uppmärksammad på tramserierna och har inte svårt för att minnas var man började någonstans varvid man kan förklara sin idé eller utläggning utan att det blir pinsamt. Mefedron kan göra det här om man inte tar för mycket. Man ska inte ta det mer än möjligen en smäll med några återdoser per månad, på grund av lilla hjärtat och sådant. 2-DPMP, modafinil och liknande är inga festligare grejer, de är inte berusande i någon euforisk betydelse av ordet.

3. För att ha en okränkbar livsmening, en absolut prioritet i sitt liv, är amfetamin perfekt för den som inte är lockad av familjeliv eller ett yrke som kan komma framhoppande och begära prestationer utanför fasta tider, fasta dagar (timmisjobb med kort schemaläggning, affärsjurist eller egen företagare, exempelvis). Och så vidare. Amfetamin går att missbruka, hårt, varje dag, i decennier, utan att det blir uppenbart att man har lasten för sådana som arbetskamrater, familj och vänner, eller den allmänna menigheten ute i samhället. Förutsatt att man håller sig till en viss regelbundenhet samt disciplin, och ger fan i att slarva med maten, sover återkommande och förutsägbart om än inte varje natt, rör på kroppen då och då så att den får svettas av sig själv ibland också, träffar människor som åtminstone inte är suicidbenäget deprimerade (utan kan snacka lite skit, sörpla kaffe och mena allvar med ett rutinmässigt 'sköt om dig' när man skiljs åt, eller kanske diskutera likheterna mellan Derridas metodologiska sätt och den vakna tankens kedjeartade funktionssätt), och åtminstone ett par månader vartannat år lägger knarket på hyllan för att få facit på hur väl man skött sitt missbruk. Det här är amfetamin excellent för. Ytterligt få andra substanser går att vara så totalt kär i så länge via så allvarliga administrationsmedel, nålar/röfvskott/insufflering sliter alla på vävnader och kräver att man är överlagd i sitt ständiga doserande för att inte bli problem som tar fokus från kärestamfetaminet, detta utan att livet nödvändigtvis går mot misär eller död ganska omgående. Fenmetrazinet kanske går att käka ett par dubbeldoser av om dagen hur länge som helst, men jag känner ingen som prövat (jag misstänker att de som försökte i mitten på förra seklet supit och knarkat sönder minnet av hur den substansen var att leva med). MDPV sliter som fan på psyket när man har fastnat ordentligt för det, avtändningarna kan efter ett tag göra vem som helst benägen att börja komplettera med diacetylmorfin eller oxykodon bara för att hantera de stunder man inte kan vara påtänd. Vilka råkar bli fler än om man valt tjack, eftersom MDPV vid utdragna sessioner har en tendens att locka fram vidrig huvudvärk, hallucinos som man inte riktigt fattar att man har (till skillnad från amfetaminet, där inser man iallafall att man gjort sig vansinnig och att det kanske går över om man... vad det nu var, tompundatompundatompunda, ja just, sover en sväng och äter några köttbullar till lunchmiddagsfrukost) och åtminstone för en del användare en jobbig och när AT:n kommer rent av skräckinjagande anspänning i bröstkorgen. Något liknande händer ibland med för stora doser tjack, men då känns det normalt inte som att man tappat kontroll över andningen samtidigt som den verkar lägga av bit för bit av ökad anspänning. Katinonerna, kokain(erna) och metylfenidat belastas alla av att när dosen eller ruslängden börjar tänja på det rimliga så blir man väldigt fnurrig i tanken, man kan bara inte kliva ur den där två-tre-staviga idén man fastnat för och idisslat så långt tillbaka man minns (vilket också är kass, att minnet ger upp så fort på de här alternativen jämfört med tjacket, med vilket man under dygn tre, fyra, fortfarande kan redogöra för exempelvis lite nutidshistorisk politik eller barndomsupplevelser). Flouranalogerna sedan, 4:an (både met- och utan) är serotonerg om än inte riktigt i paritet med metamfetaminet eller MDMA eller så, och lämpar sig alltså inte för missbruk. Man blir antagligen ett emotionellt stört letargifall trots att man knarkar rätt mycket, redan inom ett år eller så, vilket ju är stick i stäv med den äkta missbrukarens ambition att vara påverkad maximalt lång tid, helst långt in i pensionen. Eventuellt likaledes med 2-FA, den känns i ovan nämnda flummighet som att den kanske har en knepig sidoverkan, typ serotonerga fluktuationer eller något mer knäppt som GABA- eller NMDA-påverkan. Det stör mig med 2-FA att den inte har ett jämnt drag, utan ruset kryper lite fram och tillbaka från det att påslagets nyhetsvärde börjat gå över, hela vägen fram tills det närmar sig sista timmarnas stissiga väntan på att bli fri. Jag vet inte vad effekten beror på, och är därför inte benägen att rekommendera substansen som mer än ett högst tillfälligt tjacksubstitut. Även gällande 1. och 2.

4. För att kunna flyga under snutens radar trots att man är ett svinkriminellt jäkla knarkararsel, vilket man blir så fort man stoppar i sig något illegalt har jag hört, är tjacket alldeles utmärkt. Man kan undgå att ådra sig uppmärksamhet, för man blir inte en okontrollerad hysteriker eller obegriplig grönsak på ben, även om man slösar med dagar man vägrar vara någon alldeles vanlig och sober. Köper man sitt speed personligen av någon som diskret får sina varor via ett väl överlagt postkransupplägg är risken rätt liten för att man ska åka dit på att ens telefonnummer eller adress finns i någon klåpartattares lilla svarta anteckningsblock. Så smutt kan man inte ha det om man sysslar med internetförsålt knark, det är nästan helt säkert att webbshopparna i normalfallet för kundregister av något slag och postkranarna kanske är bättre men det vet man ju inte säkert. Därav är RC:arna och diverse läkemedel rättsligt osäkrare att hålla på med, när bajset smäller in i fläkten är det för att man själv har klantat till det, inte för att någon främling sopat ihop ett par miljoner på kids som tycker att folle är töntigt och äldre knarkare som inte ids gå ut utomhus för att få sitt uppåt. Om, eller när, man väl sitter i åklagarklistret sedan, så är det avsevärt lättare att förklara ett amfetaminbruk med 'fan, alltså, jag mår inte så bra egentligen och har kunnat hålla mig flytande de senaste åren genom att ta tjack, förlåt att jag inte var stark nog att avstå' än att dra en liknande vals om någon av de i snutpoliskårens ögon klart mer lyx-/slapp-/"rekreations"-drogiga varianterna, som "partydrogerna" ju uppfattas som (googla termen, det kommer att dyka upp material om en bok med det namnet, vars författare fått pris av Carnegie-institutet). Helt säker är man aldrig, men vill man verkligen vara svår att upptäcka är ett intrikat importupplägg som håller en med bra modafinilgenerika, desoxypipradrol eller motsvarande ej rusgivande alternativ vad man har att bygga. Och lyckas man med den bedriften, så är man antagligen också kapabel att försörja sin sinnesdopning genom att öppna en lagligare importfirma (märkliga asiatiska leksaker, afrikanskt konsthantverk eller kanske något slags souvenirer från Oceanien) med internetdistribution och så vidare. Vad jag klagat på hos alternativen till amfetamin enligt ovan blir i förlängningen också säkerhetsrisker, man framstår helt enkelt som påverkad vare sig man vill eller inte och det är inte så himla enkelt att hitta på något om att man druckit sprit för att komma undan.

