Om kärlek och vad älskande inte innebär.

"Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv."

Roberto Assagioli

De flesta människor söker efter sådant som framkallar behag och undviker sådant som ger upphov till motvilja. För många människor i västvärlden handlar livet oerhört mycket om sökande och undvikande, vilket rent krasst innebär ett slaveri under minnen. Minnen av behag, och minnen av aversion.

Alla sinnesstämningar går över, förr eller senare, vanligen förr. Det gäller såväl behagliga som obehagliga, och därför lönar sig inte de flesta ansträngningar som bygger på preferenser vad gäller sinnesstämning. Sorg mattas av, om den tillåts bero gör den det i samma takt som drogabstinens efter ett missbruk, glädje tappar sin charm, ofta fortare än ett tjackrace. Jakten på ett varaktigt behag eller varaktig undslippande från obehag gör människor olyckliga, eftersom de saknar makt över världen utanför dom, och således medför ofta ambition av sådant slag besvikelse och utgör ett misslyckande.

Det vakna medvetandet tröttas, kontinuerligt kategoriserar och väljer det baserat på preferenser, vilka i sig utgör kärnan i en persona, en personlighet, och efter en tids arbetande behöver medvetandet vila. Undermedvetna processer pågår kontinuerligt, även i sovande tillstånd, och dessa processers innehåll formas av medvetandets verksamhet, dess kategoriserande och väljande. Därför följer upprymdhet och upprördhet med in i sömnen och stör den, behag och obehag känns som behov, således tolkar också det undermedvetna upprymdhet och upprördhet som möjligheter till behovsuppfyllan. Liksom sömnstörningar medför en negativ utvecklingsspiral gör också fastklamrande vid behag och obehag det, ansträngning för behovsuppfyllan som belönas stärker beroendet av samma behovsuppfyllan, och nederlag inger en upplevelse av större behov av ansträngning, något som tär på både kropp och psyke, dessutom stärker det samma beroende av behovsuppfyllan genom att oro och rastlöshet vid all vila uppstår.

Många visa människor som bedrivit introspektion, och observation av såväl egna som andras själv, har konstaterat att människans sinne fungerar på ungefär det här sättet, att begär och aversion leder till lidande och en olycklig levnad. Såvitt det stämmer är rebellism ett ideal väl värt att utöva, eftersom det i någon mån förutsätter frigörelse från de omgivningens krav som får begär och aversioner att uppstå, och därför får heller aldrig rebellernas mål vara av sådan karaktär att de i det världsliga kan uppnås, för i sådant fall lindas samma rebeller in i det lidande de avsett minska eller utrota. Alla människor klarar inte av att ha sådana mål, eller ens inse att deras småaktiga girighet och banala njutningslystnad orsakar det lidande de gärna idisslar och sprider. I varje samtid finns en anda, en sociokulturell norm, vilken ligger till grund för gemensamma preferenser och toleranser. Att växa upp i en grupp av människor leder till indoktrinering i samma grupp människors anda, och spontant uppkomna persona hos människor i den miljön beror direkt av den andan, oavsett om dessa persona avser erkänna eller förkasta den.

”Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.”

”Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra.

Ty om du ser ned i avgrunden länge nog, ser avgrunden ned i dig”

Friedrich Nietzsche

I den här samtiden finns en doktrin om ägande, som implicit menar att egendom är en värdfull rättighet. Att tillgång till resurser inte har ett värde om inte också resurserna utgör en andel av de egna egendomarna på ett i den egna gemenskapen accepterat sätt. Normativa strukturer samverkar med egendomsgirighet, vilket i egenskap av begär styrda av samtidsandans rätt godtyckligt uppkomna innehåll fängslar människor i ett slaveri under yttre påverkan och inre spöken, som naturligtvis leder till lidande och olycklighet. Slaveri av det här slaget kommer inte sällan till uttryck som oskälig upptagenhet med det egna lidandet och den egna olyckligheten, vilka raskt låter sig inlemmas i den egna identiteten, något som konkret leder till att preferenser får kraft och ett slags psykosocialt fängelse uppstår. Ge lidandet uppmärksamhet länge nog, så börjar lidandet uppmärksamma dig; den negativa spiralen har inletts.

