QUOTE=Herr Flashback 2fa har folk sagt ska vara bra substitut. har dock inte testat själv. a-ppp skaockså vara bra./QUOTE
Hej, jag är påtänd och partisk. Det här är en utdragen amfetaminapologi, som avser dryfta alternativa stimulanter tillräckligt för att göra poängen att TS får det svårt att ersätta amfetaminet som sådant samt beskriva ett par drogers eventuella möjligheter att ersätta tjackets humörhöjande alternativt koncentrerande alternativt lätthanterliga egenskaper.
Alltså, visst finns det hyfsade analoger och svåråtkomligheter som kan tillfälligt ersätta tjacket som missbruksdrog _eller_ som personförbättrare. Det är ytterligt få andra stimulanter som sammanför de kategorierna av eftertraktansvärda egenskaper utan att också leverera någon ganska äcklig sidoeffekt eller riskfaktor. Fenmetrazin är det enda jag har satt i mig som rakt av gör samma sak som tjack, men det har jag ingen aning om hur det är att skjuta, gå på länge, ta gigantiska nu-har-jag-panik-över-livets-djävlighet-doser av (det går ju rätt bra att göra med amfetamin utan att få skador; och, allvarligt talat, det här är något man gör ibland om man får tag på knark oavsett om man är utpräglat missbruksbenägen eller ej), eller blanda med andra av de vanligare drogerna, från sprit till Riktiga Opioider.
Jag har inte funnit på något som ordentligt och tillfredsställande kan ersätta kombinationen av låg giftighet, den ruskigt svårslagna kompositionen av dopaminergt och noradrenergt, den begripliga funktions- och metaboliseringsmekaniken (med tillhörig ganska trivial syntes), de breda möjligheterna till val av administrationsmetod (det spelar ingen roll hur det kommer in, det slår pålitligt efter dosstorlek ändå, med reservation för att intravenöst första kvarten är en helt annan drog än resten av påtändningen), den tämligen hanterliga toleransutvecklingen (inte alltför snabbt utvecklad, jfr. metylfenidat eller kokain- och katinonanaloger som håller i sig åtminstone några timmar, snabbt tillbakagången på bara ett par veckor), och typ trettiotvå andra påhittat viktiga faktorer. MDPV, flouranalogerna, diverse långverkande koks- och katinonavarter, diverse läkemedelsstimulanter, och säkert någon handfull till jag inte är långsam nog för att minnas just nu, har alla givit mig något jag inte vill ha.
Antingen går det inte att plugga, jobba eller umgås med folk på ett diskret och effektivt sätt på dem. Eller så bildas någon fantastiskt läskig metabolit som fräter på mina njurar, lever och kroppsliga samvete. Eller så är de oskäligt svårdoserade, det är inte bara att trycka i sig en sudd i förbifarten och lita till erfarenhetens ljuva fördöljande av påverkan. Eller så får man en T&R-biljett till ett djävla helvete som skulle skrämma skiten ur Dante även efter att han förkovrat sig i Paradiso en evighet eller två, antingen när substansen släpper, alternativt när den börjar tappa kraft för att koncentrationen i kroppen börjat dala, alternativt när tolerans utvecklas relativt fort medan ruset fortfarande pågår och återdoseringar blir en värdeförstörande mani.
