Jonas Hartelius knarkar ju såklart inte själv, så han har inte en djävla susning om hur substanserna han snackar och skriver om faktiskt känns. Därav, eller kanske något slags moralpanisk sedlighetsmani, klökar han upp detta smått fantastiska slutledningsövervägande (ha i åtanke att valet står mellan att bedöma MDPV som farligt i nivå med amfetamin, eller i klassen ovanför i farlighet tillsammans med koks och ecstacy):
"Det som är karaktäristiskt för MDPV och som gör att man bör gå längre och likna MDPV med ecstasy är att det finns en sexuell komponent, som är tydligare än vid amfetamin." (motkulturens presbyt fetstilade)
Rent krasst händer det inte att man sexar på MDMA eller känner ett tydligt sådant begär. Det är alldeles för flummigt, och alldeles för skönt att bara hålla handen och kramas i allmänt uppslukande känslosamhet. En del avviker från detta, men över lag är det en hug drug, inte en källa till tjackknull timme in och timme ut. Som antytt är amfetamin synnerligen snuskigt tillsammans med rätt partner, vilket även gäller metamfetamin, kokain, och diverse andra primärt stimulanta snarare än entaktogena droger. Vår ovän Hartelius snackar alltså skit, dock sväljer inte tingsrätten det med hull och hår utan konstaterar att det inte visats i målet att herr Jonas har rätt i sin analys.
Hovrätten tycker att Hartelius utläggning är lite tunn, så de slår en signal till Fregona Konsult (det lär inte finnas så många med det namnet i uppsalatrakten) och dess huvudman Fred Nyberg, professor i beroendemedicin. Det låter ju förtroendeingivande och så, men visar sig vara något av en hugskottsbenägen figur. Han inleder:
"Skriftligt utlåtande angående drogen MDPV
Mål nr B 1027-10
Metylendioxypyrovaleron (MDPV) är en psykotropisk drog som verkar som en
noradrenalin/dopamin återupptagshämmare. Substansen stimulerar frisättning av
dopamin i hjärnans belöningscentrum och ger därmed upphov till eufori och
skapar ett rus i likhet med amfetamin och ecstasy (MDMA). Den har funnits på
marknaden som en s k research chemical sedan 2007. Den är sedan 1 februari
2010 klassad som narkotika och finns med i Läkemedelverkets förteckning l."
Han har helt rätt i att det är en humörhöjande stimulant. Han har helt fel i att den rusmässigt och farmakologiskt är jämförbar med MDMA, ety den senare substansen är väldigt mycket ler och långhalm med SERT och den serotonerga neurotransmissionen i övrigt med (eventuellt) oxytocinfrisättande andrahandsföljder. Det ger den dess särskilda entaktogena känslomässigt frigörande egenskaper, emedan dess euforiserande och centralstimulerande dito har sina rötter i dopaminerg och noradrenerg påverkan. Detta är väl känt (läs noterna, och den här boken, och den här). Han har också fel i när MDPV introducerades på RC-marknaden, 2006 var den redan känd i den svängen och fick sin egen megatråd på det här knarkisforumet.
Han fortsätter:
"Bakgrund
Under det senaste årtiondet har ett ökande antal designade droger & research
chemicals (RC) introducerats för försäljning via internet. RC omfattar en grupp
nysyntetiserade droger som ännu inte hunnit testas på experimentdjur utan de
som köper dessa substanser får testa på sig själva. Många av dessa droger är
närbesläktade med kända narkotika och kan vara både beroendeframkallande
och toxiska. De kan säljas helt inom lagens råmärken eftersom de ej hunnit bliva
tillräckligt undersökta och bedömda för klassning avseende farlighetsgrad eller
narkotiska egenskaper. Metylendioxypyrovaleron (MDPV) dök upp som en RC
på marknaden först under 2007 i Tyskland. Den är ur kemisk strukturell synvinkel
nära besläktad med pyrovaleron (PV), ett läkemedel med centralstimulerande
effekter, som introducerades redan i slutet av 1960-talet och som användes vid
behandling av bl a kronisk trötthet och letargi. Numera förskrivs PV sällan på
grund av rapporter om missbruk och beroende (Deniker et al., 1975). l USA finns
den med i DEA:s förteckning V, där också kodein och etyl-morfin finns. MDPV
kan dessutom klassas i en grupp av beta-keton analoger av amfetamin och
ecstasy, dvs metylendioxy-met-amfetamin (MDMA). Därför kommer detta
utlåtande att fokusera på jämförelse mellan MDPV och ovan nämnda central-
stimulerande substanser. MDPV såväl som MDMA finns under förteckning 1
bland Läkemedelsverkets listade preparat medan amfetamin och met-amfetamin
finns i förteckning II. MDPV hamnade i förteckningen den 1 februari, 2010."