Inte bara döda tingestar betraktas av samtidsandan som potentiell egendom, även människor och djur kategoriseras som sådan. Det har uppstått ett system för att värdesätta egendom, som över tid mer och mer visat sig vara ett mått på gruppers preferenser i affektslaveriet. Från att ha varit ett mått på materialvärde, till framställningsvärde, till rent spekulativt grundat mått på begär, och aversion, ett normerande av preferenser och preferensers normerande.

Mammons makt är stor.

"The essence of liberalism is individualism. The basis of its error is to mistake the notion of the person with that of the individual and to claim for the latter, unconditionally and according to egalitarian premises, some values that should rather be attributed solely to the former, and then only conditionally. Because of this transposition, these values are transformed into errors, or into something absurd and harmful."

Julius Evola

Människors indoktrinering i denna samtidsanda ger utslag som hur parrelationer bildas och upprätthålls. Ofta manifesterar sig girighetens demoner i dessa sammanhang, det hör inte till ovanligheterna att den part i en parrelation som inte betraktar den andra som sin egendom klandras för detta, särskilt om denna andra betraktar den förra parten som sin egendom, och åtminstone undermedvetet känner att detta innebär ett värdesättande av förra parten. 'Du älskar inte mig'. Ni har alla tagit del av myriader versioner på det här temat i litteratur, radio, television, och via andra berättande media. Samma princip ger också upphov till situationer där ena parten genom detta slags ägande upplever ett värde i parrelationer som helt uppenbart inte fungerar utan att någondera part ändras eller ändrar sig, en värdering som delas eller som smittat av sig, oftast, inte sällan förekommer även skuldbeläggande som upprätthållare av sådana relationer.

"Amongst the Truths of our religion [islam] is that the world is as Allah has wished it to be. Hence you should only demand perfection of yourself..."

Ivan Aguéli

Endast efter att begär och aversioner fråntagits makten, vilket trivialiserat sker genom avpersonalisering och osjälviskt leverne, kan kärlek upplevas och utövas. En människa som är rädd att förlora något eller någon är oförmögen att älska. Människor som har personliga preferenser kan inte i något annat, än mindre i allt, se det högsta goda, det gudomliga, väsensgrunden, världsandan, eller någon annan ej helt rättvisande titel på källan till liv, vishet, och mening. Utan förmåga till sådan kärlek innebär sexuella relationer inte mer än ömsesidig, eller ensidig, masturbation, ofta en behovsuppfyllan som stärker personliga preferenser. Därför ingår celibat som ett centralt inslag i all asketisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex skadar och heller inte upprätthåller relationer mellan älskande, och därför ingår promiskuitet som ett centralt inslag i all extatisk esoterism, det lär att kärlekslöst sex inte upprätthåller relationer mellan älskande och också skadar.

Påståenden om att en given parrelation bygger på kärlek kan oftast avfärdas, vanligen genom klargörande av att endera eller båda parter räds parrelationens upphörande eller förändring. Finns där begär och aversioner älskar inte parterna varandra, de har personliga preferenser som hindrar dom från att uppleva det enda till vilket kärlek kan kännas i partnern.

"Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense."

Ordspråksboken 17:9

Ältande och idisslande av minnen leder ingenvart, särskilt inte i relationer till medmänniskorna.

"Jag tager icke emot pris av människor".

Jesus, enligt Johannesevangeliet 5:41

Endast de som har ömsat personligheterna, och inte längre styrs av lidandets upphov, kan prisa det högsta, vilket är att älska.

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset."

Paulus, enligt Filipperbrevet 2:5-8

Falskhetens emissarie, recension av ett mellanting

Av en händelse ramlade motkulturens presbyt över en oemotståndlig länkaddress, http://falsk.nu,

och överraskades inledningsvis positivt av den annonserade ambitionen med materialet. 

"Det handlar om att leva sitt Liv på ett speciellt sätt.

I Livet är Du inte ensam, Du möter många fina och underbara människor – men även andra som rör till det för Dej och även i värsta fall gör Ditt Liv eländigt. Jag vill här visa hur Du enkelt och effektivt bekämpar dessa och i de flesta fall går segrande ur striden."

 

Konsten att vara falsk, av Jan Stål. 

