Väl värt att understryka, några tankar, inte några sanningar eller doktriner.
Erik H. Erikson menade att religionen erbjuder en nyttig regression, ett återvändande till barnaårens så kallade grundkonflikter. Enligt Erikson finns tre huvudsakliga viktiga faktorer för en människas utveckling av en relation till gudomligt, som hör samman med barnets relation till modern. Känslokvaliteten i relationen till modern, den första upplevelsen av ömsesidigt igenkännande mellan moder och barn, och barnets upplevelse av att överges av modern.
Relationens initiala känslokvalitet beror av graden av trygghet i form av från modern utgående intensiv, upplevt helgad, närvaro. Tilliten som barnet känner till denna närvaro formar också hur den vuxne senare upplever och utövar förtroligheten, eller sökandet efter förtrolighet, till gudomligt. Erikson menade att tidiga erfarenheter av sådan närvaro följer med genom livet som en numinös potential, en potential till erfarande av det numinösa, i sin renaste form ett erfarande av unio mystica där den egna identiteten upphör och endast en upplevelse av sammansmältning med ett högsta goda finns kvar. Grunden för sådana mystika erfarenheter kan alltså läggas redan i barnaåren, ett ansvar för föräldrar, och frigörelse från neuroser med rötterna i barnaåren utgör ett viktigt steg i själslig utveckling och fostran således.
I det första upplevandet av ömsesidigt igenkännande uppstår en psykologisk konflikt, barnet upplever sig självt som avskiljt från modern i ett samtidigt identifierande av sig självt och modern, en separation av det egna från heligheten, eller annan kvalitet, i den tidigare osjälviska uppfattningen av modern som omnipotent trygghetskälla. Samma igenkännande innebär också ett möte, en kontakt mellan två subjekt, tidiga erfarenheter av vilken har potential att påverka hur senare kontaktsökande med gudomligt utövas. Lämnandet av det osjälviska upplevandet av modern medför en saknad, eller vemod och sorg, som tar sig uttryck som en längtan efter ett återvändande till det förlorade urtillståndet av total gemenskap med det perfekta, förlusten av paradiset och det första personliga lidandet.
