Intet nytt på knarkfronten, del 2.

Sidorna 87-91, se referens i föregående inlägg:
"UNGDOMARS SYN PÅ NARKOTIKAN

Ungdomen av idag är vaken och narkotika är någonting som debatteras överallt där ungdomar träffas.

Vi har bett ett gäng ungdomar bland dem, som varit aktiva bl.a. som demonstranter och därför får anses som opinionsbildare och opinionsförmedlare, att ge sin syn på narkotikan.

Här kommer deras opus utan någon grov redigering:
Dan Israel, 16 år, gymnasist:
Legalisera haschischen. Det kommer att förhindra, att haschischen blir ett led mellan alkohol och vanebildande narkotika. Dels kommer det att innebära, att inte profitörerna, som nu, kan göra stora pengar på hasch.

Samtidigt skall narkomanerna behandlas som sjuka och inte som brottslingar.

Ge ordentlig hjälp till RFHL och ta pengarna från försvaret. Ge 20 till 30 procent av försvarsprutning-arna till RFHL, 70 procent till u-länderna.

Stoppa dessutom storhandlarna. Mellanhänderna säljer för att själva kunna skaffa knark.

Lägg också pengar på forskning som resulterar i icke vanebildande preparat.
Legalisera haschishen så försvinner glorian kring den och ungdomen tycker inte längre, att den är märkvärdig. Det är precis samma som med alkohol under förbuds- och motbokstider.

Leif Hidmark, 17 år:
Många av de narkotiska preparat, som nu börjar bli populära hos ungdomen, har helt andra effekter och verkningar än de äldre preparaten, heroin, opium, kokain m.fl.
LSD, för att ta ett exempel, har ingen nedbrytande effekt på kroppsfunktionerna.

Hasch kan vara ett alternativ för det stora antal latenta narkomaner, som vi har i samhället. Den kan också som njutningsmedel vara ett lämpligare alternativ till den traditionella alkoholen.

Gunnar Santesson, 17 år:
Själv kom jag i kontakt med narkotika, när jag låg på sjukhus och fick morfin. Sedan dess har jag inte prövat på det själv. Men jag har sett, hur många kamrater köper hasch och det är en hel rit bakom dessa "hemliga" kontakter.

Min åsikt är, att det inte är missbrukarna, som ska straffas, utan försäljarna. De tjänar pengar på att kasta in alltfler i fördärvet.

Narkotikans negativa sida ligger mycket på det ekonomiska planet. Narkomaner blir tjuvar för att få pengar till mer narkotika.

Eva Bjärenäs, 23 år:
Jag anser, att narkotikaproblemet är stort idag. Främst för att narkotika börjar användas allt längre ned i åldersgrupperna.

Samhället borde nog sätta in bevakning utanför skolorna, så att inte langarna så lätt som nu kan få kontakt med skolungdomar.

Det är bra att naroktika inte får annonseras, men man borde nog ge större upplysning i TV och i skolorna om narkotikans fysiska och psykiska skadeverkningar.

Barbara Hernze, 18 år:
Användandet av narkotika kommer att öka katastrofalt inom den närmsta tiden, om inte upplysning sätts in.

Många säger, att hasch som röks av så många ungdomar nu inte är vanebildande, men jag har sett annorlunda.

Hasch väcker nyfikenheten och så börjar man pröva starkare preparat, många gånger av lättja. Det börjar med hasch och så fortsätter det med Preludin eller Ritalina.

Upplysningen ska inte bygga på skrämselmetoden. Det gör den i de skolor, som börjat med upplysning. I stället ska man ge saklig information.

Många ungdomar har svårt att anpassa sig i samhället och så använder de narkotika för att kunna fungera.

Dessa ungdomar, som redan är narkomaner, bör ges legal ranson.

Användandet av narkotika ligger i tiden. Tekniken gör att man inte känner sig som en levande människa utan som en mutter i en maskin. Man tänker då med glädje på Huxleys "Du sköna nya värld".

Ge ungdomen en saklig syn på narkotikan.

Susanna Vestin, 15 år, gymnasist:
Det finns en stor mängd sjuka i Sverige, som be-traktas som brottslingar för sin sjukdoms skull, och det är läkemedelsmissbrukarna, eller narkomanerna. Javisst, de har dr Åhström att vända sig till, men dr Åhström har kanske inte alltid myndigheternas fulla stöd, för att uttrycka det milt.

Det sägs att de flesta narkomaner har sig själva att skylla genom att de börjar med haschisch, trots att denna i och för sig inte kan räknas som narkotika.

Låt oss legalisera hascisch och pat, så att det förbjud-nas lockelse försvinner och profitintresset hos storlangarna kan minskas, åtminstone en smula.

Det är dags för en ordentlig statlig insats för de verkligt sjuka i den här härvan.