5. Hur man än lägger upp sitt bruk av stimulanter, finns det aldrig några skäl för att frångå den allvarligt menade missbrukarens heliga credo: det är alltid bättre att knarka mer, än att knarka mindre.

Sanningen däri kanske inte är omedelbart uppenbar. Nyckeln är att gå från att ha det enskilda ruset eller nästa rus som perspektiv, för att istället se möjligheten att knarka många hundratals, tusentals gånger under ett åtminstone någorlunda normallångt liv. Hamnar man inte under narkotikapolitikens lupp, har man inte sönder sin hälsa, gör man inte sin familj eller vänner eller arbetskamrater eller främlingar illa, gör man inte våld på sin eller andras egendom, snackar man inte vilt ute i samhället om att man knarkar eller gillar de som gör det, har man tålamod med knarktorka till förmån för en säkerhetspräglad drogförsörjning; håller man ihop ett basalt fasadverk att få vara i fred med sitt knark bakom, kan man hålla på hur länge som helst. Det är bättre än att hålla på ett par år och ha haft toksönder hjärtat, etsat bort en tredjedel av det centrala nervsystemet och varit mer eller mindre frivilligt elak mot sina medmänniskor.

Amfetaminet är, enligt min mening, den enda tillräckligt flexibla, tillgängliga och riskmässigt måttliga drogen att bygga sin vardag mot. Det i konkurrens med en halv katalog mer eller mindre giftiga alternativa stimulanter jag varit både gravt vårdslös och helylle smart i mitt tuggande, sniffande och skjutande utav. TS bör ta sig en djup funderare på vad tjacket ger vederbörande som rent faktiskt och opartiskt kan anses som positivt och konstruktivt, sedan gå in helhjärtat för att skräddarsy sin tillgång, sin användning och sin rutin avseende en, och endast en, huvudsaklig drogväg till samma värde som amfetaminet erfarits besitta.

Steg ett, alltså: identifiera och isolera det primära drogbehovets karaktär. Ställ och besvara frågor som "varför använder jag rusmedel?", "varför använder jag amfetamin som jag gör?", "varför tycker jag att amfetamin är värdefullt?", och så vidare.

Steg två: identifiera ett par, tre substanser som enligt anekdoter, eventuellt också farmakologisk profilering om sådan forskning finns att tillgå, kan fylla amfetaminets för TS viktigaste funktion eller funktioner. Här bör nackdelar ges särskild uppmärksamhet, innan några beslut om rekvirerande eller prövande av nya substanser fattats. Brukar Flashbacks knarkarkår gnälla på substansen? Är den dödlig i ett par, tre normaldoser tagna på en gång? Finns det kroniska besvär förknippade med den, eller risk för permanenta personlighets- eller sinnesförändringar (kroniska depressioner, tics, beständig letargi, &c.)?

Steg tre: skaffa så säkert som möjligt så rena preparat av kandidatsubstanserna som möjligt. När vardagen är hanterlig, överskådlig och trivsam kan det passa att pröva en av dem. TS bör försätta sig i en situation där amfetaminet normalt är en livräddare, en förutsättning för att fungera eller vad det nu är vederbörande eftersöker. Innan det blir ett skarpt läge, tillräckligt för att ha en påtändningsfas och få en grundkänsla för hur ruset initialt artar sig, men det ska helst inte gå att fega ur prövningen med mindre än något i obehagsnivå med en ihopljugen sjukanmälning från jobbet eller inställelse av en fika med en yngre syster eller så, något som känns och utom i undantagsfall är självklart för TS att inte leva upp till eller delta i. Då blir det uppenbart om kandidaten fungerar eller inte; gör den det inte får vederbörande hitta på någon vals om förkylning, bakfylla eller vad som kan passa som förklaring till märkligt beteende eller lågpresterande tillstånd inför de som berörts eller ifrågasatt.

Steg fyra: rita upp ett schema för mat, sömn och knark. Åskådliggör på ett papper hur livets måsten ligger utspridda och var behovstillfredsställelserna hamnar i den ekvationen. Det måste inte följas slaviskt men det är asbra att ha ett självutvärderingssystem man kan peta in ursäkter till varför man inte sov utan knarkade istället de där fyra nätterna, anteckna att man käkat ordentligt och när man återhämtat sig ordentligt senast. Att göra det morgon och kväll, inget fancy utan bara notera vad som blivit eller ej och varför om det kan passa, ger ett facit på hur väl man klarar av att hålla ihop grunden för missbrukarens credo om att det är bättre att knarka mer, än mindre. Om rutinerna börjar bryta ihop ser man det två gånger varje dag. Om rutinerna funkar och man mår bra, så har man ett dokumenterat underlag för att eventuellt knarka mer. Det kan annars vara svårt att bedöma rationellt, varvid magkänslans etik i frågan riskerar att få överhanden och rubba den för ett långvarigt knarkande ack så kritiska vardagsdisciplinen vad gäller hälsa (mat och sömn; repetition är häftigt och pedagogiskt) och förmåga att leva upp till sina åtaganden i jobbet, plugget, jobbsökandet, konstutövningen eller vad man nu tänder på att spendera sina veckodagar på. Det som förhoppningsvis gör det till något annat än ett ångestfyllt problem kantat av gamla usla lån av vänner och familj att köpa sina droger.

Steg fem: Profit.

Att knarka mer istället för mindre behöver inte betyda att man knarkar varje dag, hela tiden, vilket förhoppningsvis framgått ovan. Bättre att berika ett helt liv med ett (al)kemiskt drogäktenskap (heil Rosencreuz, sieg h...) än att behöva skiljas från det i förtid, på grund av att man behöver avstå för att fungera överhuvudtaget eller helt enkelt kolavippar (tidigt-tidigt av knarket självt eller i förtid för att pumpen aldrig fått vila).

Sist. Tack till Arkomann, Diesel och en massa andra godhjärtade personer med både rusmedelsintresse och klipska, roliga och lärande hjärnor. Det här svamlet hade aldrig blivit publicerat om det inte vore för era exempel och lärosatser.

Rättsväsendet hittar hit ibland.

Petzäll är skoj.

Bilden togs omkring tredje oktober eller så. Efter avhoppet.

Varför mephedrone kallas för krabba, räka och liknande.

Några besök på bloggen de senaste månaderna har kommit från Google-sökningar på frågor om varför rusmedlet mephedrone kallas för krabba och räka.

När preparatet var en ny storsäljare på internetmarknaden för oklassat knark levererades det i form av ett pulver som var ljusgrått eller rosatonat och lösningsmedelsfuktigt likt gatuamfetamin emellanåt är. Det hade också en mycket kraftig doft som påminde om räkskal. En mycket säregen doft som många av dem som fastnade för drogen då kom att associera till de positiva rusupplevelserna och gav upphov till slangbeteckningen räka. Med tiden ombildades det, särskilt i stockholmsregionen, till krabba och har hängt kvar.

Skolavslutningstiden är kommen.

Det drar ihop sig för sommarlov, då kommer givetvis de pseudopatriotiska lögnmaskinerna igång igen och antalet webbsökningar på 'förbud mot nationalsången' formligen exploderar. Senaste månaden har just sådana webbsökningar och länkningar hit från andra bloggar där ämnet behandlats varit den främsta trafikkällan, vilken i denna tid av passivitet från motkulturens presbyt ökat besöksmängden betydligt och tydligt.

Några påminnelser på det här temat.

