Domen gäller innehav av Bromo-Dragonfly, en man har efter en fällande dom för narkotikabrott blivit av med narkotika och utpressas av kriminella fordringsägare till att förvara vad han tror är narkotika men han vet inte vilken substans han tvingas inneha. Hotet han utsätts för inbegriper kroppsstympning, med mera. För bedömning av den exotiska substansens straffvärde inkallas en man vid namn Jonas Hartelius som uppgiftslämnare, vilken själv anser det finnas en sannolikhet att han är jävig i mål som detta. Han har en fil. kand. och en utländsk MoS-examen, men verkar inte ha någon medicinsk eller psykiatrisk utbildning, däremot har han jobbat med Nils Bejerot under många år. Bejerots bakgrund och livsgärning var starkt präglad av legalförskrivningsförsöket som delvis behandlas här och här, han å sin sida utgick benhårt ifrån att straff och nolltolerans är det enda som biter på missbruk, sysselsättning och social trygghet förekommer överhuvudtaget inte som missbruksfaktorer i hans epidemiologiska teoribildning. Den här ståndpunkten framstår som både Bejerots och Hartelius raison d'etre på opinionsbildarscenen, där Hartelius dessutom jobbar och jobbat för en tendentiös kapitalstark organisation.
Tingsrätten och senare också hovrätten plockade alltså in en fanatisk lobbyist som proffstyckare, vilken själv ansåg att risk för jäv förelåg. I förhör säger Hartelius detta:
"Bromo-Dragonfly (BDF) syntetiserades så sent som 1998, drogen har missbrukats under 7-8 år och blev narkotikaklassad först i år. BDF tillhör samma grupp som LSD, Meskalin, Psilocybin och MDMA vilka tillhör gruppen hallucinogener. Gemensamt för dessa droger är att de framkallar hallucinationer, vanligen synhallucinationer. Han har jämställt BDF med LSD såvitt gäller farlighet. I denna bedömning bör emellertid tydligt markeras att de olika substanserna som inordnats i samma grupp kan variera oerhört i doser som leder till ett tydligt rus."
Inledningsvis inget konstigt. Sedan inleds föredragningen gällande farlighet, och då redovisas kunskapsbristen i all sin pinsamhet. LSD, meskalin och psilocybin kan praktiskt taget inte döda den som använder preparat innehållande dessa substanser. Det förekommer bara inte. MDMA har visat sig riskabelt under vissa omständigheter, då kroppstemperatur och vätskebrist är de riktiga bovarna, men som substans är den inte särskilt mycket kliniskt farlig än sertralin, den verksamma substansen i Zoloft och en del annan antidepressiv massförskriven medicin. Inför rättsväsendet sitter alltså den här karlen och ljuger ihop en historia i linje med sin egen verklighetsfrånvända politiska ideologi, som domstolarna sedan sväljer rakt av. Han lurar i dem att man missbrukstrippar på hundra mikrogram BDF, vilket är gränsvärdet för att överhuvudtaget märka av påverkan för någon som inte har tolerans mot droger som binder till serotoninets autoreceptor. Vilket för oss in på nästa sakfel, grupperingen av MDMA med psykedeliska droger. MDMA orsakar inte synhallucinationer i gängse doser. Det förekommer säkert att synupplevelser förstärks vid mycket stora doser, rapporter därom florerar här och där på Internet, men substansen gör ju det rakt motsatta på en klinisk nivå relativt de andra nämnda substanserna. De binder ju till 5HT-2a, som därmed minskar frisättning av serotonin, MDMA gör precis det motsatta och via en annan mekanism. Det här vet alla farmakologer, men inte den sakkunnige svenska rättsväsendet från tid till annan köper politiska tjänster av. Dessutom, det finns forskningsstudier kring BDF, vetenskapen känner till substansen och det är bara förstockade opinionsbildare som vägrar ta del av det materialet.
Det är mycket talande att Google Scholar inte indexerat en enda peer-review:ad artikel av Jonas Hartelius. Han har antagligen aldrig skrivit någonting vetenskapligt hållbart på området som berörs i förra stycket. Ändå har han större makt än läkemedels- och narkotikaforskare i Sverige. Detta är synnerligen pinsamt för Sverige, som anser att narkotikafrågorna hör till de viktigaste folkhälsoproblemen att lösa (trots att det finns tio gånger så många med alkoholproblem enligt Gerhard Larsson och hans missbruksutredning).
Se också Läkartidningens artikel om substansen, och något av detta. Försök hitta ett enda dokumenterat fall av att någon har dött av LSD.
