tisdag 30 mars 2010
Drogsocialism, en lovande idé.
Daniel Berg, Carl-Michael Edenborg och Ted Goldberg framlade i somras en debattartikel på Newsmill apropå Portugals uppluckring av förbudspolitiken mot narkotika. Det är ett bra inlägg i debatten om nolltoleranslinjen Sverige följt under fler år än vad som idag kan anses helt försvarligt, och med det föreslås en socialt medveten inställning kallad drogsocialism. I debattartikeln anförs fallet Portugal som ett praktiskt exempel på det sunda i att ersätta strafföreläggande och fängelse som påföljder för innehav av narkotikaklassade preparat med terapi och vård till de vilka inte mår bra av sina drogvanor, ett slagkraftigt argument om man ska tro den rapport herrarna källhänvisar till.
Att de internationella drogsmugglande nätverken är någonting djävligt dåligt håller nog alla utan inblandning i den profiterande änden av dessa med om, därför bör lagstiftning mot knarket finnas kvar. Det är viktigt att kunna angripa människohandlande utomsociala grupperingar, sådana vilka tvingar eller bedrar redan utsatta till att tjänstgöra som langare, prostituerade, utpressare med mera. Brottslagstiftning finns bland annat för att bemyndiga samhället ingrepp i människors liv, ambitionen med att ha lagar och förordningar bör inte vara att alla som bryter mot dom ska straffas, utan att det ska gå att straffa på ett rättssäkert sätt i de fall där människor eller egendom far illa och stipulera regler för hur samhället får övervaka eller undersöka individers leverne. Det får inte bli ett självändamål att sätta dit människor för brott, någonsin.
Den föreslagna drogsocialismen nyttjar ett perspektiv på inblandade i droghandel som påminner om den marxistiska klassteorin. Både säljare och konsumenter av narkotika ingår i den grupp av socialt utslagna, eller i riskzonen för svårigheter med samhället, som snarast får det svårare av rättsligt ingripande enligt nu gällande rutiner. Som exempel kan anföras personer utan marginaler i hushållskassan för böter eller de med ett smygberoende av läkemedel eller sedan ungdomsårens testande som riskerar att förlora jobbet om detta uppdagas. Att människor med ett liv i uppförsbacke dricker och knarkar mer än människor i trygghet är varken någonting konstigt eller motiverat att bestraffa för sin egen skull och redan risken för att åka på en narkotikaräkning eller kåkvolta förvärrar upplevelsen av den egna livssituationen. Rent krasst vill Sverige idag vara ett hot hellre än en hjälp för den här gruppen, en uppenbart inhuman inställning, dessutom i dessa fall kontraproduktiv om målet är att minska narkotikans destruktiva inflytande på människor och samhällsliv.
För lite mer än ett år sedan delgav folkhälsominister Maria Larsson en varning via Newsmill för att norrmännen kan komma att börja behandla heroinberoende missbrukare med heroin. Hennes ord om den här formen för missbruksvård är ännu ett bekräftande av att hon inte har en aning om vad det innebär att leva i beroende opioider, legalt eller med ett ständigt hot om att hon och hennes stat ska dyka upp med straffpåken:
"Förskrivning av heroin ger en signal: Om du inleder ett missbruk av heroin som du inte kan ta dig ur på egen hand (och det är mycket få som klarar), så kommer samhället att förse dig med din drog livet ut."
Klassiskt okvalificerat skitsnack från någon mycket fåkunnig om det verkliga livet utanför de yrkespolitiska hierarkierna. Den signal som säger att det är okej att knarka kommer från vänner och ovänner, människor av betydelse i det egna livet som man kan ta på, lyssna till och se. Ingen ung människa går till "samhället" och frågar 'är det okej om jag dricker sprit en gång i veckan?'. Ingen ung människa uppfattar försäljningen av nikotinläkemedel för cigarettavvänjning som att "samhället" säger att det är okej att röka cigaretter. En ung människa tar en cigarett för att en kompis erbjuder den, eller en äldre närstående röker och det verkar ingå i vuxenlivet, eller för att plågoanden i plugget har cigarett mellan fingrarna och framstår som rätt häftig mitt i allt hotfullt. Unga människor lyssnar inte på samhället och fattar övervägda beslut om sin egen framtid, och det är i allmänhet inte vuxna människor som börjar missbruka narkotika och orsaka problem för sig själva, staten eller närstående. Det är ungdomar och unga vuxna.