Att gömma undan problemet som om man skämdes för att ett sådant förekommer i välfärdsstaten Sverige, är att stjälpa narkomanerna.

Ge pengar till forskning på området, men ge framförallt pengar till dr Åhström.

Göran Åman, 16 år:
Ett samhälle bör byggas på individuellt ansvar. Individen måste själv få avgöra om hon vill röka, dricka, använda narkotika elle begå självmord. Lagar bör baseras på individens självständighet. Allting som inte skadar en annan människa ska vara tillåtet.

Således ska det finnas trafikregler, sociala regler etc., lagar mot mord och mot reklam för tobak, sprit och narkotika. Samtidigt bör en kraftig statlig och kommunal upplysning mot dessa medel pågå. Var cigarett minskar vårt liv med 14 minuter. Alkohol är starkt nedsättande på alla organ, och är vanebildande.

Haschisch är inte vanebildande, och knappast över-huvudtaget farligt i sig självt, men det leder in bruka-ren i allt större narkotikabanor, genom kontakt med narkotikahajar. Allt detta är saker som var och en måste känna till, som ska inpumpas allt ifrån första klass i skolan. Sedan bör var och en själv ta ställning till sitt handlande. Alkohol, ofarliga narkotikaprepa-rat och LSD bör säljas i livsmedelsaffärerna, endast dödande preparat bör bara receptbelagda.

Alla massmedia måste ständigt utnyttjas för propaganda mot dessa preparat.

Erfarenheter från utlandet visar att t.ex. fri spritförsäljning är det rätta mot alkoholism. Jag var själv i bl.a. Paris och London i somras. Under hela resan såg jag fyra alkoholberusade svenskar, två narkotikaberusade svenskar och en alkoholberusad fransman. Det var dagen före nationaldagen."


Återkommande i citeringarna är förslaget om legalisering och avkriminalisering av åtminstone cannabis, i något fall utvidgat till att gälla alla ej direkt dödliga substanser. Argumentationen för detta som anförs pekar huvudsakligen på förväntade positiva narkotika- och välfärdspolitiskt ändamålsenliga följder för missbrukare och presumtiva sådana, vid sidan av allmännytta i profittransition från kriminella nätverk till det offentliga.

Till övervägande del är de hörda ungdomarna överens om att information om riskabla rusmedel bör föras ut till skolelever, särskilt verkar saklighet efterfrågas i kontrast till rädsloaffektiv form eller innehåll men i ett fall begärs, förvånande för motkulturens presbyt, brett statligt användande av massmedia som instrument för opinionsstyrning. Det vore ett mycket allvarligt grundlagsbrott om så skedde.
Cannabis och LSD omnämns i tolererande ordalag och huruvida cannabis är vanebildande verkar som en då aktuell tvistefråga, men inte enligt föreliggande material betraktad som skäl nog för kriminalisering av innehav och användning. Preludin utpekas som någonting långt farligare, så redan då verkar föreställningen om hierarkiska förhållanden mellan olika rusgivande substanser med en skiljelinje mellan ofarligt-farligt utbredd. Röka lite haschisch framstår alltså som tolerabelt, ett riskfattigare alternativ till alkohol, emedan tjacktabletter här förknippas med oönskade levnadsbetingelser och kriminellt leverne, om än uppfattat som en vårdmotiverande sjukdom snarare än ett aktivt beslut.

Legaliserings-/avkriminaliseringsopinionen har alltså funnits i snart ett halvsekel, i texten ovan citeras gymnasister vilka idag nog skulle kallas narkotikaliberala som framför argumentation mycket lik den ungdomar fortfarande försöker påverka sina omgivningar med i cannabis- och andra narkotikafrågor. Föreställningen om cannabis som ett ganska harmlöst alternativ till sprit är tydligtvis också gammal, idag finns ytterligare neurologisk och farmakologisk forskning som vid sidan av klarläggande av rusets bakomliggande verkningsmekanismer menar att cannabinoider har nervskyddande effekter, ändå föreligger samma narkotikapolitiska taktik nu som då med rättsliga påföljder som den mest akuta biverkningen av knarkkontakt in publicum.

Det är alltså en i Sverige svag strategi från legaliserings-/avkriminaliseringsförespråkarna, att tala om hur ofarligt och skojigt det är att knarka knark, sett till de senaste femtio årens svenska narkotikapolitiska historia. Kanske borde mer konkreta framställningar av sannolik samhällsnytta förbunden med avkriminaliseringen, realförankrad och med kostnads- respektive förtjänstkalkyler, användas istället för floskelutformade predikningar för lärare och skolkamrater, föräldrar, med flera. Bolagsintressen har långt större makt än vad medborgartycke och -smak kan uppamma, begripliga och sakliga framställningar av troliga kapitalförtjänster för företagare i avkriminaliseringens spår vore antagligen också verksamma för ändamålet ifråga.