Det är upp till varje enskild klassföreståndare, eventuellt under överinflytande från tillhörig skolledning eller i samarbete med kollegor, att välja vad skolbarnen ska sjunga på avslutningen. Det har aldrig funnits någon tradition av att sjunga Du gamla, du fria, utan vanligare har diverse religiös propaganda varit, främst psalmer av varierande kvalitet. Eftersom det inte går att påvisa att någonting inte finns, så är det upp till varje enskild nazirasistpopulist som hävdar att negerjudeislamisterna avtvingat skolor flagghissning och andra nationalistiska åtbörder att visa att Dybecks gamla visa har varit allmängods i skolorna (vilket blir himla roligt, att se en sådan försöka, historiekunskaper hör ju inte till det släktets paradgrenar). Idas sommarvisa är fin och neutral, har folklig förankring, den har dessutom under lång tid varit en favorit för grundskolorna att påbjuda avslutningsallsång av.

Sverige har inte någon officiell nationalsång eller nationalhymn. Då och då motioneras det till riksdagen om att den bör ges sådan status, med avslag som följd. Ett viktigt skäl för detta är att Du gamla, du fria inte egentligen handlar om just Sverige utan om ett samnordiskt rike där svenskarna förtrycker sina grannländer med handelsregler och militärmakt. Det kanske inte är en så himla attraktiv inställning idag, särskilt med tanke på att vi skulle behöva utträda ur EU, sedan påtvinga Finland utträde ur EU, och sedan annektera Norge (vad brukar man tycka om landet som försökte det senast? att gå nazisternas fotspår är inte att rekommendera, dessutom kommer NATO löpande till försvar). Island är täckt av aska och ingen vill ha det, så det kan vi lämna ur beräkningen. Så, en omöjlig romantiserande vision om ett stormaktssverige på toppen av ett nordiskt rike, är det vad som är svenskt idag? Föga troligt. Be nazistrasistpopulisten förklara det lockande i visans drömska innehåll också. Be sedan om att göra beskrivningen verklighetsförankrad och nutida.

Dessutom är hela projektet Den Stulna Nationalsången väldigt uppenbart mer en produkt av att en mer eller mindre politisk rörelse vill göra sin röst hörd i opposition mot ett visst fenomen (invandringspolitiken), än en effekt av att någonting har försvunnit. Begrunda det underliggande förslaget, att en viss visa ska sjungas mer ofta vid en viss skolhögtid, i ljuset av argumentet att det en gång har varit så under en tid då Sverige var bättre. På den tid då Sverige var bättre, enligt lite mer hårdnackade nationalister före parlamentarismens genombrott och demokratins framväxt, enligt Sverigedemokraterna och liknande sionistiska islamhetsare före nittiotalet, så byggde den svenska grundskolan i långt större mån på en kristen grund. Alla tvingades sjunga psalmer, om inte varje dag så åtminstone någon gång i veckan. Alla tvingades delta i bönestunder och beakta Jesu högst verkliga och betydelsefulla avrättning. Inslag som dessa var långt mer definierande för den tidens grundskola, de bör i första hand vara vad som eftersträvas av den som vill återgå till forna tiders skolsystem vad gäller innehåll och sedvänjor. Här har inte aga nämnts, men det var en central del i grundskolans fostrande metodik för inte alls så länge sedan. Dessa delar i den svenska grundskolepedagogiken har också försvunnit, åtminstone nästan helt fasats ut, tillsammans med den centrala styrningen av vad som är uppbyggliga sånger och vad som inte är det. Vem är att skylla för detta? Samhället i stort och utvecklingen i världen de senaste sextio åren, givetvis. Är det negerjudeislamisternas fel? Nej. Så varför nämns negerjudeislamisterna? För att den som hävdar att nationalsången är stulen vill föra dem på tal, snarare än sjunga en taffligt författad visa om ockupation av våra grannländer.

Det finns två äldre inlägg här på Motkultur! som behandlar ämnet, här och här.

Allan Rubin i Svar Direkt.

http://www.youtube.com/watch?v=KVDmy27qLLc&feature=related

Se gärna hela programmet, inte bara Allan Rubin är där och låter sitt snille spekulera om förhållandet mellan icke-kristen nyandlighet, ockultism och rockmusik. Den digra gästlistan innehåller namn som Eva Lundgren, sedermera starkt kritiserad professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet, Thomas Karlsson som tillsammans med Christofer Johnsson (som sitter i stolen vid Öholm och försvarar en nakenbild) grundlade ordenssällskapet Dragon Rouge, Håkan Arlebrand som återkommande har kommenterat nyandliga rörelser med en varierande träffsäkerhet ur ett utifrånperspektiv (och antagligen är den bäst säljande på området, trots sina magra kunskaper), med flera, bland annat en specialist på gengångarföreställningar och två proffs på lögner om ritualvåldssällskap vid sidan av Lundgren, nämligen ett påstått offer (som svamlar osammanhängande och antagligen ljuger från början till slut) och den nitiske pingskostympredikanten Stanley Sjöberg.

De flesta av huvudkaraktärerna i det här programmet är fortfarande verksamma inom samma områden. Lundgren försöker, mer eller mindre synkat med Erik Rodenborg, hävda att brott som inte begåtts behöver uppmärksamhet. Arlebrands bok säljs fortfarande i söt pocketutgåva. Thomas Karlsson är fortfarande central för Dragon Rouge. Christofer Jonsson turnerar fortfarande med Therion. Stanley Sjöberg tjatar fortfarande om sin pingstväckelses nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Allan Rubin försöker fortfarande hävda att hasch är en hallucinatorisk källa till primitiv och farlig andlighet under rockmusikens banér.

Malou Efter Tio, Federley och Maria Larsson i cannabisdebatt.

I Malou von Sivers talkshowprogram Efter Tio den åttonde december förra året debatterade Frederick Federley och Maria Larsson cannabis och narkotikapolitik.

Det intressanta tar vid en bit in i programmet, bit ihop genom diverse kontaktannonser.

Åklagarnas knarkkännedom.

Åklagarväsendet har tagit fram en lathund för farlighetsbedömning av narkotika, RättsPM 2009:1. Utöver att Hartelius och Bejerots politiska ingenjörsskap är huvudsakliga källor till mycket av den generella informationen finns några intressanta märkligheter i dokumentet.

I substansbeskrivningen för DMT, dimetyltryptamin, står följande att läsa på sidorna 67-68:

"DMT har samma huvudsakliga effekter som MDMA, både i fråga om rus och i fråga om skador eller störningar. DMT har varit sällsynt och den fulla skadebilden är ej utredd i detalj. Beroenderisken är ej kartlagd, men torde vara av samma betydelse som för MDMA. DMT bör dock anses ha potential som ersättningsmedel för MDMA, inte minst genom den uppmärksamhet medlet fått genom bl.a. välkända referensen TiHKAL. Viss risk torde föreligga för självförvandling genom DMT:s förmåga att framkalla förlust av kroppsmedvetande." (presbytens kursivering)

Åklagarmyndighetens källor påstår alltså att DMT:s nedreglering av kroppsegen frisättning av serotonin via autoreceptorn 5-HT2a får samma huvudsakliga effekt som MDMA:s neuronterminaltömmande frisättning av kroppseget serotonin. Det säger sig självt att det är ett konstigt påstående. Redan det förhållandet att DMT huvudsakligen (likt serotonin, melatonin, m.fl. analoga molekyler) binder till befintliga serotoninreceptorer snarare än till transportenzymer, såsom amfetamin, MDMA, m.fl., utgör en radikal farmakologisk skillnad mellan de två påstått likartade substanserna.