Notera det vidrigt akademikerplufsiga språkbruket, "ej hunnit bliva", den böjningsformen finns överhuvudtaget inte kvar i modern svenska. Den här professorn tar sig själv på groteskt allvar, tydligtvis. Anledningen till att pyrovaleron inte förskrivs är metylfenidatets framgångar, det läkemedlet verkar längre per dos och är i övrigt närmast identiskt från russynpunkt med PV och MDPV, inklusive fallenheten för dysfori och riktigt kokainlikt idisslarsinne vid högre doser. Vad som särskiljer MDPV från PV är metylendioxy-gruppen, som utanför idiotiernas skojfriska myndighetsklubb för inbördes analskäggsskådande bara hämmar metaboliseringstakten och därmed förlänger påverkan. Anledningen till att metamfetamin har markerade serotonerga egenskaper är inte att det sitter en metylendioxy-grupp på amfetaminet, för det gör det inte, utan att det finns en metylgrupp som justerar receptoraffiniteten. I sin tur justeras metamfetamin åt det serotonerga hållet av MD-delen av MDMA. Herr professor har inte gjort sin SAR-analys ordentligt.
Vidare:
"Egenskaper
MDPV har i likhet med andra centralstimulerande droger (amfetamin, met-
amfetamin, ecstasy) euforiskapande egenskaper genom att de kan stimulera
frisättning av signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem. Den
förstärker också vakenhetsgraden genom att stimulera frisättning av nor-
adrenalin. Många av de sidoeffekter som finns beskrivna för amfetamin och met-
amfetamin finns också noterade för MDPV, däribland ökad hjärtfrekvens, förhöjt
blodtryck och kärlsammandragning. Dessutom finns många effekter på mentala
funktioner rapporterade. Förutom ökad vakenhet och eufori finns ökad sexuell
lust, agitation, oro minskad aptit och minskat sömnbehov. Vid högre doser finns
flera neurotoxiska effekter rapporterade (se nedan)."
Tjing. Han har rätt i sak, just angående dopaminerg transmission. Han har också fattat att snusklusten ökar av tjack, till skillnad från Hartelius. Vad "många effekter på mentala funktioner" avser beskriva framgår inte. Glad och fjuttad blir man iallafall av MDPV, där har han rätt, av MDMA taget ensamt brukar man däremot, särskilt vid höga doser, bli sömnig och flummig till sinnelag, inte pigg och speedad. Den här sidoeffekten av serotonerga substanser är väldokumenterad för exempelvis antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Kika på Sertralin i FASS. Här har han alltså också fel i sitt analysunderlag.
Vidare:
"Kemisk struktur
Som nämndes ovan finns det stora strukturella likheter mellan MDPV och
amfetamin, metamfetamin och MDMA, vilket förklarar många likheter mellan
deras farmakologiska egenskaper. Strukturen för MDPV utgår från pyrovaleron
(PV) som kompletterats med en metylendioxy-grupp på aromatringen som ger en
viss strukturell förändring som dock i föga grad har förutsättningar att påverka
molekylens egenskaper när det gäller att skapa centralstimulerande och
euforiska effekter. Det kan konstateras att metylendioxy-gruppen finns även hos
MDMA-molekylen.
Figuren nedan visar strukturen av stereoisomererna av PV, MDPV och MDMA." (metylfenidat, amfetamin, metamfetamin)
Här konstaterar han själv att MD-likheten mellan MDPV och MDMA för MDPV:s del saknar betydelse för rusupplevelsen, för att sedan peka ut likheten. Här börjar han alltså spåra ur på allvar, och skissera likheter som inte finns efter att han konstaterat att den inte finns (om han inte tror att pyrovaleron är entaktogent, vilket är välbelagt att det inte är sedan sextiotalet).
