Utkast till en idé, en apologi.

En sund drogpolitik kan liknas vid våldspolitik.

Det är helt okej att organisera träning och tävling i strukturerad misshandel, och tekniker för effektivt genomförande av kroppskadande handlingar och dödande. Proffsboxning är förbjuden, man får inte ha som yrke att skada eller skadas, men det är oundvikligt med skador på wushu sanshou-pass, eller för all del andra kontaktkampsporter. Även fotboll, hockey, et cetera, men där är inte syftet och bakgrunden till utövandet våld i sig.

Men alla narkotikaklassade substanser är det på grund av de risker för skador ett ansvarslöst bruk medför.

Rimligen bör droger legaliseras och tillhandahållas via föreningar för drogbruk, eller centralt statligt, som också ordnar med kringaktiviteter. På samma sätt som butiker säljer munskydd och slagpåsar, bör butiker också få sälja MDMA-tabletter och mentholinhalatorer.

På samma sätt som föreningar får organisera att människor slår på varandra och utsätter varandra för risker inom ramarna för intrikata system av religion och våld, bör också föreningar få organisera danskvällar genomsyrade av kärlek och respekt för medmänniskor, kantade av drogkultur.

Staten säljer by proxy död, och ger bort död, till andra länders fiender.

Därför bör den i konsekvensens namn också ta tillbaka drogerna från kriminella nätverk som bedriver långt mer oetiska verksamheter än produktion och försäljning av rusmedel, och själv ge medborgarna ansvar för sina liv vad gäller kryddandet av livet med sinnesförändrande substanser. Självklart ska också lögnerna kring drogerna förintas med kraft och stadiga nävar, mycket få populära droger dödar eller skadar, det gör däremot många av de populära som ännu inte regleras i lag vilka också lockar ungdomar och okunniga, de som brister i driftighet och mod.

Varje tonåring som dör av DXM är ett mord begånget.

Varje tonåring som dött av Br-DFLY är ett mord begånget.

Varje människa som fått sitt liv förstört av uteslutning ur samhället på grund av opiatberoende är en genomförd tortyr och ett vidrigt kränkande av människovärdet.

Varje barn som växt upp med skuldbelagda och utstötta (miss)brukarföräldrar är en genomförd tortyr och ett vidrigt kränkande av människovärdet.

Var människa har ansvaret att ta vara på varje dag av sitt liv, att hjälpa sina medmänniskor när de behöver, och bistå så många som möjligt med sympati och empati i handling.

Svik dessa ideal, och du är inte värdig att ta del av de fantastiska upplevelser rusmedlen kan visa för dig.

Om MDMA, LSD, och den dödade döden.

Jag läste i en bok för en tid sedan. Den bär titeln Klinisk Psykiatri, och är en introduktionsbok i ämnet avsedd att användas som kurslitteratur. I kapitlet om illegala droger fanns en underrubrik, Hallucinogener, där man kunde förvänta sig någon rad om farmakodynamik och subjektiva verkningar av ett par vanligt förekommande preparat.

Men icke. Sju-åtta rader, som inleddes i stil med "LSD kallas ett av de typiska hallucinogena narkotika." Därpå följde en utläggning av LSD-25:s berusande effekter.

För de som undrar utgörs alltså ett LSD-rus av ungefär 2-4 timmars psykotiskt psykologiskt tillstånd, som karakteriseras av konfusion, senare i ruset övergår det vanligen till självskadebeteenden.

Jag köpte inte boken.

Jag väntar fortfarande på den dagen då mitt LSD verkar ungefär en femtedel, en tredjedel, av den tid det brukar, och jag plötsligt under ruset börjar skada mig själv. Det verkar konstigt att så mycket knark säljs, som faktiskt inte ens har verkningar som påminner om LSD, som kallas LSD. På riktigt känner jag mig förvånad över att så många människor uppenbart tar en annan drog, som är helt fantastisk och oerhört njutbar, men kallar den vid ett namn på ett preparat klart legitimt att kriminalisera.

För substanser som kroniskt ger upphov till självdestruktion finns det faktiskt ingen anledning att befatta sig med. Etylalkohol kunde gott regleras som hälsofarlig vara, exempelvis.


