Tänkte citera en liten Hartelius-klassiker för att fira att missbruksutredningen kommit fram till den briljanta slutsatsen att missbrukare troligtvis behöver vård och att
Magnus Linton trätt fram som en företrädare för anti-Bejerot-linjen i massmedia.
Linton har tidigare skrivit en bok om kokain och i Sveriges Radios P1, i programmet Medierna, utpekats som knarkare och knarkliberal av en föredetta medarbetare.
Att Gerhard Larssons gäng inte föreslog att samhället först och främst behöver att de äckliga knarkarna låses in länge och väl kanske säger något om Bejerots slutsatser. Såsom att de var, och är, helt fel ute, baserades på kontorsfåtöljsspekulationer snarare än fakta och antagligen skadat långt fler än de minskat lidande för.
Det är alltså så att Carnegie-institutets hegemoni i svensk narkotikapolitik håller på att spricka lite i fasaden. Äntligen. Någon grävande journalist borde kika närmre på institutets relation till Hassela-rörelsen, för övrigt. Där kan det finnas ett och annat spännande.
Nåväl. Året är 1990 eller så,
J. B. står åtalad för narkotikabrott. Det gäller LSD. Inför tingsrätten vittnar Carnegie-institutets tokjävige generalsekreterare och Bejerot-lärjunge Jonas Hartelius i egenskap av förment sakkunnig. Han sade:
" LSD är ett synnerligen högaktivt ämne som är verksamt i ytterligt små doser - från 25-50 mikrogram till uppemot 100 mikrogram. Ämnet är hallucinogent vilket innebär att verklighetsuppfattningen förvrängs. Exempelvis kan en person som intagit ämnet se ljus och former som inte finns. LSD ger mångfacetterade verkningar på det mänskliga psyket. Rusupplevelsen är mycket stark och kan ta sig rent psykotiska former. Effekterna är ofta svåra att förutsäga; de är beroende bl a på den enskilda individens mottaglighet och tolerans samt omgivningens karaktär. Förvirringstillstånd har inte sällan lett till vansinneshandlingar med döden som följd."
Det var en vid det laget vederlagd myt att LSD mer ofta än sällan får människor att ta livet av sig. Genom att försöka flyga från tak och dylikt. Det vore intressant att få veta mer precist vilka fall Hartelius hade i åtanke, då det relativt mängden användning av LSD bara finns ett fåtal dödsfall som kunnat knytas till LSD.
Erowid erbjuder en framställning av dödligheten hos substansen, som klarlägger att det i början på nittiotalet inte fanns stöd för vad Hartelius då påstod.
Effekterna av LSD är heller inte svåra att förutsäga. Substansen är en tämligen pålitlig psykedelisk drog, som på grund av sina starka dopaminerga egenskaper kan ge upphov till såväl euforiska som dysforiska upplevelser. Det vanliga är dock att ruset präglas av vördnad, främlingsskap och äventyr, snarare än glädje eller rädsla ensamt. Vad som är att betrakta som psykotiskt är vidare socialt konstruerat, den enda egentliga skillnaden mellan en drömupplevelse under sömn och LSD-ruset är att det senare har ett kontinuerligt verklighetsinslag, i kontrast till sömnens dissociation. Psykedelia är visserligen ofta förvirrande, vilket kan vara handikappande i sig under drogpåverkan, men att det skulle vara vanligt att trippande personer företar vansinneshandlingar är en lögn. Överhuvudtaget är det ovanligt att förvirring är utlösande av helt oöverlagda gärningar, snarast tvärtom, utan troligare är i sådant fall att skrämmande drogupplevelser är förknippade med skador eller betydande obehag.
Förväntningar är i det avseendet kritiskt, ett samhälle som ständigt säger till sina medborgare att drogupplevelser är farliga kan antas ge upphov till fler tolkningar av dessa som just farliga medan de pågår, om de har förvirrande eller annars perceptionsförändrande karaktär. Hartelius kan alltså befogat beskyllas för att vilja skapa risksituationer för användare av LSD genom sitt sakkunnigutlåtande och övriga verksamhet.
Nåväl. Det dröjer antagligen länge tills påföljdsprejudikatet i rättsfallet ändras, den påtryckning på underrätterna som Högsta Domstolen under det senaste året vidtagit för att få dem att sluta tabelldöma knarkbrottslingar lär inte omfatta LSD. Det är nämligen rätt ovanligt att säljare av LSD åker dit, bland annat eftersom de tenderar att inte ha missbruksproblem själva eller ha kunder med det, vilket är den främsta risken för alla som är i mer eller mindre regelbunden kontakt med narkotika. Staten tenderar att behandla dem mer omilt än de flesta populära droger gör och ett beroende eller liknande problematik präglas av risktagande och försummelse, det ligger liksom i fenomenets natur.