Även i Sveriges Radio P1 har Maria Larsson framträtt med den här inte särskilt verklighetsförankrade attityden, i programserien Knarket som sändes under förra året. Den är ett intressant och nyanserat inslag i den allmänna debatten kring narkotikapolitik. Häromdagen publicerade den allmänt eminenta bloggen Ekarkivet en intervju med Edenborg i egenskap av drogsocialist vilken är klart läsvärd och länkar vidare till andra texter med liknande budskap eller med relevans för intervjuns inriktning. Läs även Abel Backlunds kritik av folkhälsoministerns avsky inför skademinskningsinställningen till narkotika och missbruksproblem.
Att de internationella drogsmugglande nätverken är någonting djävligt dåligt håller nog alla utan inblandning i den profiterande änden av dessa med om, därför bör lagstiftning mot knarket finnas kvar. Det är viktigt att kunna angripa människohandlande utomsociala grupperingar, sådana vilka tvingar eller bedrar redan utsatta till att tjänstgöra som langare, prostituerade, utpressare med mera. Brottslagstiftning finns bland annat för att bemyndiga samhället ingrepp i människors liv, ambitionen med att ha lagar och förordningar bör inte vara att alla som bryter mot dom ska straffas, utan att det ska gå att straffa på ett rättssäkert sätt i de fall där människor eller egendom far illa och stipulera regler för hur samhället får övervaka eller undersöka individers leverne. Det får inte bli ett självändamål att sätta dit människor för brott, någonsin.
Den föreslagna drogsocialismen nyttjar ett perspektiv på inblandade i droghandel som påminner om den marxistiska klassteorin. Både säljare och konsumenter av narkotika ingår i den grupp av socialt utslagna, eller i riskzonen för svårigheter med samhället, som snarast får det svårare av rättsligt ingripande enligt nu gällande rutiner. Som exempel kan anföras personer utan marginaler i hushållskassan för böter eller de med ett smygberoende av läkemedel eller sedan ungdomsårens testande som riskerar att förlora jobbet om detta uppdagas. Att människor med ett liv i uppförsbacke dricker och knarkar mer än människor i trygghet är varken någonting konstigt eller motiverat att bestraffa för sin egen skull och redan risken för att åka på en narkotikaräkning eller kåkvolta förvärrar upplevelsen av den egna livssituationen. Rent krasst vill Sverige idag vara ett hot hellre än en hjälp för den här gruppen, en uppenbart inhuman inställning, dessutom i dessa fall kontraproduktiv om målet är att minska narkotikans destruktiva inflytande på människor och samhällsliv.
För lite mer än ett år sedan delgav folkhälsominister Maria Larsson en varning via Newsmill för att norrmännen kan komma att börja behandla heroinberoende missbrukare med heroin. Hennes ord om den här formen för missbruksvård är ännu ett bekräftande av att hon inte har en aning om vad det innebär att leva i beroende opioider, legalt eller med ett ständigt hot om att hon och hennes stat ska dyka upp med straffpåken:
"Förskrivning av heroin ger en signal: Om du inleder ett missbruk av heroin som du inte kan ta dig ur på egen hand (och det är mycket få som klarar), så kommer samhället att förse dig med din drog livet ut."
Klassiskt okvalificerat skitsnack från någon mycket fåkunnig om det verkliga livet utanför de yrkespolitiska hierarkierna. Den signal som säger att det är okej att knarka kommer från vänner och ovänner, människor av betydelse i det egna livet som man kan ta på, lyssna till och se. Ingen ung människa går till "samhället" och frågar 'är det okej om jag dricker sprit en gång i veckan?'. Ingen ung människa uppfattar försäljningen av nikotinläkemedel för cigarettavvänjning som att "samhället" säger att det är okej att röka cigaretter. En ung människa tar en cigarett för att en kompis erbjuder den, eller en äldre närstående röker och det verkar ingå i vuxenlivet, eller för att plågoanden i plugget har cigarett mellan fingrarna och framstår som rätt häftig mitt i allt hotfullt. Unga människor lyssnar inte på samhället och fattar övervägda beslut om sin egen framtid, och det är i allmänhet inte vuxna människor som börjar missbruka narkotika och orsaka problem för sig själva, staten eller närstående. Det är ungdomar och unga vuxna.