Lejonparten av den autorapportering (exempelvis på Flashback) som finns angående DMT (liksom en välnotad Wikipedia-artikel) anger att substansen bör grupperas med andra psykedelia, inte med empatogenerna (där tryptaminer är hermeliner bland amfetaminerna). Till skillnad från MDMA orsakar inte DMT i sig potentiellt beständiga obalanser i neurokemin, åtminstone inte via abrupt och översvallande frisättning av neurotransmittorsubstanser. Erfarenheter från andra psykedeliska tryptaminer har visat att de generellt har benigna neurologiska biverkningar, om än mycket stark sinnespåverkan under rustiden (som hos DMT är relativt kort vid inhalation eller injektion). Farligheten är alltså marginell vid det enskilda ruset, och man kan också förvänta sig att toleransökningen följer den hos andra psykedeliska tryptaminer vilket medför att beroendepotentialen inte kan anses särskilt betydande. Med MDMA förhåller det sig annorlunda, substansen kan regelbundet användas som stimulant, om än inte som empatogen på grund av nedbrytningen av frisatt serotonin, som alltså behöver återbildas, och biverkningar i form av rubbningar i serotoninproduktionen.

Den faktiska farlighet som kan knytas till DMT har inte med substansen själv att göra, vilket har gått Åklagarmyndigheten helt förbi. Traditionellt, bland sydamerikanska indianfolk, intas DMT som en dekokt. För att ha rusgivande egenskaper vid sådan administration måste substansen intas tillsammans med ett eller flera monoaminoxidashämmande (MAO-inhiberande, MAOI) medel, som dämpar den kroppsegna nedbrytningen av drogen vilken annars vid den magvägen långsamma upptagningen medför att avsedd påverkan uteblir. Den här typen av drycker eller dryckeskombinationer betecknas allmänt ayahuasca och förekommer i betydande omfattning som administrationsmetod även i Europa. Användning av MAO-hämmande läkemedel eller andra substanser medför vissa risker, som följd av att kroppens egna hjärnstädningsmekanismer sätts ur spel kan skadliga koncentrationer av neurotransmittorsubstanser och farmakologiskt aktiva substanser enklare uppnås. Exempelvis kan ätande av vissa ostar samtidigt med MAOI leda till allvarliga biverkningar och skador, abstinenssymtom kan också uppstå efter regelbunden påverkan av MAOI-preparat, såsom vid avbrytande av antidepressiv läkemedelsbehandling med exempelvis Selegiline.

En annan potentiell risk med DMT finns i den eventuella affiniteten för 5-HT2b-receptorn, aktivering av vilken i hjärtmuskulaturen kan stimulera celldelningar och därmed på sikt betydligt försvagad hjärtfunktion. Att varken detta eller riskerna med monoaminoxidashämmande preparat upptas som farlighetsfaktorer (när de är de mest framträdande) torde allvarligt rubba förtroendet för Åklagarmyndighetens sakkunnande i narkotikafrågor (om nu inte det ständiga inropandet av Jonas Hartelius gör det, vill säga).

Det är också rimligt att ifrågasätta påståendet att DMT är sällsynt. Enligt länk ovan finns tiotals rapporter som direkt eller indirekt skildrar substansen på Flashback, dess utbredda bruk i Sydamerika tillsammans med dess rykte som affärsmannatripp från sextiotalets Förenta Staterna och de vanligt förekommande rapporterna om användning på trancemusikfestivaler runt om i Europa tillbakavisar Åklagarmyndighetens påstående. Vad gäller forskning så anges på substansens Wikipedia-sida (länk enligt ovan) flera handfullar studier som påvisat likartade egenskaper som hos andra psykedeliska tryptaminer (fem bara angående 5-HT2a-receptoraktivitet). Även detta kan alltså betraktas som en vanföreställning.

Idén om att ett vid inhalation och injektion kraftigt dissocierande rusmedel skulle kunna ersätta empatogena kram-och-dansdroger som MDMA framstår som mycket verklighetsfrånvänt. Användare av MDMA tenderar att uppskatta hur den drogen påverkar kontakten med andra människor på så vis att den lättare etableras och får ett upplevt större emotionellt djup, präglat av stark tillit, samt att förnimmelserna av rörelse och beröring erfars som mycket känslomässiga och euforiserande. Dessa egenskaper förekommer i allmänhet inte hos psykedelia, där ett okänt ansikte kan få såväl lyckogivande som skräckinjagande upplevelser till följd. Ayahuasca har inte samma akut dissocierande egenskaper, utan påminner mer om meskalin, LSD och psykedeliska psilocinsvampar. De drogerna förekommer visserligen i sammanhang av fest och dans till elektronisk musik, men rusen präglas starkt av introspektiva sinnestillstånd och svårigheter att kommunicera de egna erfarenheterna, såväl under påverkan som efteråt, vilket starkt avskiljer MDMA från dessa.

Liknelsen vid MDMA återkommer för övrigt mycket ofta i dokumentet, exempelvis anges DOB ha samma huvudsakliga effekter, sidan 69, om än påtagligt "starkare" (se också sidan 95, ketamin anges ha samma huvudsakliga effekter som fencyklidin). DOB är en psykedelisk fenetylamin med egenskaper som påminner om LSD:s, men med långt allvarligare biverkningsprofil. Doseringssvårigheterna (1-5 milligram, för MDMA 80-200 mg), den groteska ruslängden (18-30 timmar, jfr. 4-6 timmar för MDMA), med mera, gör att jämförelsen med MDMA framstår som något slags bisarr myndighetshumor. "Höhö, snart ersätter General White Portion det beryktade China White i Europa, lovar, höhö, vitt som vitt, liksom. Det har Hartelius Bejerot sagt till mig personligen."

Lysergsyredietylamid, LSD, placeras också i samma farlighetsklass som MDMA. Den mycket korta sammanfattande bedömningen påstår att LSD är unikt på så vis att det är "verksamt i extremt små doser". Detta trots att vissa hallucinogena fenetylaminer som behandlas i samma dokument spelar i samma liga. Personen som sammanställt dokumentet har tydligtvis inte själv läst innehållet.

Vidare kan noteras att MDMA anges framkalla hallucinationer, sidan 108. Det anges som en huvudsaklig ruseffekt. Fem Internet och elva kakor utlovas härmed till den som hittar en trovärdig MDMA-rapport som upptar hallucinationer som en huvudsaklig ruseffekt och hänvisar till den i kommentarsfältet. Lycka till!

Sionistdemokraternas bloggskribent omskriven.

Det verkar som att en inte alltför klipsk sverigedemokrat (är det här han?) varit återkommande skribent på den islamfientligt populistiska bloggen Politiskt Inkorrekt (som ju, egentligen, är politiskt ganska korrekt, jfr. med Faurisson eller Rami). Nationell.nu och Flashback vältrar sig litegrann i att han transvestitar lite på fritiden, uppmanar sina internetläsare att rösta på kommunisterna om inte SD duger och att han har judiskt (och eventuellt också romskt) påbrå.

Det verkar som att Expo var först med att göra scoop av det här.

Mer rättsröta på knarkpolitikens arena.

Motkulturens presbyt har i dagarna läst domarna i det här fallet. En man dömdes i tingsrätten för innehav av centralstimulanten MDPV, på grundval av den bekante Jonas Hartelius politiskt och rättsligt dubiösa åklagarhorande. Som vanligt redovisas hans bakgrund som fil. kand. i matematik och vetenskapsteori (och två år medicin på Karolinska Institutet, som visst inte passade herrn i fråga) jämte kompisskapet med Nils Bejerot (notera femte punkten i handlingsplanen, lås in de djävlarna står det där), nolltoleranspolitikens grand old man och den som framskaffat en aggressiv rättsosäker poliskår (som när den inte får ID på förfrågan säger 'du ser påverkad ut, ska vi åka till station och pissa eller hittar du legget nu?').