En föga klargörande serie nummerpunkter med text efter (avsiktlig on topic, fenmetrazin utelämnat för det går iallafall inte att få tag på och metamfetamin utelämnat för att jag blir så djävla besviken när jag fått det av en kran istället för riktigt tjack):
1. För studier och andra intellektsfordrande situationer är amfetamin kalas när man lärt sig att flytta fokus från Flashback till det man åtagit sig att lära sig eller prestera belägg för att man lärt sig. MDPV kan fylla ett tomrum efter tjack på den här punkten. Det kan också metylfenidat i _begränsade_ doser, för mycket förstör förnuftet totalt och man sitter och nollsummespelar med en och samma lilla idioti tills avtändningen plötsligt har hänt och ens eget väsen plötsligt blir en bensosugen fontän av självförakt. Modafinil är subjektivt mjukt, men kan rätt använt lyfta fram en inre person som både känns autentisk och är omöjlig att avslöja som drogdopad utan blodundersökning/motsvarande. Desoxypipradrol/2-DPMP påminner om modafinil, men öser på i ungefär tolv, femton timmar på en rimlig dos; en knarkdoldis som kan råka hålla en vaken i några dygn för att man inte har en milligramvåg, dock ganska fri från andra biverkningar, går att gå på jämt om man sköter dosstorlekarna och är heller ingenting man snackar högt om med kroppsspråk, käkspänningar eller annat jobbigt. Katinonerna funkar inte för det här ändamålet. De är råa, ruggigt hårda på puls och andra perifera effekter, samt delar kokainets problem med att man blir ett självupptaget as utan resultatintresse på något område. 4-FMA är flummigt, man förstår sig bara på att vara attraktiv i en bar eller på ett mingel på det. 2-FA har ett lite svajigt rus, det kommer och går på ett sätt som avviker från tjackets jämna pålitliga extratryck.
2. För att ha en riktigt fet livsförgyllande fest någon gång i månaden (en eller två, alltså, inte tolv jämte diverse patetiska ursäkter och misskött vardag), amfetamin är perfekt. Man kan dricka på det, blir snygg och rolig om man håller efter handsvett och lite annat (tvätta händerna, schysst klädsel, &c.), blir inte en utvecklingsstörd eller totalegotistisk dumskalle utan att märka det själv och det kostar dessutom inte mer än en hundring eller så (som man sparar in på lägre alkoholintag, om man vill). MDPV kan göra det här. Metylfenidat kan inte göra det här. 4-FMA och 2-FA kan göra det här, om man avstår från att ta hela den dos man egentligen vill sätta i sig för den kommer bara att göra att man snackar kontinuerligt på ett sätt som den här meningens längd redovisar mest är jobbigt och svårtolkat för mottagaren avseende vad som faktiskt avses förmedlas med yttrandet. Skillnaden mot tjack är att när det händer på det, så kan man bli uppmärksammad på tramserierna och har inte svårt för att minnas var man började någonstans varvid man kan förklara sin idé eller utläggning utan att det blir pinsamt. Mefedron kan göra det här om man inte tar för mycket. Man ska inte ta det mer än möjligen en smäll med några återdoser per månad, på grund av lilla hjärtat och sådant. 2-DPMP, modafinil och liknande är inga festligare grejer, de är inte berusande i någon euforisk betydelse av ordet.
3. För att ha en okränkbar livsmening, en absolut prioritet i sitt liv, är amfetamin perfekt för den som inte är lockad av familjeliv eller ett yrke som kan komma framhoppande och begära prestationer utanför fasta tider, fasta dagar (timmisjobb med kort schemaläggning, affärsjurist eller egen företagare, exempelvis). Och så vidare. Amfetamin går att missbruka, hårt, varje dag, i decennier, utan att det blir uppenbart att man har lasten för sådana som arbetskamrater, familj och vänner, eller den allmänna menigheten ute i samhället. Förutsatt att man håller sig till en