Även i Sveriges Radio P1 har Maria Larsson framträtt med den här inte särskilt verklighetsförankrade attityden, i programserien Knarket som sändes under förra året. Den är ett intressant och nyanserat inslag i den allmänna debatten kring narkotikapolitik. Häromdagen publicerade den allmänt eminenta bloggen Ekarkivet en intervju med Edenborg i egenskap av drogsocialist vilken är klart läsvärd och länkar vidare till andra texter med liknande budskap eller med relevans för intervjuns inriktning. Läs även Abel Backlunds kritik av folkhälsoministerns avsky inför skademinskningsinställningen till narkotika och missbruksproblem.
Sverige har inte någon officiell nationalsång.
Idag har den här Facebook-gruppen vuxit ytterligare, vilket är en osmaklig utveckling.
Konstitutionsutskottets betänkande är färdigt. Motionerna från i höstas om att tillerkänna visan Du gamla du fria status som nationalhymn avslogs nyligen.
Liksom psalmsång och bön inte längre inleder morgnarna i grundskolan i Sverige, sjungs heller inte Kungssången eller Du gamla du fria i samma utsträckning som tidigare. Att populistiska krafter från nationalistiskt håll underblåser lögnspridning påskinande att det dels finns en officiell nationalsång och dels att dennas framförande förbjuds på lokal nivå runtom i Sverige i syfte att anpassa svensk skolkultur efter utomeuropeiska invandrares hemlandskulturer bör motarbetas.
Sanningen måste fram, nationell gemenskap får inte byggas på grundval av påhittad lagstiftning och innehållslösa påståenden om förbud som inte finns.
Konstitutionsutskottets betänkande är färdigt. Motionerna från i höstas om att tillerkänna visan Du gamla du fria status som nationalhymn avslogs nyligen.
Liksom psalmsång och bön inte längre inleder morgnarna i grundskolan i Sverige, sjungs heller inte Kungssången eller Du gamla du fria i samma utsträckning som tidigare. Att populistiska krafter från nationalistiskt håll underblåser lögnspridning påskinande att det dels finns en officiell nationalsång och dels att dennas framförande förbjuds på lokal nivå runtom i Sverige i syfte att anpassa svensk skolkultur efter utomeuropeiska invandrares hemlandskulturer bör motarbetas.
Sanningen måste fram, nationell gemenskap får inte byggas på grundval av påhittad lagstiftning och innehållslösa påståenden om förbud som inte finns.
fredag 5 mars 2010
tisdag 16 februari 2010
Sextontusen personer kan inte ha fel, eller?
På Facebook har någon Daniella Dani Sitek startat en grupp vid namn VI VILL HA SVERIGES NATIONALSÅNG TILLBAKA TILL SKOLORNA. Dess beskrivning, tillika programförklaring, lyder:
Inläggen på gruppens "Wall" från henne handlar huvudsakligen om att berömma storleken på gruppen och med vilken hastighet den vuxit. I gruppens diskussionstrådar dryftas huruvida det faktiskt är förbjudet att sjunga nationalsången i skolan eller ej, där ett förekommande resultat ungefärligt innebär att någon eller några övertygas om att det finns 16:8-domar (Hets mot folkgrupp) mot personer som i skolan eller på allmän plats sjungit nationalsången, får veta att någon minsann gått på en skola där man straffades för ett sådant illdåd som stolthet över Sverige, och antagligen också får veta att detta är för att respektera utlänningar som flyttat till Sverige.
