Drogsocialism, en lovande idé.

Daniel Berg, Carl-Michael Edenborg och Ted Goldberg framlade i somras en debattartikel på Newsmill apropå Portugals uppluckring av förbudspolitiken mot narkotika. Det är ett bra inlägg i debatten om nolltoleranslinjen Sverige följt under fler år än vad som idag kan anses helt försvarligt, och med det föreslås en socialt medveten inställning kallad drogsocialism. I debattartikeln anförs fallet Portugal som ett praktiskt exempel på det sunda i att ersätta strafföreläggande och fängelse som påföljder för innehav av narkotikaklassade preparat med terapi och vård till de vilka inte mår bra av sina drogvanor, ett slagkraftigt argument om man ska tro den rapport herrarna källhänvisar till.

Att de internationella drogsmugglande nätverken är någonting djävligt dåligt håller nog alla utan inblandning i den profiterande änden av dessa med om, därför bör lagstiftning mot knarket finnas kvar. Det är viktigt att kunna angripa människohandlande utomsociala grupperingar, sådana vilka tvingar eller bedrar redan utsatta till att tjänstgöra som langare, prostituerade, utpressare med mera. Brottslagstiftning finns bland annat för att bemyndiga samhället ingrepp i människors liv, ambitionen med att ha lagar och förordningar bör inte vara att alla som bryter mot dom ska straffas, utan att det ska gå att straffa på ett rättssäkert sätt i de fall där människor eller egendom far illa och stipulera regler för hur samhället får övervaka eller undersöka individers leverne. Det får inte bli ett självändamål att sätta dit människor för brott, någonsin.

Den föreslagna drogsocialismen nyttjar ett perspektiv på inblandade i droghandel som påminner om den marxistiska klassteorin. Både säljare och konsumenter av narkotika ingår i den grupp av socialt utslagna, eller i riskzonen för svårigheter med samhället, som snarast får det svårare av rättsligt ingripande enligt nu gällande rutiner. Som exempel kan anföras personer utan marginaler i hushållskassan för böter eller de med ett smygberoende av läkemedel eller sedan ungdomsårens testande som riskerar att förlora jobbet om detta uppdagas. Att människor med ett liv i uppförsbacke dricker och knarkar mer än människor i trygghet är varken någonting konstigt eller motiverat att bestraffa för sin egen skull och redan risken för att åka på en narkotikaräkning eller kåkvolta förvärrar upplevelsen av den egna livssituationen. Rent krasst vill Sverige idag vara ett hot hellre än en hjälp för den här gruppen, en uppenbart inhuman inställning, dessutom i dessa fall kontraproduktiv om målet är att minska narkotikans destruktiva inflytande på människor och samhällsliv.

För lite mer än ett år sedan delgav folkhälsominister Maria Larsson en varning via Newsmill för att norrmännen kan komma att börja behandla heroinberoende missbrukare med heroin. Hennes ord om den här formen för missbruksvård är ännu ett bekräftande av att hon inte har en aning om vad det innebär att leva i beroende opioider, legalt eller med ett ständigt hot om att hon och hennes stat ska dyka upp med straffpåken:

"Förskrivning av heroin ger en signal: Om du inleder ett missbruk av heroin som du inte kan ta dig ur på egen hand (och det är mycket få som klarar), så kommer samhället att förse dig med din drog livet ut."

Klassiskt okvalificerat skitsnack från någon mycket fåkunnig om det verkliga livet utanför de yrkespolitiska hierarkierna. Den signal som säger att det är okej att knarka kommer från vänner och ovänner, människor av betydelse i det egna livet som man kan ta på, lyssna till och se. Ingen ung människa går till "samhället" och frågar 'är det okej om jag dricker sprit en gång i veckan?'. Ingen ung människa uppfattar försäljningen av nikotinläkemedel för cigarettavvänjning som att "samhället" säger att det är okej att röka cigaretter. En ung människa tar en cigarett för att en kompis erbjuder den, eller en äldre närstående röker och det verkar ingå i vuxenlivet, eller för att plågoanden i plugget har cigarett mellan fingrarna och framstår som rätt häftig mitt i allt hotfullt. Unga människor lyssnar inte på samhället och fattar övervägda beslut om sin egen framtid, och det är i allmänhet inte vuxna människor som börjar missbruka narkotika och orsaka problem för sig själva, staten eller närstående. Det är ungdomar och unga vuxna.

Även i Sveriges Radio P1 har Maria Larsson framträtt med den här inte särskilt verklighetsförankrade attityden, i programserien Knarket som sändes under förra året. Den är ett intressant och nyanserat inslag i den allmänna debatten kring narkotikapolitik. Häromdagen publicerade den allmänt eminenta bloggen Ekarkivet en intervju med Edenborg i egenskap av drogsocialist vilken är klart läsvärd och länkar vidare till andra texter med liknande budskap eller med relevans för intervjuns inriktning. Läs även Abel Backlunds kritik av folkhälsoministerns avsky inför skademinskningsinställningen till narkotika och missbruksproblem.