viss regelbundenhet samt disciplin, och ger fan i att slarva med maten, sover återkommande och förutsägbart om än inte varje natt, rör på kroppen då och då så att den får svettas av sig själv ibland också, träffar människor som åtminstone inte är suicidbenäget deprimerade (utan kan snacka lite skit, sörpla kaffe och mena allvar med ett rutinmässigt 'sköt om dig' när man skiljs åt, eller kanske diskutera likheterna mellan Derridas metodologiska sätt och den vakna tankens kedjeartade funktionssätt), och åtminstone ett par månader vartannat år lägger knarket på hyllan för att få facit på hur väl man skött sitt missbruk. Det här är amfetamin excellent för. Ytterligt få andra substanser går att vara så totalt kär i så länge via så allvarliga administrationsmedel, nålar/röfvskott/insufflering sliter alla på vävnader och kräver att man är överlagd i sitt ständiga doserande för att inte bli problem som tar fokus från kärestamfetaminet, detta utan att livet nödvändigtvis går mot misär eller död ganska omgående. Fenmetrazinet kanske går att käka ett par dubbeldoser av om dagen hur länge som helst, men jag känner ingen som prövat (jag misstänker att de som försökte i mitten på förra seklet supit och knarkat sönder minnet av hur den substansen var att leva med). MDPV sliter som fan på psyket när man har fastnat ordentligt för det, avtändningarna kan efter ett tag göra vem som helst benägen att börja komplettera med diacetylmorfin eller oxykodon bara för att hantera de stunder man inte kan vara påtänd. Vilka råkar bli fler än om man valt tjack, eftersom MDPV vid utdragna sessioner har en tendens att locka fram vidrig huvudvärk, hallucinos som man inte riktigt fattar att man har (till skillnad från amfetaminet, där inser man iallafall att man gjort sig vansinnig och att det kanske går över om man... vad det nu var, tompundatompundatompunda, ja just, sover en sväng och äter några köttbullar till lunchmiddagsfrukost) och åtminstone för en del användare en jobbig och när AT:n kommer rent av skräckinjagande anspänning i bröstkorgen. Något liknande händer ibland med för stora doser tjack, men då känns det normalt inte som att man tappat kontroll över andningen samtidigt som den verkar lägga av bit för bit av ökad anspänning. Katinonerna, kokain(erna) och metylfenidat belastas alla av att när dosen eller ruslängden börjar tänja på det rimliga så blir man väldigt fnurrig i tanken, man kan bara inte kliva ur den där två-tre-staviga idén man fastnat för och idisslat så långt tillbaka man minns (vilket också är kass, att minnet ger upp så fort på de här alternativen jämfört med tjacket, med vilket man under dygn tre, fyra, fortfarande kan redogöra för exempelvis lite nutidshistorisk politik eller barndomsupplevelser). Flouranalogerna sedan, 4:an (både met- och utan) är serotonerg om än inte riktigt i paritet med metamfetaminet eller MDMA eller så, och lämpar sig alltså inte för missbruk. Man blir antagligen ett emotionellt stört letargifall trots att man knarkar rätt mycket, redan inom ett år eller så, vilket ju är stick i stäv med den äkta missbrukarens ambition att vara påverkad maximalt lång tid, helst långt in i pensionen. Eventuellt likaledes med 2-FA, den känns i ovan nämnda flummighet som att den kanske har en knepig sidoverkan, typ serotonerga fluktuationer eller något mer knäppt som GABA- eller NMDA-påverkan. Det stör mig med 2-FA att den inte har ett jämnt drag, utan ruset kryper lite fram och tillbaka från det att påslagets nyhetsvärde börjat gå över, hela vägen fram tills det närmar sig sista timmarnas stissiga väntan på att bli fri. Jag vet inte vad effekten beror på, och är därför inte benägen att rekommendera substansen som mer än ett högst tillfälligt tjacksubstitut. Även gällande 1. och 2.