Hemska, hemska utlänningar som bäddar för den här typen av idioti. Eller bör man kanske anta att det här är något som följt av att etniska svenskar med lägre mental kapacitet och allmänbildning pratat väldigt mycket om ett fenomen som inte finns? I vilket fall handlar det om en mängd populistiska faktoider som inarbetas och sprids med den här gruppen, vilken istället för att faktiskt arbeta för någon slags skolpolitisk förändring huvudsakligen används för att sprida missaktning mot migranter och flyktingar hit, i diskussionstrådarna emellanåt uttryckt som "vissa invandrargrupper". Påståenden om att ha sett sådana här förbud införas på skolor substantieras inte i något fall av mer än påståendena själva, såsom Annica Kohkoinen gör i den mest populära tråden (hon skriver rätt ut att motiveringen löd att det var rasistiskt att sjunga nationalsången), vilket helt klart utgör en uppmaning till att maila Norsjövallens skola i Norsjö. Det är en skola för barn i förskola upp till klass fem, som motkulturens presbyt skickat en fråga om nationalsångsförbudet till på adress norsjoskolor[a]norsjo.se (tillägg: mailet har skickats och efterfrågar också hur Norsjö skolor ställer sig till att användas som referens på vis som gjorts). Hågade kan också ringa till samordnande rektor med personalansvar för Norsjövallens skola Therese Berg på nummer 0918-141 92 . Det blir intressant att se vad för respons som ges, det kan anses befogat att antaga, att skolan ifråga inte uppskattar att användas som redskap för invandrarnegativ populism.
Uppsåtet med gruppen verkar alltså rätt så oklart, särskilt med tanke på att det faktiskt inte finns någon juridisk substans i nationalsångens status som nationalsång, i oktober förra året inlämnade kristdemokratiska Eva Johnsson en motion som föreslår att nationalsången görs officiell, vilket även Lennart Sacrédeus gjorde. Konstitutionsutskottet har bordläggning av dessa ärenden i mars. För att få utrett vad för syfte gruppen har skulle en polisanmälan kunna göras, är uppsåtet att möjliggöra och understödja spridande av missaktning mot vissa invandrargrupper finns en möjlighet att Daniella Dani Sitek lär sig att tänka till först.
Självklart kan man hoppas på att gruppen vid ett medlemsantal omfattande tjugotusen Facebook-användare omvandlas till ett språkrör för någon organisation eller visar sig vara en kvalitetstroll. Men motkulturens presbyt betvivlar detta.
-
- VARFÖR SKA VI INTE FÅ HA SVERIGES NATIONALSÅNG KVAR I SKOLORNA, TYCKER DET ÄR DÅLIGT.
Inläggen på gruppens "Wall" från henne handlar huvudsakligen om att berömma storleken på gruppen och med vilken hastighet den vuxit. I gruppens diskussionstrådar dryftas huruvida det faktiskt är förbjudet att sjunga nationalsången i skolan eller ej, där ett förekommande resultat ungefärligt innebär att någon eller några övertygas om att det finns 16:8-domar (Hets mot folkgrupp) mot personer som i skolan eller på allmän plats sjungit nationalsången, får veta att någon minsann gått på en skola där man straffades för ett sådant illdåd som stolthet över Sverige, och antagligen också får veta att detta är för att respektera utlänningar som flyttat till Sverige.
Hemska, hemska utlänningar som bäddar för den här typen av idioti. Eller bör man kanske anta att det här är något som följt av att etniska svenskar med lägre mental kapacitet och allmänbildning pratat väldigt mycket om ett fenomen som inte finns? I vilket fall handlar det om en mängd populistiska faktoider som inarbetas och sprids med den här gruppen, vilken istället för att faktiskt arbeta för någon slags skolpolitisk förändring huvudsakligen används för att sprida missaktning mot migranter och flyktingar hit, i diskussionstrådarna emellanåt uttryckt som "vissa invandrargrupper". Påståenden om att ha sett sådana här förbud införas på skolor substantieras inte i något fall av mer än påståendena själva, såsom Annica Kohkoinen gör i den mest populära tråden (hon skriver rätt ut att motiveringen löd att det var rasistiskt att sjunga nationalsången), vilket helt klart utgör en uppmaning till att maila Norsjövallens skola i Norsjö. Det är en skola för barn i förskola upp till klass fem, som motkulturens presbyt skickat en fråga om nationalsångsförbudet till på adress norsjoskolor[a]norsjo.se (tillägg: mailet har skickats och efterfrågar också hur Norsjö skolor ställer sig till att användas som referens på vis som gjorts). Hågade kan också ringa till samordnande rektor med personalansvar för Norsjövallens skola Therese Berg på nummer 0918-141 92 . Det blir intressant att se vad för respons som ges, det kan anses befogat att antaga, att skolan ifråga inte uppskattar att användas som redskap för invandrarnegativ populism.