Trots det emellanåt något töntiga språket och överdrivna fokuset på elaka lärare, som tillsammans ger intrycket att Jan till viss del skrivit den här texten för att behandla sina egna neuroser och följdaktligen inte uteslutande begagnat de metoder han redogör för under sin självterapi, framgår det att materialet bygger på livserfarenhet och en sund, mjuk, och inte helt medveten nihilism. Att inte slava under normer och tidsandans nycker kallar Jan för att leva falskt, och han ger både konkreta förslag och redogör för förhållningssätt avsedda att gynna den enskilda i kampen med motgångar. 

"Hur hanterar Du i så fall den sanning som sägs vara så vacker och ren?

En sak ska Du veta: Korkade personer tar alltid chansen att vid ett visst tillfälle få ställa sej i ljuset, att få bullra så de hörs och för ett ögonblick riktigt få rulla omkring i sin egen idioti. När sker då detta? Jo, när de får chansen att berätta SANNINGEN !!!"

Med viss klarsyn redogör Jan för drag hos problematiska parasitiska och stupida personlighetstyper, sådana som de flesta stött på hos andra och förhoppningsvis också hittar hos sig själva vid läsning av hans text. Den mycket användbara insikten att idioter inte inser den egna idiotin för att de dras med idioti tål att upprepas, och Jan ser till att göra det med oregelbundna intervall. Emellanåt används underfundiga formuleringar, som inte helt lätt låter sig tolkas, exempelvis avslutas den korta texten om sanningar och människor som använder dom för att såra andra med uppmaningen "tro mej, det är sant!", vilken det inte framgår hur mycket glimten i ögat den innehåller. 

Under rubriken manipulation delges en handfull praktiska råd om hur omgivningarnas invånare kan påverkas utan att märka för vilka syften det sker. Lätt att lära, och oerhört svårt att bemästra, det vet alla som prövat på dylikt, och särskilt riskabelt är det egna egot vilket mer än gärna lägger krokben i form av begär eller hämningar. Även Jan har lagt märke till detta, och varnar också. 

"Risken finns att den berusar Dej och Du tappar greppet; det som finns inom Dej och som är skapat för att tjäna tar över och Du vet inte längre när Du är falsk eller när Du manipulerar. Detta innebär att de Du ofta möter i livet snart genomskådar Dej och allt Du då åstadkommit är att ha byggt Ditt eget fängelse på en öde ö."

Bitvis påminner textens innehåll om den lära som sedan en tid tillbaka sålts som The Secret, Jan kallar det för livets flöde och tillskriver levnad i sig närmast magiska egenskaper om bara attityder och grad av frigjordhet från moralism tillåter det. Delvis påstås det att tålamod ger oanad avkastning, bland annat med en anekdot om lupin-odling, och delvis argumenteras för en 'dra åt helvete'-attityd som innebär en villighet att låta motgångar förlora i betydelse, dessemellan varierar förslagen mellan klassisk fromhet och inbiten envishet, hela tiden framfört med en språklig stil som vittnar om att Jan med sitt skrivande försöker förvalta en stark innerlighet men också om att textens innehåll kanske inte givits tillräcklig tid till att mogna eller det efterarbete den förtjänar. 

"Vi har respekt för överhet, titlar och papper med höga betyg; Livet kommer senare att lära oss att sådant ofta är kulisser och att människan bakom många gånger är liten och svag."

"Kanske gör Du misstag beroende på brist på kunskap men Du begår likväl ett misstag. Livet struntar i om Du visste eller inte och resultatet av det Du gjorde kommer till Dej i form av belöning eller problem.

 

Så – det är åter dags att upptäcka ett av Livets verktyg, en annan regel som finns där för att hjälpa Dej och för att förenkla Din tillvaro: SKILLNADEN MELLAN ANLEDNING OCH MENING. Denna är besläktad med skillnaden mellan vägen och målet, men mycket svårare att upptäcka och inse."

Över lag håller Konsten att vara falsk rätt god kvalitet, och blundar man som läsare för de negativa aspekterna finns ganska rikligt med tänkvärda idéer i den. Bokmärk, och läs igenom den då och då. 

Vämjande material

Motkulturens presbyt saknar för tillfället ord om detta. 