4. För att kunna flyga under snutens radar trots att man är ett svinkriminellt jäkla knarkararsel, vilket man blir så fort man stoppar i sig något illegalt har jag hört, är tjacket alldeles utmärkt. Man kan undgå att ådra sig uppmärksamhet, för man blir inte en okontrollerad hysteriker eller obegriplig grönsak på ben, även om man slösar med dagar man vägrar vara någon alldeles vanlig och sober. Köper man sitt speed personligen av någon som diskret får sina varor via ett väl överlagt postkransupplägg är risken rätt liten för att man ska åka dit på att ens telefonnummer eller adress finns i någon klåpartattares lilla svarta anteckningsblock. Så smutt kan man inte ha det om man sysslar med internetförsålt knark, det är nästan helt säkert att webbshopparna i normalfallet för kundregister av något slag och postkranarna kanske är bättre men det vet man ju inte säkert. Därav är RC:arna och diverse läkemedel rättsligt osäkrare att hålla på med, när bajset smäller in i fläkten är det för att man själv har klantat till det, inte för att någon främling sopat ihop ett par miljoner på kids som tycker att folle är töntigt och äldre knarkare som inte ids gå ut utomhus för att få sitt uppåt. Om, eller när, man väl sitter i åklagarklistret sedan, så är det avsevärt lättare att förklara ett amfetaminbruk med 'fan, alltså, jag mår inte så bra egentligen och har kunnat hålla mig flytande de senaste åren genom att ta tjack, förlåt att jag inte var stark nog att avstå' än att dra en liknande vals om någon av de i snutpoliskårens ögon klart mer lyx-/slapp-/"rekreations"-drogiga varianterna, som "partydrogerna" ju uppfattas som (googla termen, det kommer att dyka upp material om en bok med det namnet, vars författare fått pris av Carnegie-institutet). Helt säker är man aldrig, men vill man verkligen vara svår att upptäcka är ett intrikat importupplägg som håller en med bra modafinilgenerika, desoxypipradrol eller motsvarande ej rusgivande alternativ vad man har att bygga. Och lyckas man med den bedriften, så är man antagligen också kapabel att försörja sin sinnesdopning genom att öppna en lagligare importfirma (märkliga asiatiska leksaker, afrikanskt konsthantverk eller kanske något slags souvenirer från Oceanien) med internetdistribution och så vidare. Vad jag klagat på hos alternativen till amfetamin enligt ovan blir i förlängningen också säkerhetsrisker, man framstår helt enkelt som påverkad vare sig man vill eller inte och det är inte så himla enkelt att hitta på något om att man druckit sprit för att komma undan.
5. Hur man än lägger upp sitt bruk av stimulanter, finns det aldrig några skäl för att frångå den allvarligt menade missbrukarens heliga credo: det är alltid bättre att knarka mer, än att knarka mindre.
Sanningen däri kanske inte är omedelbart uppenbar. Nyckeln är att gå från att ha det enskilda ruset eller nästa rus som perspektiv, för att istället se möjligheten att knarka många hundratals, tusentals gånger under ett åtminstone någorlunda normallångt liv. Hamnar man inte under narkotikapolitikens lupp, har man inte sönder sin hälsa, gör man inte sin familj eller vänner eller arbetskamrater eller främlingar illa, gör man inte våld på sin eller andras egendom, snackar man inte vilt ute i samhället om att man knarkar eller gillar de som gör det, har man tålamod med knarktorka till förmån för en säkerhetspräglad drogförsörjning; håller man ihop ett basalt fasadverk att få vara i fred med sitt knark bakom, kan man hålla på hur länge som helst. Det är bättre än att hålla på ett par år och ha haft toksönder hjärtat, etsat bort en tredjedel av det centrala nervsystemet och varit mer eller mindre frivilligt elak mot sina medmänniskor.
Amfetaminet är, enligt min mening, den enda tillräckligt flexibla, tillgängliga och riskmässigt måttliga drogen att bygga sin vardag mot. Det i konkurrens med en halv katalog mer eller mindre giftiga alternativa stimulanter jag varit både gravt vårdslös och helylle smart i mitt tuggande, sniffande och skjutande utav. TS bör ta sig en djup funderare på vad tjacket ger vederbörande som rent faktiskt och opartiskt kan anses som positivt och konstruktivt, sedan gå in helhjärtat för att skräddarsy sin tillgång, sin användning och sin rutin avseende en, och endast en, huvudsaklig drogväg till samma värde som amfetaminet erfarits besitta.
Steg ett, alltså: identifiera och isolera det primära drogbehovets karaktär. Ställ och besvara frågor som "varför använder jag rusmedel?", "varför använder jag amfetamin som jag gör?", "varför tycker jag att amfetamin är värdefullt?", och så vidare.