Vidare:
"Upptag och öde i kroppen
Den centralstimulerande effekten hos MDPV kan vara skönjbar efter 3-4 timmar
medan sidoeffekterna på hjärtfrekvens och blodtryck kan dröja kvar dubbelt så
länge. Moderstrukturen PV metaboliseras i blodet ganska snabbt genom
hydroxylering till en produkt med en halveringstid som är mindre är en timme
men både PV och dess metabolit kan detekteras i urin efter 18 tim (Shin et al,
1996). Amfetamin och dess derivat absorberas ganska snabbt från mag-
tarmkanalen och går snabbt in i hjärnan (Nestler, 2001; Rang & Dale, 2001).
Met-amfetamin går också snabbt in i det centrala nervsystemet och har en
halveringstid på 9-15 timmar. En huvudmetabolit är amfetamin som når sin
maximala koncentration ungefär efter 12 timmar. Andra metaboliter är 4-hydroxy-
met-amfetamin och 4-hydroxyamfetamin. MDMA tas upp på liknande sätt som
amfetamin och ger effekt inom 20-60 minuter. Den maximala koncentrationen i
blodet uppnås efter två timmar och effekten sitter kvar i 4-6 timmar.
Halveringstiden för MDMA är 7-8 timmar och en huvuddel (över 60%) av det
intagna MDMA förblir i sin intakta form efter elimination ut i urin. Bland
huvudmetaboliterna finns MDA förutom en del hydroxylerade metaboliter
(Garcia-Repetto et al., 2003). Bland de hydroxylerade metaboliterna finns 4-
hydroxy-3-metoxy-metamfetamin (HMMA) and 4-hydroxy-3-metoxy-amfetamin
(HMA). Det har också visats att genetiska skillnader när det gäller nedbrytning
och metabolisering av MDMA är betydelsefull för drogens toxiska effekter (De La
Torreetal., 2000)."
Se där, MD gör att PV stannar längre i verksamhet. Notera tidsangivelserna, "ganska snabbt" från matsmältningen, "snabbt" in i hjärnan sedan. Hur "ganska snabbt" och "snabbt" förhåller sig till varandra framgår inte. Att metamfetamin också är snabbt säger heller ingenting. Dessutom är administrationsmetod helt avgörande, inhalering av ångor ger omedelbar påverkan emedan insufflering och mumsande tar lite längre tid på sig. Helt irrelevant är hans snabbhetshittepå i farlighetshänseende hursomhelst. Att MDMA tar lite tid på sig, jämförelsevis, anger med stor farmakologisk tydlighet att dess rusgivande verkningsmekanismer är väsensskilda från MDPV:ts, här framfört av professorn själv. Betoningen på MDMA:s metabola steg är såklart helt meningslös för den egentliga bedömningen i sak, när MD-delen slagits av MDPV-molekylen (de som inte pissas ut, alltså) metaboliseras resten såsom PV har för vana att göra. Toxiska metaboliter av MDPV kan inte förutsägas med hänvisning till MDMA på det sätt Nyberg försöker sig på, att MDMA och metamfetamin (som egentligen är snäppet värre) i det mesta väsentligt delar neurotoxiska egenskaper förklarar hur det kan komma sig.
Vidare:
"Verkningsmekanismer
MDPV utövar sin euforiskapande effekt genom att likt amfetamin och met-
amfetamin stimulera dopaminfrisättning och påverka dopamintransportörer och
därmed hämma återupptag av dopaminet. Vid höga koncentrationer av
substanserna påverkas även serotoninsystemet. MDMA ger upphov till sina
tillskrivna effekter genom att påverka såväl signalsubstansen serotonin,
acetylkolin, noradrenalin som dopamin (Cole & Sumnall, 2003). l likhet med
amfetamin så utövar MDMA sina centralstimulerande effekter genom att påverka
både dopamintransportörer och frisättningsmekanismen för dopamin (Nestler et
al., 2001; Smith et al., 2002). Denna centrala påverkan på dopaminsystemet ger
upphov till drogens euforiska effekt. Vid sidan om denna påverkan utövar MDMA
också effekter på serotonintransportören (SERT) och drogen har dessutom hög
affinitet för serotonin receptor subenheten 5HT2. Effekterna på dessa båda
komponenter ger upphov till ökade serotoninnivåer i synapsen och i låga doser
till en moderat hallucinogen effekt som liknar den för LSD (Nestler et al., 2001).