Uppsåtet med gruppen verkar alltså rätt så oklart, särskilt med tanke på att det faktiskt inte finns någon juridisk substans i nationalsångens status som nationalsång, i oktober förra året inlämnade kristdemokratiska Eva Johnsson en motion som föreslår att nationalsången görs officiell, vilket även Lennart Sacrédeus gjorde. Konstitutionsutskottet har bordläggning av dessa ärenden i mars. För att få utrett vad för syfte gruppen har skulle en polisanmälan kunna göras, är uppsåtet att möjliggöra och understödja spridande av missaktning mot vissa invandrargrupper finns en möjlighet att Daniella Dani Sitek lär sig att tänka till först.
Självklart kan man hoppas på att gruppen vid ett medlemsantal omfattande tjugotusen Facebook-användare omvandlas till ett språkrör för någon organisation eller visar sig vara en kvalitetstroll. Men motkulturens presbyt betvivlar detta.
lördag 13 februari 2010
Eva Lundgrens påverkan på en man.
På Newsmill publicerades för ett par dagar sedan en artikel av sociologie professor Eva Lundgren, om mäns sexövergrepp. Den har skrivits på ett sådant sätt att det inte går att avgöra vem den skrivits för, eller vilka som representeras av Lundgren med den. Utöver de sedvanliga poängerna hon försöker göra utan att framföra något slags belägg för dom, manskonspirationen med dess gruppvåldtäktsceremonier och allmänt vämjande sedvänjor i det dolda, saknar den synbarligen berättigande annat än som reklam för hennes kommande bok. Förhoppningsvis kommer den att hålla högre kvalitet än artikeln ifråga och ange källor på ett vettigt sätt, något som professorn borde klara av, kan man tycka.
Upprepad recitation av artikeln försatte en person anknuten till Motkultur! i ett mycket märkligt tillstånd, som glädjande nog dokumenterades. Nedan följer den kommentaren till Eva Lundgrens artikel, en kommentar motkulturens presbyt finner mycket talande och klarsynt.
Upprepad recitation av artikeln försatte en person anknuten till Motkultur! i ett mycket märkligt tillstånd, som glädjande nog dokumenterades. Nedan följer den kommentaren till Eva Lundgrens artikel, en kommentar motkulturens presbyt finner mycket talande och klarsynt.
torsdag 11 februari 2010
Sturmark vill inte ha motkultur.
Christer Sturmark tror att TV-programmet Det Okända är journalistik, en skojig tolkning av vad som för de flesta nog framstår som en form av underhållning och fantasikittlande dokumentation av andra människors föreställningar. Visst finns den typen av spiritister, men deras inflytande över media som annat än källa till profit av genren ifråga för produktionsbolag och distributionskanaler kan troligtvis välbefogat anses marginell.
Motkulturens presbyt skrev en kommentar på Sturmarks blogginlägg, som fortfarande inväntar moderering, vilket antagligen betyder att den inte kommer att publiceras.
Därför följer kommentartexten här.
Tillägg, Sturmark har nu publicerat kommentaren.
Motkulturens presbyt skrev en kommentar på Sturmarks blogginlägg, som fortfarande inväntar moderering, vilket antagligen betyder att den inte kommer att publiceras.
Därför följer kommentartexten här.
Your comment is awaiting moderation.
Skillnaden mellan underhållning och journalistik är faktiskt inte särskilt svår att begripa, så när du försöker göra en förment viktig poäng som tar avstamp i implicit förnekande av den skillnaden ser det för mig ut som ännu ett skämt från samfundet Humanisternas sida. Det senaste jag nästan inte vågade skratta så här mycket åt, eftersom du och din klubb kanske menar allvar, var Gud finns nog inte-kampanjen. Den begick också rätt grovt våld på basal vardagsrationalitet och allmänbildning.
Att underhållningsbranschen profiterar på människors livsstils- och livsåskådningsval är varken konstigt eller särdeles oetiskt, framförallt är det inte en kniv i ryggen på journalistik eller journalister.
Det finns också en viktig skillnad mellan vad du finner obegripligt, och vad som är obegripligt. Ett lästips som kanske klargör något om det, Stephen Ullmanns Language and Style, vilken får bjuda på ett citat som avrundning.
”Objectivity concerns the role of the observer, not the observed.” (Sid. 22, Oxford Basil Blackwell, -66)
Tillägg, Sturmark har nu publicerat kommentaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
#1 by Motkultur! on februari 11th, 2010
Quote