Jonas Hartelius knarkar ju såklart inte själv, så han har inte en djävla susning om hur substanserna han snackar och skriver om faktiskt känns. Därav, eller kanske något slags moralpanisk sedlighetsmani, klökar han upp detta smått fantastiska slutledningsövervägande (ha i åtanke att valet står mellan att bedöma MDPV som farligt i nivå med amfetamin, eller i klassen ovanför i farlighet tillsammans med koks och ecstacy):

"Det som är karaktäristiskt för MDPV och som gör att man bör gå längre och likna MDPV med ecstasy är att det finns en sexuell komponent, som är tydligare än vid amfetamin." (motkulturens presbyt fetstilade)

Rent krasst händer det inte att man sexar på MDMA eller känner ett tydligt sådant begär. Det är alldeles för flummigt, och alldeles för skönt att bara hålla handen och kramas i allmänt uppslukande känslosamhet. En del avviker från detta, men över lag är det en hug drug, inte en källa till tjackknull timme in och timme ut. Som antytt är amfetamin synnerligen snuskigt tillsammans med rätt partner, vilket även gäller metamfetamin, kokain, och diverse andra primärt stimulanta snarare än entaktogena droger. Vår ovän Hartelius snackar alltså skit, dock sväljer inte tingsrätten det med hull och hår utan konstaterar att det inte visats i målet att herr Jonas har rätt i sin analys.

Hovrätten tycker att Hartelius utläggning är lite tunn, så de slår en signal till Fregona Konsult (det lär inte finnas så många med det namnet i uppsalatrakten) och dess huvudman Fred Nyberg, professor i beroendemedicin. Det låter ju förtroendeingivande och så, men visar sig vara något av en hugskottsbenägen figur. Han inleder:

"Skriftligt utlåtande angående drogen MDPV

Mål nr B 1027-10

Metylendioxypyrovaleron (MDPV) är en psykotropisk drog som verkar som en

noradrenalin/dopamin återupptagshämmare. Substansen stimulerar frisättning av

dopamin i hjärnans belöningscentrum och ger därmed upphov till eufori och

skapar ett rus i likhet med amfetamin och ecstasy (MDMA). Den har funnits på

marknaden som en s k research chemical sedan 2007. Den är sedan 1 februari

2010 klassad som narkotika och finns med i Läkemedelverkets förteckning l."

Han har helt rätt i att det är en humörhöjande stimulant. Han har helt fel i att den rusmässigt och farmakologiskt är jämförbar med MDMA, ety den senare substansen är väldigt mycket ler och långhalm med SERT och den serotonerga neurotransmissionen i övrigt med (eventuellt) oxytocinfrisättande andrahandsföljder. Det ger den dess särskilda entaktogena känslomässigt frigörande egenskaper, emedan dess euforiserande och centralstimulerande dito har sina rötter i dopaminerg och noradrenerg påverkan. Detta är väl känt (läs noterna, och den här boken, och den här). Han har också fel i när MDPV introducerades på RC-marknaden, 2006 var den redan känd i den svängen och fick sin egen megatråd på det här knarkisforumet.

Han fortsätter:

"Bakgrund

Under det senaste årtiondet har ett ökande antal designade droger & research

chemicals (RC) introducerats för försäljning via internet. RC omfattar en grupp

nysyntetiserade droger som ännu inte hunnit testas på experimentdjur utan de

som köper dessa substanser får testa på sig själva. Många av dessa droger är

närbesläktade med kända narkotika och kan vara både beroendeframkallande

och toxiska. De kan säljas helt inom lagens råmärken eftersom de ej hunnit bliva

tillräckligt undersökta och bedömda för klassning avseende farlighetsgrad eller

narkotiska egenskaper. Metylendioxypyrovaleron (MDPV) dök upp som en RC

på marknaden först under 2007 i Tyskland. Den är ur kemisk strukturell synvinkel

nära besläktad med pyrovaleron (PV), ett läkemedel med centralstimulerande

effekter, som introducerades redan i slutet av 1960-talet och som användes vid

behandling av bl a kronisk trötthet och letargi. Numera förskrivs PV sällan på

grund av rapporter om missbruk och beroende (Deniker et al., 1975). l USA finns

den med i DEA:s förteckning V, där också kodein och etyl-morfin finns. MDPV

kan dessutom klassas i en grupp av beta-keton analoger av amfetamin och

ecstasy, dvs metylendioxy-met-amfetamin (MDMA). Därför kommer detta

utlåtande att fokusera på jämförelse mellan MDPV och ovan nämnda central-

stimulerande substanser. MDPV såväl som MDMA finns under förteckning 1

bland Läkemedelsverkets listade preparat medan amfetamin och met-amfetamin

finns i förteckning II. MDPV hamnade i förteckningen den 1 februari, 2010."

Notera det vidrigt akademikerplufsiga språkbruket, "ej hunnit bliva", den böjningsformen finns överhuvudtaget inte kvar i modern svenska. Den här professorn tar sig själv på groteskt allvar, tydligtvis. Anledningen till att pyrovaleron inte förskrivs är metylfenidatets framgångar, det läkemedlet verkar längre per dos och är i övrigt närmast identiskt från russynpunkt med PV och MDPV, inklusive fallenheten för dysfori och riktigt kokainlikt idisslarsinne vid högre doser. Vad som särskiljer MDPV från PV är metylendioxy-gruppen, som utanför idiotiernas skojfriska myndighetsklubb för inbördes analskäggsskådande bara hämmar metaboliseringstakten och därmed förlänger påverkan. Anledningen till att metamfetamin har markerade serotonerga egenskaper är inte att det sitter en metylendioxy-grupp på amfetaminet, för det gör det inte, utan att det finns en metylgrupp som justerar receptoraffiniteten. I sin tur justeras metamfetamin åt det serotonerga hållet av MD-delen av MDMA. Herr professor har inte gjort sin SAR-analys ordentligt.

Vidare:

"Egenskaper

MDPV har i likhet med andra centralstimulerande droger (amfetamin, met-

amfetamin, ecstasy) euforiskapande egenskaper genom att de kan stimulera

frisättning av signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem. Den

förstärker också vakenhetsgraden genom att stimulera frisättning av nor-

adrenalin. Många av de sidoeffekter som finns beskrivna för amfetamin och met-

amfetamin finns också noterade för MDPV, däribland ökad hjärtfrekvens, förhöjt

blodtryck och kärlsammandragning. Dessutom finns många effekter på mentala

funktioner rapporterade. Förutom ökad vakenhet och eufori finns ökad sexuell

lust, agitation, oro minskad aptit och minskat sömnbehov. Vid högre doser finns

flera neurotoxiska effekter rapporterade (se nedan)."

Tjing. Han har rätt i sak, just angående dopaminerg transmission. Han har också fattat att snusklusten ökar av tjack, till skillnad från Hartelius. Vad "många effekter på mentala funktioner" avser beskriva framgår inte. Glad och fjuttad blir man iallafall av MDPV, där har han rätt, av MDMA taget ensamt brukar man däremot, särskilt vid höga doser, bli sömnig och flummig till sinnelag, inte pigg och speedad. Den här sidoeffekten av serotonerga substanser är väldokumenterad för exempelvis antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Kika på Sertralin i FASS. Här har han alltså också fel i sitt analysunderlag.