Rapportering om dödsknark i media

Expressens Kvällsposten och Göteborgs-Posten rapporterade i dagarna om ett tillslag polismyndigheten i Göteborg gjort mot en krögare, där misstanken var att det rörde sig om en stor mängd amfetamin. Ett kilo drog i ett kylskåp, som det av pseudojournalistiska återgivningar att döma verkar som att den medelålders krögaren själv trodde var klassiskt tjack.

Reaktionen från poliskommissarien Erik Blomstrand på att det inte finns en analog- eller euforilagstiftning mot rusmedelshantering och -bruk är direkt komisk, som om det vore en nyhet att enskilda substanser kriminaliseras av narkotikaklassificering:

- Det är helt osannolikt.

Även kammaråklagare Karl-Erik Esbos utsaga om substansen ifråga får motkulturens presbyt att dra på smilbanden: 

- Det största problemet är att detta för tillfället är ett lagligt knark, men precis lika farligt som vanligt amfetamin.

Påståendet att 4-flouroamfetamin är precis lika farligt som amfetamin, saknar stöd i farmakologisk forskning. Sedan flera år tillbaka råder vetenskaplig konsensus om att centralstimulanter som frisätter både serotonin och dopamin har en allvarligare neurotoxikologisk profil än de mer renodlade stimulanterna, vilka saknar serotoninfrisättande eller -återupptagshämmande egenskaper. Jämförelsen som Esbo gör låter sig heller inte göras med den intellektuella hedern i behåll, det ligger helt uppenbart en brist på kunskap till grund för den, annars hade påståendet varit att 4-FA är farligare än amfetamin eftersom studier av empatogener såsom MDMA visat på sannolika orsaker till neurologiska förändringar vilka mycket väl kan gälla för den från krögaren beslagtagna drogen. 

Båda nättidningarna har avstått från att göra research, och artiklarna har genomgående en sensationalistisk stil som inte bara gör våld på sanningen, den journalistiska kompetensen hos Peter Linné och TT kan också göras till föremål för kritik. Utöver att skribenterna i det här fallet undvikit att skriva med annat underlag än intervjumaterial som till dels helt tydligt är lögnaktigt har artiklarna inte korrekturlästs, vilket ytterligare understryker den bristande seriositeten i den här rapporteringen. Det är inte helt klart vad för ambitioner som finns bakom dessa artiklar, utöver det helt uppenbara, profitintresset. 

Göteborgs-Posten publicerade häromdagen också en artikel om den nya innedrogen i Njurunda, ett samhälle i Sundsvallstrakten, nämligen muskotnötter. Berusning med muskot köpt i gängse livsmedelsbutik fungerar mycket sällan som avsett, och även i det här fallet har TT kissat journalistisk researchtradition i ansiktet. Det påstås att myristicin, som inte ens stavats rätt i artikeln, är ett amfetaminliknande ämne, vilket inte stämmer alls. Molekylen innehåller däremot en metylendioxy-grupp vilket gör det till en möjlig, om än praktiskt taget olämplig, prekursor till metylendioxymetamfetamin/MDMA och kemiskt liknande substanser. På så vis liknar myristicin safrol, en substans som finns i relativ hög halt i olja från Sassafras-magnolior. Även i den här artikeln finns ett inslag av solid humor i form av citat:

- När vi fick klart för oss hur den kan användas tog vi bort den från hyllorna direkt, säger Anders Eriksson, butikschef på Ica Kvantum, till Dagbladet.

Jag ser fram emot att Anders Eriksson också väljer att ta bort alla etanol- och isopropanolhaltiga varor från hyllorna, som i denaturerad form ger ungefär samma kombination av halter av illamående och berusning som torra muskotnötter. T-Röd är garanterat nästa innedrog land och rike runt, och förslagsvis ser myndigheterna till att ta sitt ansvar för ungdomarnas väl och ve. Det drogpreparatet kostar ungefär fyrtio kronor per liter, och en liter räcker gott och väl för att berusa en handfull ungdomar långt bortom vett och sans. Alkoholerna måste omgående narkotikaklassas eller klassificeras som hälsofarliga varor, så att butiker slutar sälja detta slags knark till vem som än är intresserad av att köpa. 

Eller hur?

Blonda modeluder och deras försörjare, några korta reflektioner

En av de bästa symbolerna för den svenska samtidskulturens allmänna dekadens är Blondinbella, Isabella Löwengrip, som med sitt bloggande aktiebolag omsätter hundratusentals kronor i månaden, enligt hennes blogg. 