Det finns en annan drog, som sällan nämns i psykiatrisk litteratur. Jag har köpt standardverket om forskningen på det, och väntar i dagarna leverans av den boken.

Den storslagna MDMamfetaminen, vilken har den ovanliga förmågan att ge människor både njutning och empati, en mycket sällsynt kombination. De flesta njutningsmedel skänker rus på bekostnad av något, och det enda MDMA kostar är att man blir så illa tvungen att uppleva hur det känns att älska sin nästa, och självkärlek av renaste sort. Den kostar också ansträngning vad gäller att ta ansvar för sina själv och sin hjärna, men det bör man ju rimligen göra ändå.

Ni som eventuellt har för avsikt att pröva på extasens okrönta drottning i drogverkligheterna, har jag några tips och tricks för att göra kvällen och tiden efter till det häftigaste och mest omvälvande man kan uppleva. Det är klart jämförbart med klippdykning, fallskärmshoppning, streaking på fotbollsmatcher, eller liknande, den första MDMA-upplevelsen. Så det är viktigt att planera ordentligt och göra tillfället så minnesvärt som möjligt.

Tänk på att vara utsövd, välmatad, och i gott sällskap. Elementärt och basalt, men ändå lätt att glömma. Bestämmer man med sina vänner att man ska gå på ett kalas och pröva E/MDMA för första gången, men råkar sova dåligt natten innan eller missar lunchen för att jobba in någon timme så man kommer i tid till mötet med vännerna, så kan det faktiskt vara bättre att skjuta upp MDMA-premiären ett par dagar eller en vecka, helt enkelt för att minimera negativa eftereffekter. Det kan också kännas knepigt eller konstigt att ha stressat in i ruset, på så vis att man känner sig okoncentrerad eller förvirrad när det väl pågår men inte riktigt lägger märke till det. Det är också viktigt att någon i sällskapet är, om inte van, så åtminstone inte MDMA-oskuld, som kan prata om bra och fina saker som kommer att kännas viktiga även när ruset klingat av.

Ett ganska vanligt misstag är att man tar sina första exkursioner till välsignat heligt drogade verkligheter med människor som man inte känner så väl, eller i stökiga miljöer. "Inappropriate bondning" listas ofta som en potentiell biverkning av den här substansen, och det går faktiskt inte att leva sig in i hur det skulle gå till utan att faktiskt ha suttit där med fuktiga ögon, lyckligt käkspänd, och så djupt älskande allting. Det är ganska lätt hänt att man känner det som att man lär känna sin omvärld på ett helt nytt sätt, samtidigt som medvetandet kontinuerligt befinner sig i ett oerhört empatiskt tillstånd, varvid tidigare lösa bekantskaper plötsligt får en osannolik känslomässig betydelse.

Vätskepreferenser i samband med serotoninstormar är lite olika från person till person, men ett kvalificerat tips är saft eller något utspädd juice. Apelsinjuice är antioxidant, vilket kan ha gynnsam effekt på hjärnan inför dagen efter. Det smakar kalasbra, det gör det mesta när man knarkat lycklighetsknark, och både ser och känns roligare än rent vatten. Det är också mindre risk för övervattning med saft/utspädd juice, på grund av smaken, det händer lätt att man fastnar i tanken på att hålla sig välvätskad och dricker litervis på kort tid, något som definitivt medför risker för välmåendet, eller i värsta fall hälsan.

Musik är inte så viktigt som man tror, nästan vad som helst låter helt sjukt bra just då, tills ruset börjar släppa. Men då finns det ingenting att göra annat än att slappna av och glädjas åt det fantastiska man just upplevt. Samtala hellre om vad för roligt man har att göra dagen efter, eller i veckan som kommer, än att prata om MDMA-peaken eller nästa gång det ska knarkas.

Glöm inte att krama ordentligt på trippkamraterna när ni sovit ut, om någon känner ångest eller liknande så kan det kännas svårt att säga det, och det är bättre att det är en stämning av acceptans och ärlighet än en tryckt bakrusdimma bland allt som kommer att behöva städas efteråt.

Det finns mycket mer att tillägga, det kommer mer med tiden, eller på uppmaning.


Jag har haft ett bra påskfirande, firandet att döden är död. Glad påsk, och christos aneste, i efterskott.