Vidare:

"Kemisk struktur

Som nämndes ovan finns det stora strukturella likheter mellan MDPV och

amfetamin, metamfetamin och MDMA, vilket förklarar många likheter mellan

deras farmakologiska egenskaper. Strukturen för MDPV utgår från pyrovaleron

(PV) som kompletterats med en metylendioxy-grupp på aromatringen som ger en

viss strukturell förändring som dock i föga grad har förutsättningar att påverka

molekylens egenskaper när det gäller att skapa centralstimulerande och

euforiska effekter. Det kan konstateras att metylendioxy-gruppen finns även hos

MDMA-molekylen.

Figuren nedan visar strukturen av stereoisomererna av PV, MDPV och MDMA." (metylfenidat, amfetamin, metamfetamin)

Här konstaterar han själv att MD-likheten mellan MDPV och MDMA för MDPV:s del saknar betydelse för rusupplevelsen, för att sedan peka ut likheten. Här börjar han alltså spåra ur på allvar, och skissera likheter som inte finns efter att han konstaterat att den inte finns (om han inte tror att pyrovaleron är entaktogent, vilket är välbelagt att det inte är sedan sextiotalet).

Vidare:

"Upptag och öde i kroppen

Den centralstimulerande effekten hos MDPV kan vara skönjbar efter 3-4 timmar

medan sidoeffekterna på hjärtfrekvens och blodtryck kan dröja kvar dubbelt så

länge. Moderstrukturen PV metaboliseras i blodet ganska snabbt genom

hydroxylering till en produkt med en halveringstid som är mindre är en timme

men både PV och dess metabolit kan detekteras i urin efter 18 tim (Shin et al,

1996). Amfetamin och dess derivat absorberas ganska snabbt från mag-

tarmkanalen och går snabbt in i hjärnan (Nestler, 2001; Rang & Dale, 2001).

Met-amfetamin går också snabbt in i det centrala nervsystemet och har en

halveringstid på 9-15 timmar. En huvudmetabolit är amfetamin som når sin

maximala koncentration ungefär efter 12 timmar. Andra metaboliter är 4-hydroxy-

met-amfetamin och 4-hydroxyamfetamin. MDMA tas upp på liknande sätt som

amfetamin och ger effekt inom 20-60 minuter. Den maximala koncentrationen i

blodet uppnås efter två timmar och effekten sitter kvar i 4-6 timmar.

Halveringstiden för MDMA är 7-8 timmar och en huvuddel (över 60%) av det

intagna MDMA förblir i sin intakta form efter elimination ut i urin. Bland

huvudmetaboliterna finns MDA förutom en del hydroxylerade metaboliter

(Garcia-Repetto et al., 2003). Bland de hydroxylerade metaboliterna finns 4-

hydroxy-3-metoxy-metamfetamin (HMMA) and 4-hydroxy-3-metoxy-amfetamin

(HMA). Det har också visats att genetiska skillnader när det gäller nedbrytning

och metabolisering av MDMA är betydelsefull för drogens toxiska effekter (De La

Torreetal., 2000)."

Se där, MD gör att PV stannar längre i verksamhet. Notera tidsangivelserna, "ganska snabbt" från matsmältningen, "snabbt" in i hjärnan sedan. Hur "ganska snabbt" och "snabbt" förhåller sig till varandra framgår inte. Att metamfetamin också är snabbt säger heller ingenting. Dessutom är administrationsmetod helt avgörande, inhalering av ångor ger omedelbar påverkan emedan insufflering och mumsande tar lite längre tid på sig. Helt irrelevant är hans snabbhetshittepå i farlighetshänseende hursomhelst. Att MDMA tar lite tid på sig, jämförelsevis, anger med stor farmakologisk tydlighet att dess rusgivande verkningsmekanismer är väsensskilda från MDPV:ts, här framfört av professorn själv. Betoningen på MDMA:s metabola steg är såklart helt meningslös för den egentliga bedömningen i sak, när MD-delen slagits av MDPV-molekylen (de som inte pissas ut, alltså) metaboliseras resten såsom PV har för vana att göra. Toxiska metaboliter av MDPV kan inte förutsägas med hänvisning till MDMA på det sätt Nyberg försöker sig på, att MDMA och metamfetamin (som egentligen är snäppet värre) i det mesta väsentligt delar neurotoxiska egenskaper förklarar hur det kan komma sig.

Vidare:

"Verkningsmekanismer

MDPV utövar sin euforiskapande effekt genom att likt amfetamin och met-

amfetamin stimulera dopaminfrisättning och påverka dopamintransportörer och

därmed hämma återupptag av dopaminet. Vid höga koncentrationer av

substanserna påverkas även serotoninsystemet. MDMA ger upphov till sina

tillskrivna effekter genom att påverka såväl signalsubstansen serotonin,

acetylkolin, noradrenalin som dopamin (Cole & Sumnall, 2003). l likhet med

amfetamin så utövar MDMA sina centralstimulerande effekter genom att påverka

både dopamintransportörer och frisättningsmekanismen för dopamin (Nestler et

al., 2001; Smith et al., 2002). Denna centrala påverkan på dopaminsystemet ger

upphov till drogens euforiska effekt. Vid sidan om denna påverkan utövar MDMA

också effekter på serotonintransportören (SERT) och drogen har dessutom hög

affinitet för serotonin receptor subenheten 5HT2. Effekterna på dessa båda

komponenter ger upphov till ökade serotoninnivåer i synapsen och i låga doser

till en moderat hallucinogen effekt som liknar den för LSD (Nestler et al., 2001).

MDMA tömmer nervceller på både dopamin och serotonin (Fornai et al., 2003).

Drogen har dessutom i experimentdjur visat sig destruera terminalerna hos

nervceller som producerar serotonin och mycket tyder på att detta också sker

hos människa (Kish et al., 2000). Denna effekt visar sig även ha stor betydelse

för de toxiska effekter som MDMA ger upphov till (Bai et al., 2001; Smith et al.,

2002). Den destruerande effekten av MDMA på serotoninets nervcellsterminaler

beror troligen på drogens effekt att generera fria radikaler (Drafters & Biello,

2003). Studier visar också att MDMA har en betydelsefull påverkan på GABA

systemet (Simantov, 2004). Vid höga koncentrationer av amfetamin och inte

minst met-amfetamin så förstörs på liknande sätt serotonerga nervceller

(Brennan et al., 2010)."

Han anger inte källa till påståendet att MDPV frisätter serotonin. Sedan svamlar han på och drar fram gamla djurtester (groteska doser på djur, uselt underlag att dra slutsatser om måttligt knarkande människor från, starkt kritiserade resultat, &c.). Eftersom han inte visat att MDPV är serotonergt, saknar hans skräckexempel från MDMA-forskningen helt relevans. Faktumet att MDPV rusmässigt är som amfetamin och metylfenidat snarare än metamfetamin eller MDMA ger empiriskt stöd för en hög svansföring och nedlåtande tonläge här.

Vidare:

"Bieffekter

Rapporterade bieffekter när det gäller MDPV är förutom effekter på det

kardiovaskulära systemet (hjärtklappning, högt blodtryck och vasokonstriktion) en

ökad sexuell lust, tydlig aptitmiskning, minskat sömnbehov, muskelsvaghet,

huvudvärk, trötthet, depression, ångest. Vid höga doser finns det även rapporter

om panikångest och psykos. Samtliga av dessa effekter, som uppges vara starkt

dosberoende, liknar de som erhålls av amfetamin, met-amfetamin och MDMA."

Alltså, den där repertoaren har glädjepiller också. Liksom ett extensivt sexualliv. Ingen källhänvisning, han har alltså hittat på de där biverkningarna själv tills motsatsen bevisats.