Motkulturens presbyt ser skäl till att betrakta företaget som lyckat i sig eftersom det innebär en bedrift att generera kapitalförvärv i sådan omfattning med så lite arbete, däremot utgör det ett extremt tydligt symtom på sociokulturell sjuklighet. Det finns varken bildning eller författarkvalitet bakom den aktuella bloggen, och texterna har i huvudsak dagbokskaraktär, detta i flera avseenden, dels avseende kvaliteten som klart kan anses undermålig relativt klassiskt författande, dels avseende innehållet eftersom Isabella praktiskt taget inte skriver om annat än den egna vardagens innehåll i lättsamma och ytliga ordalag. 

Det ständiga tjatet om så kallad självkänsla äcklar, inte bara motkulturens presbyt utan även den avundsjuka klandrande pöbeln, den senare saknar dock förmåga att sätta fingret på varför detta tjat uppfattas som så motbjudande och lögnaktigt vilket konkret innebär att dess försök till kritik får pueril såväl som plump karaktär. Barn och ungdomar saknar självinsikt, inte förrän någonstans mellan tjugo och tjugofem utvecklas hjärnan till förmågor såsom självrannsakan, självkännedom, väl övervägda beslut, med mera. Den neurofysiologiska forskningen som belägger detta kliniskt konstaterar att dessa personlighetsrelevanta områden i pannloben normalt sett myeliniseras först i nämnda ålder. Isabellas påståenden om självkänsla ekar alltså tomma, och likt annan reklam för varumärken, i det här fallet Isabella själv, finns en generell underton av falskhet och ytlighet i produktframställan. 

Och likt nästan all annan reklam, betalar konsumenterna för produktionen och lönsamheten i reklamproduktionen. Såvitt motkulturens presbyt erfarit diskuteras detta ytterligt sällan, och det verkar faktiskt som att många människor i västvärlden inte inser att dom genom val av genom reklam marknadsförda varumärken accepterar avsiktligt manipulativ verksamhet och också att betala för dess fortlevnad. 

Apropå manipulativ, så har Blondinbella AB en rätt intressant verksamhetsbeskrivning registrerad, nämligen:

"Bolaget ska bedriva opinionsbildning vi internet, försäljning av annonser inom nämnda område samt därmed förenlig verksamhet."

Notera felstavningen i citatet, den återfinns i källan. 

Inte bara fröken Löwengrip bedriver verksamhet som denna, det finns ganska gott om blonda bloggande kvinnor i mode-/media-kapitalprostitutionen, som bedriver sådan verksamhet med varierande framgång och genomslag. Systrarna Fahrman (Frida och Sofi) och Ebba von Sydow hör till de som med samtidens mått mätt lyckats bäst, och det finns horder av unga kvinnor som konkurrerar om möjligheten att kunna leva på att publicera tattigt skriven dagbok om sin konsumtion och alltsomoftast djävligt ointressanta vardag. 

Som tidigare nämnts, detta är en sociokulturell sjuka, en folkligt förankrad allmän neuros. Modebloggarna har ingenting av värde att ge sina läsare, det finns ingenting berikande i läsandet av dom, med undantag för andra i samma mentalparasitiska bransch som söker raffinera den egna verksamheten till än större kapitalomsättning på samtidsträlarnas bekostnad. Modebloggarna exploaterar en lystnad efter acceptans och upplevt människovärde i en inhuman levnadsmiljö, men om ni avser opponera er mot denna sociala kräfta, avstå gärna från att sälla er till nämnda klandrande pöbel, vilken samtidigt betalar för träcket och avskyr det utan att redovisa någon form av resultat av rannsakan eller ambition till självförändring.

Mephedrone, en framgångssaga

För ett år sedan, i april 2008, kom ett nytt rusmedel ut på den svenska marknaden för halvlagliga preparat. Det kallades mephedrone, ett marknadsföringsmässigt snärtigt namn på 4-metyl-metkatinon, och hade tidigare sålts som ingrediens i ett israeliskt företags ecstasy-substitut. 