MDMA tömmer nervceller på både dopamin och serotonin (Fornai et al., 2003).
Drogen har dessutom i experimentdjur visat sig destruera terminalerna hos
nervceller som producerar serotonin och mycket tyder på att detta också sker
hos människa (Kish et al., 2000). Denna effekt visar sig även ha stor betydelse
för de toxiska effekter som MDMA ger upphov till (Bai et al., 2001; Smith et al.,
2002). Den destruerande effekten av MDMA på serotoninets nervcellsterminaler
beror troligen på drogens effekt att generera fria radikaler (Drafters & Biello,
2003). Studier visar också att MDMA har en betydelsefull påverkan på GABA
systemet (Simantov, 2004). Vid höga koncentrationer av amfetamin och inte
minst met-amfetamin så förstörs på liknande sätt serotonerga nervceller
(Brennan et al., 2010)."
Han anger inte källa till påståendet att MDPV frisätter serotonin. Sedan svamlar han på och drar fram gamla djurtester (groteska doser på djur, uselt underlag att dra slutsatser om måttligt knarkande människor från, starkt kritiserade resultat, &c.). Eftersom han inte visat att MDPV är serotonergt, saknar hans skräckexempel från MDMA-forskningen helt relevans. Faktumet att MDPV rusmässigt är som amfetamin och metylfenidat snarare än metamfetamin eller MDMA ger empiriskt stöd för en hög svansföring och nedlåtande tonläge här.
Vidare:
"Bieffekter
Rapporterade bieffekter när det gäller MDPV är förutom effekter på det
kardiovaskulära systemet (hjärtklappning, högt blodtryck och vasokonstriktion) en
ökad sexuell lust, tydlig aptitmiskning, minskat sömnbehov, muskelsvaghet,
huvudvärk, trötthet, depression, ångest. Vid höga doser finns det även rapporter
om panikångest och psykos. Samtliga av dessa effekter, som uppges vara starkt
dosberoende, liknar de som erhålls av amfetamin, met-amfetamin och MDMA."
Alltså, den där repertoaren har glädjepiller också. Liksom ett extensivt sexualliv. Ingen källhänvisning, han har alltså hittat på de där biverkningarna själv tills motsatsen bevisats.
Vidare:
"Missbruk och beroende
Rapporter om missbruk och beroende av MDPV kommer främst från Europa och
särskilt Tyskland. Den ökade försäljningen som pågår över nätet manifesteras av
ökat antal rapporter om effekter och upplevelser på internetsidor. Rapporter om
euforikickar i likhet med de som fås av andra centralstimulerande kommer in och
även om drogen är tämligen ny så stärks experternas uppfattning om dess starka
beroendeframkallande effekter. Dessa har dock ännu inte i önskvärd omfattning
kunnat analyseras i prekliniska studier men de effekter som hittills kunnat noteras
hos de som använt drogen pekar otvetydigt mot en bekräftelse av det som kan
förväntas från en substans med MDPV:s struktur. De uppgifter som dock finns
talar dock tydligt för att jämförbarheten med de strukturanaloger som här tas upp
är helt adekvata. Och de pekar mot att MDPV är en drog med ytterst starka
beroendeframkallande egenskaper."
"Manifesteras av", what are you on, mandog? "Andra centralstimulerande" vadå för något? Dock, dock, dock, dock. Amfetaminerna är inte strukturanaloger. Självklart är det ett vanebildande preparat, men inte nämnvärt värre än metylfenidat (dosjusterad bedömning), som vi ju i Sverige matar barn med om de inte kan koncentrera sig i plugget. Dumhuvve. Han hittar på och hittar på och hittar på. Mefedron är sju resor värre och mer likt MDMA än MDPV är.
Vidare, ett långt sjok:
"Toxicitet och farlighetsgrad
De doser som beskrivs användas när det gäller MDPV har uppgivits variera
mellan 5-20 mg. Förmodligen är de mycket högre. När det gäller MDMA så ger
en dos från 50 mg och upp mot 150 mg eufori och de toxiska effekterna (t ex
hallucinationer) kan dyka upp när doser går upp mot 200 mg.