Vidare:

"Missbruk och beroende

Rapporter om missbruk och beroende av MDPV kommer främst från Europa och

särskilt Tyskland. Den ökade försäljningen som pågår över nätet manifesteras av

ökat antal rapporter om effekter och upplevelser på internetsidor. Rapporter om

euforikickar i likhet med de som fås av andra centralstimulerande kommer in och

även om drogen är tämligen ny så stärks experternas uppfattning om dess starka

beroendeframkallande effekter. Dessa har dock ännu inte i önskvärd omfattning

kunnat analyseras i prekliniska studier men de effekter som hittills kunnat noteras

hos de som använt drogen pekar otvetydigt mot en bekräftelse av det som kan

förväntas från en substans med MDPV:s struktur. De uppgifter som dock finns

talar dock tydligt för att jämförbarheten med de strukturanaloger som här tas upp

är helt adekvata. Och de pekar mot att MDPV är en drog med ytterst starka

beroendeframkallande egenskaper."

"Manifesteras av", what are you on, mandog? "Andra centralstimulerande" vadå för något? Dock, dock, dock, dock. Amfetaminerna är inte strukturanaloger. Självklart är det ett vanebildande preparat, men inte nämnvärt värre än metylfenidat (dosjusterad bedömning), som vi ju i Sverige matar barn med om de inte kan koncentrera sig i plugget. Dumhuvve. Han hittar på och hittar på och hittar på. Mefedron är sju resor värre och mer likt MDMA än MDPV är.

Vidare, ett långt sjok:

"Toxicitet och farlighetsgrad

De doser som beskrivs användas när det gäller MDPV har uppgivits variera

mellan 5-20 mg. Förmodligen är de mycket högre. När det gäller MDMA så ger

en dos från 50 mg och upp mot 150 mg eufori och de toxiska effekterna (t ex

hallucinationer) kan dyka upp när doser går upp mot 200 mg.

Höga doser av amfetamin, met-amfetamin och MDMA är neurotoxiska (De Letter

et al., 2006). De förstör både dopaminerga och serotonerga nervceller vilket

medför flera allvarliga skadeeffekter. Höga doser (överdoser) av samtliga av

dessa substanser kan vara livshotande. Det finns nyligen inkomna rapporter (från

t ex Finland) om att MDPV har resulterat i dödsfall. Andra rapporter som nyligen

kommit in från polisen i olika delar av Sverige beskriver vådliga effekter på såväl

fysisk som mental hälsa som föranlett uppsökande av akutmottagningar inom

sjukvården.

l doser som går upp mot 10 ggr den normala dosen som ger eufori är intag av

MDMA livshotande (Smith et al., 2002). Det som särskilt har framhållits när det

gäller toxiciteten hos MDMA är hypertermi (Kalant, 2001; Teter & Guthrie, 2001;

Drafters & Biello, 2003; Finsterer et al., 2003; Kunitz et al., 2003; Simantov,

2004). Det finns exempel på individer som efter överdos gått upp till över 43

grader i kroppstemperatur (Kunitz et al., 2003). Den hypertermiska effekten hos

MDMA kan vara en följd av att drogen har en tydlig påverka på GABA, en

signalsubstans som har en betydelsefull roll i termoregleringen (Simantov, 2004).

Andra allvarliga toxicitetseffekter representeras av livshotande leverskador,

njursvikt, hjärtarytmier och rabdomyolys (upplösning av muskler) (Caballero et

al., 2002; Finsterer et al., 2003; Green et al., 2003; Kunitz et al., 2003). En annan

toxicitetseffekt orsakas av hjärnödem ( smith et al., 2002). Många fall då MDMA

använts vid suicid (t ex Hinkelbein et al., 2003) eller varit inblandat i dödsolyckor

(Kalant, 2001) finns rapporterade, l England rapporterades 202 ecstasy-

relaterade dödsfall mellan 1996-2002 (Schifano et al., 2003).

Vid upprepat intag av MDMA kan även vid normaldoser drogen ge upphov till

skador på minne och kognitiva funktioner (Parrott, 2000; Gouzoulis-Mayfrank et

al., 2003; Jacobsen et al., 2003). Med hjälp av magnet resonans kamera (MRI)

och beteendestudier kunde man fastställa att MDMA användare hade försämrad

kognitiv förmåga och förändrad aktiveringsprofil i hippokampus (hjärnans

minnesrelä) i jämförelse med drogfria individer (Jacobsen et al., 2003). Det finns

även djurexperimentella försök som bekräftar MDMAs negativa påverkan på

hippocampus.

De förändringar som MDMA på sikt åstadkommer på t ex serotonin systemet

inklusive förstörelse av nervterminalerna orsakar depression, panikattacker och

även psykoser (Parrott, 2000; Kalant, 2001; Smith et al., 2002; Finsterer et al.,

2003; De Win et al., 2008). Liknande effekter finns beskrivna även vid överdoser

av amfetamin och met-amfetamin (De Letter et al., 2006).

Användande av MDMA kan vidare medföra oförutsägbara effekter som kan vara

livshotande. Det finns i arvsmassan hos vissa individer förändringar i de gener

som uttrycker metaboliska enzym som deltar i nedbrytning och metabolism av

droger och läkemedel och i fallet med MDMA kan detta få stora konsekvenser

(De la Torre et al., 2000). Detta kan alltså innebära att hos vissa personer bryts

inte MDMA ned som det förväntas utan ackumuleras i höga toxiska doser, vilket

kan medföra stora risker. Vidare så har man visat att nedbrytningsmekanismen

för MDMA inte är linjär. Det betyder att vid ökade doser ökar biotillgängligheten

mycket snabbare och toxiska koncentrationer av MDMA i blodcirkulationen

uppnås vid lägre doser än förväntat. Nedbrytning (metabolisering) av MDMA kan

också variera beroende på kön. Allt detta gör att det kan vara svårt att prediktera

vad som händer med en individ som t ex intar ecstasy för första gången. Med

hänsyn till de likheter avseende struktur och farmakologiska egenskaper som

hittills kunnat fastställas mellan MDMA och MDPV finns det stor sannolikhet att

oväntade effekter även kan uppkomma vid intag av den sistnämnda substansen.

Faktum är att det finns uppgifter som indikerar att MDPV är svårdoserad och

detta kan bl a resultera från varierande metabolism hos olika individer.

En annan svårberäknelig faktor är att i kombination med andra droger (alkohol,

opiater eller något stimulantia) kan ge upphov til l vådliga oförutsedda effekter.

Flera dödsfall då MDMA tillsammans med andra droger påträffats vid

obduktionen har rapporterats (t ex Raikos et al., 2002). Helt nyligen

rapporterades från Helsingfors om sex dödsfall som satts i samband med

användande av MDPV (HBL, Helsingfors)."

Han ljuger om de påstådda dödsfallen, folk som dött har i alla fall hittills varit fjuttade eller bänga på andra substanser också. Det finns ingen som vet ungefär hur stor en dödlig dos MDPV är. Sannolikt följer toleransutvecklingen den hos amfetaminet, missbrukare kan skjuta i sig tio-femton gram per dygn och fortsätta livet som vanligt, en tjacknaiv klappar ihop av ett par gram på kort tid. Även här slarvar han omkring med MDMA som jämförelse trots att den substansen i allt väsentligt saknar gemensamma primära egenskaper med MDPV. Djävla skrämselpropaganda, helt enkelt.

