LSD och Gud, och sidoprojekt.

Så har man återigen känt lysergsyredietylamidens ljuva vindar svepa genom hjärnvindlingarna. Receptorerna kommer att behöva lite återhämtningstid, tyvärr. Det hade varit fint att kunna gå upp varje morgon, lägga två gratisbitar under tungan, och sedan spendera resten av dagen med studier och färgkritor.

Visst, jag ska lägga upp lite bilder på vad för vackert jag sett på papper och sedan i infantil hets försökt kladda dit med pastellkritor.

Man känner sig som ett barn ibland. Två och en halv timme från dosering, så upptäcker man att man faktiskt håller på att lära känna sina själv och världen omkring dom. Upplevelsemaskineriet snubblar på sig självt, man raglar alkisartat omkring i ett bibliotek av vackra ord att säga till sina medmänniskor. Tankens kärna, pudelhjärtat i alltings centrum, det slår varmt och kärleksfullt inför skapelsen som den kan se ut.

För vad knarkandet lärt mig, som jag hoppas att andra människor också lär sig, är detta, ingenting är i sig, utan allt är direkt beroende av sinnesstämning. Ett samtal kan kännas skitkonstigt, fast det egentligen bara består av välbekanta fraser. En bild kan kännas som det första uttrycket man verkligen älskar att man gjort, som man verkligen älskar att dela med sig av. Det kan kännas som att reklamfilmer på TV hånar det fullödiga och sköna liv man lever, där dag efter annan fylls av livskärlek, livslusta, hunger efter mer upplevande.

Där tryggheten tar slut, på den gränsen mot död och liv lärde jag mig att använda otryggheten i sig som ett täcke, en mjuk värme om mina axlar. Ett stöd att falla tillbaka på, när allt känns tråkigt och bökigt, släng ut en granat i livet och hoppas på det bästa.

Gudinnan älskar dig. Det vet du. Det vet du, därför att du själv har förmågan därtill, åtminstone förmågan att lära dig älska andra människor. Och älskandet ger så oerhört mycket tillbaka. Skit detsamma vad du kallar Henne, om det så är heroin eller Jan Guillou som håller dig igång, det är Gudinnans försyn som gör att du kan känna kärlek till något alls. Vårda det, och sköt det väl, dela med dig av allt du kan. Tvivlar du, droppa sisådär nittio milligram metylendioxymetamfetamin. En timme senare fattar du, igen, och igen, och sedan tänder man av och kan leva lycklig i ett par månader till. Ett par månader till av strävan och omsorg.

http://motkultur.blogsome.com , jag lackade ur på Christer Sturmark häromdagen. Så jag har startat en blogg, och mailat till christer[snabel-a]sturmark.se . Jag hoppas verkligen att han antar utmaningen, så får jag lite motstånd.

Hah!, som om en fåntratt kunde slå världens skarpaste motkulturella hjärna på livsåskådningsfingrarna. Plfft, skulle inte tro det.