Höga doser av amfetamin, met-amfetamin och MDMA är neurotoxiska (De Letter
et al., 2006). De förstör både dopaminerga och serotonerga nervceller vilket
medför flera allvarliga skadeeffekter. Höga doser (överdoser) av samtliga av
dessa substanser kan vara livshotande. Det finns nyligen inkomna rapporter (från
t ex Finland) om att MDPV har resulterat i dödsfall. Andra rapporter som nyligen
kommit in från polisen i olika delar av Sverige beskriver vådliga effekter på såväl
fysisk som mental hälsa som föranlett uppsökande av akutmottagningar inom
sjukvården.
l doser som går upp mot 10 ggr den normala dosen som ger eufori är intag av
MDMA livshotande (Smith et al., 2002). Det som särskilt har framhållits när det
gäller toxiciteten hos MDMA är hypertermi (Kalant, 2001; Teter & Guthrie, 2001;
Drafters & Biello, 2003; Finsterer et al., 2003; Kunitz et al., 2003; Simantov,
2004). Det finns exempel på individer som efter överdos gått upp till över 43
grader i kroppstemperatur (Kunitz et al., 2003). Den hypertermiska effekten hos
MDMA kan vara en följd av att drogen har en tydlig påverka på GABA, en
signalsubstans som har en betydelsefull roll i termoregleringen (Simantov, 2004).
Andra allvarliga toxicitetseffekter representeras av livshotande leverskador,
njursvikt, hjärtarytmier och rabdomyolys (upplösning av muskler) (Caballero et
al., 2002; Finsterer et al., 2003; Green et al., 2003; Kunitz et al., 2003). En annan
toxicitetseffekt orsakas av hjärnödem ( smith et al., 2002). Många fall då MDMA
använts vid suicid (t ex Hinkelbein et al., 2003) eller varit inblandat i dödsolyckor
(Kalant, 2001) finns rapporterade, l England rapporterades 202 ecstasy-
relaterade dödsfall mellan 1996-2002 (Schifano et al., 2003).
Vid upprepat intag av MDMA kan även vid normaldoser drogen ge upphov till
skador på minne och kognitiva funktioner (Parrott, 2000; Gouzoulis-Mayfrank et
al., 2003; Jacobsen et al., 2003). Med hjälp av magnet resonans kamera (MRI)
och beteendestudier kunde man fastställa att MDMA användare hade försämrad
kognitiv förmåga och förändrad aktiveringsprofil i hippokampus (hjärnans
minnesrelä) i jämförelse med drogfria individer (Jacobsen et al., 2003). Det finns
även djurexperimentella försök som bekräftar MDMAs negativa påverkan på
hippocampus.
De förändringar som MDMA på sikt åstadkommer på t ex serotonin systemet
inklusive förstörelse av nervterminalerna orsakar depression, panikattacker och
även psykoser (Parrott, 2000; Kalant, 2001; Smith et al., 2002; Finsterer et al.,
2003; De Win et al., 2008). Liknande effekter finns beskrivna även vid överdoser
av amfetamin och met-amfetamin (De Letter et al., 2006).
Användande av MDMA kan vidare medföra oförutsägbara effekter som kan vara
livshotande. Det finns i arvsmassan hos vissa individer förändringar i de gener
som uttrycker metaboliska enzym som deltar i nedbrytning och metabolism av
droger och läkemedel och i fallet med MDMA kan detta få stora konsekvenser
(De la Torre et al., 2000). Detta kan alltså innebära att hos vissa personer bryts
inte MDMA ned som det förväntas utan ackumuleras i höga toxiska doser, vilket
kan medföra stora risker. Vidare så har man visat att nedbrytningsmekanismen
för MDMA inte är linjär. Det betyder att vid ökade doser ökar biotillgängligheten
mycket snabbare och toxiska koncentrationer av MDMA i blodcirkulationen
uppnås vid lägre doser än förväntat. Nedbrytning (metabolisering) av MDMA kan
också variera beroende på kön. Allt detta gör att det kan vara svårt att prediktera
vad som händer med en individ som t ex intar ecstasy för första gången. Med
hänsyn till de likheter avseende struktur och farmakologiska egenskaper som
hittills kunnat fastställas mellan MDMA och MDPV finns det stor sannolikhet att
oväntade effekter även kan uppkomma vid intag av den sistnämnda substansen.
Faktum är att det finns uppgifter som indikerar att MDPV är svårdoserad och
detta kan bl a resultera från varierande metabolism hos olika individer.