Steg två: identifiera ett par, tre substanser som enligt anekdoter, eventuellt också farmakologisk profilering om sådan forskning finns att tillgå, kan fylla amfetaminets för TS viktigaste funktion eller funktioner. Här bör nackdelar ges särskild uppmärksamhet, innan några beslut om rekvirerande eller prövande av nya substanser fattats. Brukar Flashbacks knarkarkår gnälla på substansen? Är den dödlig i ett par, tre normaldoser tagna på en gång? Finns det kroniska besvär förknippade med den, eller risk för permanenta personlighets- eller sinnesförändringar (kroniska depressioner, tics, beständig letargi, &c.)?
Steg tre: skaffa så säkert som möjligt så rena preparat av kandidatsubstanserna som möjligt. När vardagen är hanterlig, överskådlig och trivsam kan det passa att pröva en av dem. TS bör försätta sig i en situation där amfetaminet normalt är en livräddare, en förutsättning för att fungera eller vad det nu är vederbörande eftersöker. Innan det blir ett skarpt läge, tillräckligt för att ha en påtändningsfas och få en grundkänsla för hur ruset initialt artar sig, men det ska helst inte gå att fega ur prövningen med mindre än något i obehagsnivå med en ihopljugen sjukanmälning från jobbet eller inställelse av en fika med en yngre syster eller så, något som känns och utom i undantagsfall är självklart för TS att inte leva upp till eller delta i. Då blir det uppenbart om kandidaten fungerar eller inte; gör den det inte får vederbörande hitta på någon vals om förkylning, bakfylla eller vad som kan passa som förklaring till märkligt beteende eller lågpresterande tillstånd inför de som berörts eller ifrågasatt.
Steg fyra: rita upp ett schema för mat, sömn och knark. Åskådliggör på ett papper hur livets måsten ligger utspridda och var behovstillfredsställelserna hamnar i den ekvationen. Det måste inte följas slaviskt men det är asbra att ha ett självutvärderingssystem man kan peta in ursäkter till varför man inte sov utan knarkade istället de där fyra nätterna, anteckna att man käkat ordentligt och när man återhämtat sig ordentligt senast. Att göra det morgon och kväll, inget fancy utan bara notera vad som blivit eller ej och varför om det kan passa, ger ett facit på hur väl man klarar av att hålla ihop grunden för missbrukarens credo om att det är bättre att knarka mer, än mindre. Om rutinerna börjar bryta ihop ser man det två gånger varje dag. Om rutinerna funkar och man mår bra, så har man ett dokumenterat underlag för att eventuellt knarka mer. Det kan annars vara svårt att bedöma rationellt, varvid magkänslans etik i frågan riskerar att få överhanden och rubba den för ett långvarigt knarkande ack så kritiska vardagsdisciplinen vad gäller hälsa (mat och sömn; repetition är häftigt och pedagogiskt) och förmåga att leva upp till sina åtaganden i jobbet, plugget, jobbsökandet, konstutövningen eller vad man nu tänder på att spendera sina veckodagar på. Det som förhoppningsvis gör det till något annat än ett ångestfyllt problem kantat av gamla usla lån av vänner och familj att köpa sina droger.
Steg fem: Profit.
Att knarka mer istället för mindre behöver inte betyda att man knarkar varje dag, hela tiden, vilket förhoppningsvis framgått ovan. Bättre att berika ett helt liv med ett (al)kemiskt drogäktenskap (heil Rosencreuz, sieg h...) än att behöva skiljas från det i förtid, på grund av att man behöver avstå för att fungera överhuvudtaget eller helt enkelt kolavippar (tidigt-tidigt av knarket självt eller i förtid för att pumpen aldrig fått vila).
Sist. Tack till Arkomann, Diesel och en massa andra godhjärtade personer med både rusmedelsintresse och klipska, roliga och lärande hjärnor. Det här svamlet hade aldrig blivit publicerat om det inte vore för era exempel och lärosatser.