Slutsatsen kommer sedan:

"Slutsats

MDPV är en relativt ny drog som under de allra senaste åren dykt upp som en

centralstimulerande drog som tillhandahålles genom försäljning via internet. Den

tillhör en grupp av kemiska substanser som har stora strukturella och

farmakologiska likheter med centralstimulerande medel som amfetamin, met-

amfetamin och MDMA. Mekanismen för den euforiskapande och beroende-

framkallande effekten hos dessa tre substanser är lika medan MDMA i sin tydliga

påverkan på det serotonerga systemet har en tydligare profilering för skapande

av hallucinogena effekter. MDPV, som inte på långt när varit föremål för liknande

prekliniska studier som MDMA, har i högre grad strukturella likheter med denna

substans än med amfetamin och dessutom tanke på de rapporterade effekterna

hos MDPV har jag valt att jämställa substansen med MDMA. Jag har därför i

detta utlåtande givit särskild tyngd åt de effekter och egenskaper som påvisats

hos MDMA (ecstasy).

Härvid har jag riktat in min redogörelse på MDMA och denna baseras på

tillgänglig och aktuell vetenskaplig litteratur om ecstasy/MDMA som författats av

välrenommerade internationella forskare. Jag har i referenslistan tagit med

endast en liten del av den litteratur som samstämmigt bekräftar de väsentliga av

de toxiska effekter som tillskrivits drogen. MDMA tillhör ett av de farligaste

narkotiska preparat som kommit ut på den illegala marknaden. Drogen är

förrädisk eftersom den hos vissa kan användas till synes utan allvarligare

bieffekter medan den hos andra kan ge upphov till livshotande toxicitet. De

skadeverkningar som litteraturen ger exempel på är så pass allvarliga att man

bör med kraft avråda dess användande. Den tydliga likhet som hittills kommit

fram när det gäller MDPV är tillräcklig för att rikta en skarp varning för denna

drog och dess nuvarande placering i läkemedelverkets narkotikaförteckning är

enligt min uppfattning väl motiverad."

Som avrundning gör han alltså ett fult felslut och drar till med sin hittills huvudsakligen underförstådda tes. PV blir MDMA av MD för det tycker professorn verkar bra att, eh, tycka. Han har inte härlett eller visat att MDPV delar MDMA:s serotonerga och neurotoxiska potential, utan pekar ut att det finns en gemensam molekylgrupp, metylendioxy-grejen. Han förklarar inte varför metamfetamin har empatogena, serotonerga egenskaper eller hur dessa förstärks av MD-tillskottet, emedan MDPV remarkabelt nog saknar dessa neurologiska färdigheter. Den likhet han hävdar finns inte. Vem som helst kan läsa rapporterna på Flashback och därmed vederlägga herr professors hittepå.

"Uppsala den 2010-05-14

Fred Nyberg

Professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala Universitet"

Hovrätten skiter i sanningen och skärper straffet. På grundval av lögner något pseudoproffs på knark spökat ihop mot betalning.

Det tåls att nämnas, killen som dömdes hade ett par hekto MDPV i sin ägo, knarkade friskt, och satt också på tjack och gräs vid husrannsakan. Ingen duvunge, alltså.

SD vill bryta upp grundlagsskyddet mot åsiktsregistrering.

Sverige har sedan sjuttiotalets grundlagsreform ett rätt så starkt skydd mot åsiktsregistrering.

Sverigedemokraterna vill avskaffa detta och hänvisar till Taimour Abdulwahads pinsamt misslyckade (antaget att han faktiskt ville skada oskyldiga med sina laddningar) sprängning, terrorbrottsdomen och gripandena i Danmark.

"Vi behöver skärpt lagstiftning, vi behöver en nationell handlingsplan, och vi behöver inte minst kartlägga islamistiska attityder i det svenska samhället. Det tror jag är viktigt, och det vill jag skicka med till regeringen i den här debatten."

Bland andra inskränkningar i fri- och rättigheter Åkesson och hans israellobby tjänar sitt uppehälle av att propagera för hör den här tendensen till de mer läskiga. IB-affären var en skandal, inte ett bra jobb från statens sida.

Nästa generations torrentklient.

Torrentprotokollet klarar sig utan tracker-mjukvara, om man lägger till ett nätverkslager för sökningar, med mera. Så var det i teorin rätt länge, numera även i praktiken.

Torrentklienten Tribler har tagit till vara på de bra sidorna hos torrenttekniken, och skalat bort behovet av en central tracker, Antipiratbyråns främsta rättsliga vapen mot The Pirate Bay.

Livsmedelsverket använder ett knarkigt bildspråk.

Det finns en hemsida utgiven av myndigheter och verk som avser informera kvinnor om förtjänsterna med tillskott av folsyra. Bakgrunden föreställer LSD-visioner och två halvgenomskinliga, glosögda spermier.

SD är fortfarande inte vettiga, trots riksdagsvalet.

Det är vanligt från sverigedemokratiskt håll med argumentet att utlandsfödda är överrepresenterade i kriminalstatistiken och därför inte borde släppts in, ett generellt argument mot den rådande migrationspolitiken (se exempelvis Israel-representanten Ted Ekeroths Twitter). Då sverigedemokraterna i praktisk politik framförallt önskar angripa asyl- och anhöriginvandringen är detta ett intressant argument.

Asylrättigheterna hör till de viktigare verktygen för spridande och upprätthållande av mänskliga rättigheter, genom att erbjuda människor som utsätts för kränkningar av den rätt de åtnjuter i egenskap av människor med den värdighet som tillkommer oss alla hus, hem och socialt liv i ett samhälle där det finns ett bättre skydd av det goda livet än i deras hemländer exporteras indirekt de värderingar vilka är centrala för en allmänmänsklig solidaritet. Det synes otroligt att särskilt många svenskar anser det vara rimligt att sända människor i döden eller till tortyr, krigs- och konfliktdrabbade områden, med mera. Att avvisa utlänningar till sådana förhållanden är i praktiken samma sak som att skicka egna medborgare till dem, eftersom människor kan antagas ha vissa grundläggande värden och rättigheter på grund av sin tillhörighet till mänskligheten som sådan. Det är helt enkelt inte mer okej att slå någon utan svenskt medborgarskap än någon med ett sådant. Anhöriginvandring kan försvaras på ett liknande sätt, Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna (lag i Sverige sedan mitten på nittiotalet, ratificerad redan på femtiotalet) innehåller i artikel 8 ett skydd av privat- och familjelivet. Det hör givetvis till ett gott familjeliv att få sammanbo med sina nära och kära, att uttryckligen förvägra invandrare den möjligen på grund av att de nyligen fått uppehållstillstånd eller medborgarskap innebär givetvis en möjlig kränkning av den rättigheten. Dessa rättigheter önskar sverigedemokraterna tumma på med hänvisning till konstruerade populistiska modeller av ekonomisk art, och så argumentet om brottslighet.

Invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är välkänd och mycket debatterad, Brottsförebyggande rådet och andra instanser menar att den överrisken ligger omkring 2.0 mot infödda svenskar för första generationens invandrare, och 1.5 för andra generationens. Det här tillsammans med utpekande av enskilda fall av invandrarbrott är en viktig och central del av den sverigedemokratiska retoriken i invandringsfrågor.

En annan grupp som är långt mer överrepresenterad är ungdomar. De begår galet många av vålds- och tillgrepsbrotten, är hyfsat oemottaglig för rationella incitament och utgör i största allmänhet ett avsevärt problem för sin omgivning. Se motiveringarna på sidan nitton och framåt i propositionen 2009/10:142, kika också på BRÅ:s rapport om barnbrottslingar. Den här gruppens rättigheter, i vilken utsträckning vill Åkesson med anhang kränka dem?