Carina Rydberg och Mohamed Omar, symtom eller sanningssägare?

"Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.
Till medlemmar i Författare.

Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.

Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.

Och det är upphovsmännen man vill åt.

Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.

Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.

Carina Rydberg"

Citatet kommer från ett utskick i en grupp på Facebook, och hade bilden bifogad.


Vad har drivit Carina till detta märkliga utspel?

Tjackvana som spårat ur? Det skulle onekligen förklara en del.

Carinas knäppighet påminner om Mohamed Omars framträdande i en diskussion på SVT om Rosengård-rapporten när den var aktuell.

Omars senaste blogginlägg handlar om tidskriften Expo, och att den har något slags judiska intressen i ryggen, vilket väl knappast kan anses kontroversiellt i sig. Expo har ju reklam för Hillel-förlaget på hemsidan och en Aschberg i centrum, samt en allmänt borgarsocialistisk inriktning. Visst är det hemskt att palestinier antagligen far illa i östra Medelhavsområdet och att det inte finns en trovärdig rapportering om den politiska situationen i Iran, men att Expo skulle utgöra ett nav i en sionistisk maktstruktur i Sverige känns rätt främmande.

Vad Omar missat i sitt blogginlägg är att Expo publicerat artiklar kritiska mot inomisraelisk rasism och etnisk separatism, ett inte helt ovanligt ämne för Expo-anknutna journalister att skriva om.

Mohamed håller fortfarande på att lära sig radikaltraditionalistiskt tänk och antisionistiskt författarskap, och motkulturens presbyt hoppas på att han inte hamnar i samma trista fack som Lasse Wilhelmsson och Ahmed Rami redan är kända för att befinna sig i. Det behövs fler intressanta debattörer som har en positiv attityd till islamisering och interideologisk diskussion om mer eller mindre tabubelagda ämnen i Sverige, däremot behövs inte fler människor i världen som hoppas på att det finns en konspiration att störta, en Satan vilkens död kommer att frälsa mänskligheten från sig själv och ondo. Nationaldemokraterna har rätt nyligen tagit pulsen på Mohamed, med ett rätt intressant resultat.

Lek med tanken att Carina och Mohamed har helt rätt. Fascinerande värld.


Ännu en läsvärd artikel, som antyder att Beridna Högvaktens Vänner är en nationell organisation. Motkulturens presbyt gillar också män i uniform, men föredrar stridsduglig sådan.

Blonda modeluder och deras försörjare, några korta reflektioner

En av de bästa symbolerna för den svenska samtidskulturens allmänna dekadens är Blondinbella, Isabella Löwengrip, som med sitt bloggande aktiebolag omsätter hundratusentals kronor i månaden, enligt hennes blogg. 

Motkulturens presbyt ser skäl till att betrakta företaget som lyckat i sig eftersom det innebär en bedrift att generera kapitalförvärv i sådan omfattning med så lite arbete, däremot utgör det ett extremt tydligt symtom på sociokulturell sjuklighet. Det finns varken bildning eller författarkvalitet bakom den aktuella bloggen, och texterna har i huvudsak dagbokskaraktär, detta i flera avseenden, dels avseende kvaliteten som klart kan anses undermålig relativt klassiskt författande, dels avseende innehållet eftersom Isabella praktiskt taget inte skriver om annat än den egna vardagens innehåll i lättsamma och ytliga ordalag. 

Det ständiga tjatet om så kallad självkänsla äcklar, inte bara motkulturens presbyt utan även den avundsjuka klandrande pöbeln, den senare saknar dock förmåga att sätta fingret på varför detta tjat uppfattas som så motbjudande och lögnaktigt vilket konkret innebär att dess försök till kritik får pueril såväl som plump karaktär. Barn och ungdomar saknar självinsikt, inte förrän någonstans mellan tjugo och tjugofem utvecklas hjärnan till förmågor såsom självrannsakan, självkännedom, väl övervägda beslut, med mera. Den neurofysiologiska forskningen som belägger detta kliniskt konstaterar att dessa personlighetsrelevanta områden i pannloben normalt sett myeliniseras först i nämnda ålder. Isabellas påståenden om självkänsla ekar alltså tomma, och likt annan reklam för varumärken, i det här fallet Isabella själv, finns en generell underton av falskhet och ytlighet i produktframställan. 

Och likt nästan all annan reklam, betalar konsumenterna för produktionen och lönsamheten i reklamproduktionen. Såvitt motkulturens presbyt erfarit diskuteras detta ytterligt sällan, och det verkar faktiskt som att många människor i västvärlden inte inser att dom genom val av genom reklam marknadsförda varumärken accepterar avsiktligt manipulativ verksamhet och också att betala för dess fortlevnad. 

Apropå manipulativ, så har Blondinbella AB en rätt intressant verksamhetsbeskrivning registrerad, nämligen:

"Bolaget ska bedriva opinionsbildning vi internet, försäljning av annonser inom nämnda område samt därmed förenlig verksamhet."

Notera felstavningen i citatet, den återfinns i källan. 

Inte bara fröken Löwengrip bedriver verksamhet som denna, det finns ganska gott om blonda bloggande kvinnor i mode-/media-kapitalprostitutionen, som bedriver sådan verksamhet med varierande framgång och genomslag. Systrarna Fahrman (Frida och Sofi) och Ebba von Sydow hör till de som med samtidens mått mätt lyckats bäst, och det finns horder av unga kvinnor som konkurrerar om möjligheten att kunna leva på att publicera tattigt skriven dagbok om sin konsumtion och alltsomoftast djävligt ointressanta vardag. 

Som tidigare nämnts, detta är en sociokulturell sjuka, en folkligt förankrad allmän neuros. Modebloggarna har ingenting av värde att ge sina läsare, det finns ingenting berikande i läsandet av dom, med undantag för andra i samma mentalparasitiska bransch som söker raffinera den egna verksamheten till än större kapitalomsättning på samtidsträlarnas bekostnad. Modebloggarna exploaterar en lystnad efter acceptans och upplevt människovärde i en inhuman levnadsmiljö, men om ni avser opponera er mot denna sociala kräfta, avstå gärna från att sälla er till nämnda klandrande pöbel, vilken samtidigt betalar för träcket och avskyr det utan att redovisa någon form av resultat av rannsakan eller ambition till självförändring.