En annan svårberäknelig faktor är att i kombination med andra droger (alkohol,
opiater eller något stimulantia) kan ge upphov til l vådliga oförutsedda effekter.
Flera dödsfall då MDMA tillsammans med andra droger påträffats vid
obduktionen har rapporterats (t ex Raikos et al., 2002). Helt nyligen
rapporterades från Helsingfors om sex dödsfall som satts i samband med
användande av MDPV (HBL, Helsingfors)."
Han ljuger om de påstådda dödsfallen, folk som dött har i alla fall hittills varit fjuttade eller bänga på andra substanser också. Det finns ingen som vet ungefär hur stor en dödlig dos MDPV är. Sannolikt följer toleransutvecklingen den hos amfetaminet, missbrukare kan skjuta i sig tio-femton gram per dygn och fortsätta livet som vanligt, en tjacknaiv klappar ihop av ett par gram på kort tid. Även här slarvar han omkring med MDMA som jämförelse trots att den substansen i allt väsentligt saknar gemensamma primära egenskaper med MDPV. Djävla skrämselpropaganda, helt enkelt.
Slutsatsen kommer sedan:
"Slutsats
MDPV är en relativt ny drog som under de allra senaste åren dykt upp som en
centralstimulerande drog som tillhandahålles genom försäljning via internet. Den
tillhör en grupp av kemiska substanser som har stora strukturella och
farmakologiska likheter med centralstimulerande medel som amfetamin, met-
amfetamin och MDMA. Mekanismen för den euforiskapande och beroende-
framkallande effekten hos dessa tre substanser är lika medan MDMA i sin tydliga
påverkan på det serotonerga systemet har en tydligare profilering för skapande
av hallucinogena effekter. MDPV, som inte på långt när varit föremål för liknande
prekliniska studier som MDMA, har i högre grad strukturella likheter med denna
substans än med amfetamin och dessutom tanke på de rapporterade effekterna
hos MDPV har jag valt att jämställa substansen med MDMA. Jag har därför i
detta utlåtande givit särskild tyngd åt de effekter och egenskaper som påvisats
hos MDMA (ecstasy).
Härvid har jag riktat in min redogörelse på MDMA och denna baseras på
tillgänglig och aktuell vetenskaplig litteratur om ecstasy/MDMA som författats av
välrenommerade internationella forskare. Jag har i referenslistan tagit med
endast en liten del av den litteratur som samstämmigt bekräftar de väsentliga av
de toxiska effekter som tillskrivits drogen. MDMA tillhör ett av de farligaste
narkotiska preparat som kommit ut på den illegala marknaden. Drogen är
förrädisk eftersom den hos vissa kan användas till synes utan allvarligare
bieffekter medan den hos andra kan ge upphov till livshotande toxicitet. De
skadeverkningar som litteraturen ger exempel på är så pass allvarliga att man
bör med kraft avråda dess användande. Den tydliga likhet som hittills kommit
fram när det gäller MDPV är tillräcklig för att rikta en skarp varning för denna
drog och dess nuvarande placering i läkemedelverkets narkotikaförteckning är
enligt min uppfattning väl motiverad."
Som avrundning gör han alltså ett fult felslut och drar till med sin hittills huvudsakligen underförstådda tes. PV blir MDMA av MD för det tycker professorn verkar bra att, eh, tycka. Han har inte härlett eller visat att MDPV delar MDMA:s serotonerga och neurotoxiska potential, utan pekar ut att det finns en gemensam molekylgrupp, metylendioxy-grejen. Han förklarar inte varför metamfetamin har empatogena, serotonerga egenskaper eller hur dessa förstärks av MD-tillskottet, emedan MDPV remarkabelt nog saknar dessa neurologiska färdigheter. Den likhet han hävdar finns inte. Vem som helst kan läsa rapporterna på Flashback och därmed vederlägga herr professors hittepå.
"Uppsala den 2010-05-14
Fred Nyberg
Professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala Universitet"
Hovrätten skiter i sanningen och skärper straffet. På grundval av lögner något pseudoproffs på knark spökat ihop mot betalning.
Det tåls att nämnas, killen som dömdes hade ett par hekto MDPV i sin ägo, knarkade friskt, och satt också på tjack och gräs vid husrannsakan. Ingen duvunge, alltså.