Mephedronet såldes via webbutiker, och kostade inte mer än femtio, sextio, kronor per gram pulverpreparat, som faktiskt hade rätt stor renhet även mot slutkund. Raskt fick preparatet öknamn som anspelar på den ganska fräna skaldjursminnande lukten, såsom 'räka' och 'krabba', sedermera också med suffixet '-gift' på grund av de negativa egenskaperna hos det som drog betraktat. 

Motkulturens presbyt prövade substansen första gången i december 2007, och insåg omedelbart att en succé var att vänta om den lanserades som relativt tillgänglig RC i Sverige. Med en rustid på ungefär 1.5 + 3 timmar (euforisk period + stimulerad period) vid peroralt intag, och något längre vid kombination av sådan administration med insufflering, snortning, är det passande som ecstasy-ersättning som festdrog. Det relativt korta ruset kombinerat med kraftig påverkan, drogen både centralstimulerar och inledningsvis i ruset har en milt empatogen effekt, och att måttligt bruk inte medför några dagen-efter-biverkningar gör detta till en i teorin närapå perfekt kalaskemikalie. 

Det dröjde inte så länge för nackdelarna att komma upp till ytan, under försommaren 2008 hade drogen börjat säljas med stor framgång (1, 5, 10, eller 25 gram per beställning, i de flesta fall) och snart därpå började det rapporteras om missbruksbeteenden i samband med mephedroneanvändning. Rusets senare del, då den empatogena effekten avtagit, innebär för de flesta en stark lust att återdosera, vilket naturligtvis inte är lämpligt i längden. Efter en tid rapporterades det om neurologisk problematik, skakningar/tremor, sömnstörningar, stickningar i huden, så kallade 'hjärnzappar'/'brain zaps', med mera, i Flashbacks drogfora. Pseudonymen Qidush (som troget gör reklam för MOTKULTUR!) tog sig tiden att skriva en FAQ baserad på egna erfarenheter och spekulationer baserade på dessa och viss kännedom om farmakologi. 

Drogen är aktiv i doseringar från 75-100 mg peroralt, och något lägre vid nasalt intag. En lagom peroral dos anses allmänt ligga mellan 200 och 300 mg, vilket nog kan betraktas som rätt mycket ur säkerhets- och hälsosynpunkt, emedan påfyllnadsdoser vanligen ligger omkring 100-150 mg. Det förekommer intravenös administration, vilket rapporteras som mycket starkt rusgivande, men drogens korrosiva egenskaper och den sannolikt extrema betingning som uppkommer gör detta till en direkt olämpligt metod för mephedroneberusning, oaktat riskerna med injektioner i sig. Samma korrosiva egenskaper gör det klart olämpligt med anal administration, och sublingual likaså, det senare går an men rekommenderas inte. Både smak och frätskador gör det direkt obehagligt. 

Missbruk av mephedrone förekommer, och i Stockholmsområdet har drogen sålts av gatulangare och på klubbar, krogar, et cetera, vanligen under namnet 'krabba' enligt vad motkulturens presbyt erfarit under våren. 

I december 2008 klassificerades mephedrone som hälsofarlig vara, och såväl hantering som handel med det är därmed kriminellt. Narkotikaklassning verkar inte helt osannolik. 

Återupptagande av bloggen

MOTKULTUR! har återupptagits, och framledes kommer den här bloggen att användas för fortsatt postande om droger, politik, samtidskultur, konstnärsskap, med utgångspunkt i att det konsumtionistiska repressionssamhället helt saknar etisk legitimitet. 

Tack för responsen som kommentarer på förra årets inlägg, den uppskattas. Förutom jämförelsen med Blondinbella, den vämjde snarare, men det tar MOTKULTUR! igen genom att skriva en artikel om just de ljusblonda mode-media-ludren och deras bloggverksamhet med samma vämjelse som drivkraft. Den publiceras här, inom kort. 

På http://motkultur.blogsome.com annonseras händelser och nyheter om MOTKULTUR! som koncept, bland annat dyker information om vad som händer i det materiella upp där först och när väl hemsidorna som planerats rinner ut på nätet så finns information om det där i direkt anslutning till det. 

Välkomna till en ny skön värld, där det fortfarande finns människor som opponerar sig mot prostitutionen av människovärde och raserandet av individuell integritet. Som gör vad dom faller in utan hänsyn till normer och andra pöbelns verktyg för förtryck av de starka och progressiva.